Du ska se The Red Turtle om du är en lugn person, som tycker om tysta eftermiddagar, en kopp te och en god bok.
Premissen, på tal om böcker, är enkel: En man spolas upp på en öde strand. Hur ska han överleva? Hur ska han ta sig därifrån? Vad är vitsen med att överleva?
De flesta filmer som anammar ”Robinson Crusoe” gör det genom att lova oss att huvudpersonen kommer att klara sig, på ett eller annat sätt, när de inte hotar med att låta honom förtvina i ensamhet. Poängen är att människan på den öde ön är bortkopplad från ”verkligheten”, på en plats lika abstrakt som rymden. Det enda hoppet är det där flygplanet i skyn, som kan se hans HJÄLP på stranden, eller den där avlägsna passagerarfärjan som aldrig ser hur han vinkar.
The Red Turtle fungerar lite mer som en saga – den är hutlöst vacker och naturromantiskt mystisk, en långfilmsdebut av tyskbrittiske illustratören Michael Dudok de Wit (som vann en Oscar för bästa animerade kortfilm år 2000) och samproducerad av Studio Ghibli och Hayao Miyazaki, som förmodligen anser att de Wits begåvning är för stor för att bli osedd. Därutöver har fyra bolag till samproducerat filmen, vars kostnader sponsrats via allmosor från två dussin företag, alltifrån Disney till Mitsubishi.
Filmen är också liten, för liten för en svensk biodistribution, men den är värd ett VOD-besök för rätt person.
Jag vill inte säga för mycket om vad som händer i filmen, eftersom det är viktigt att ta med sig nyfikenhet inför den. Kanske borde jag säga att filmen inte innehåller någon dialog, men det känns som att markera något i onödan. Filmen har gott om ljud, och fin musik, och det räcker långt. Inte minst i början, när vår ensamme huvudperson finner sig på sin ö – de Wits matta färger och minimalistiska estetik skapar effekter både av kyla och dunkel romantik, och stundtals känns det som att vi ser levande målningar. Det naturligt onda havet, som nästan dränkt honom, är inte direkt realistiskt men inte heller overkligt – det är som ett hav ur en dröm. Detsamma kan sägas om vinden som susar genom den limegröna skogen, där mannen finner… ingenting.
Vad som händer sedan framgår inte helt för den ouppmärksamme åskådaren. Mannen gör som alla andra män gjort på dessa öar – han bygger en flotte, han ignorerar den stora röda sköldpaddan som verkar betrakta honom på stranden, han svär åt himlarna och hatar sitt öde. Hur mycket han än anstränger sig kommer han inte därifrån.
Saker händer som gör att vi måste börja fråga oss själva i vilken verklighet filmen utspelar sig… eller rättare sagt vad den betyder. Den röda sköldpaddan är förstås ingen slumpmässig figur – det är ju trots allt titeln på filmen – och den visar sig bära på hemligheter som är lika magiska i effekten som de tycks symboliskt skrivna i manuset. En handling i raseri leder till en händelse i kärlek. Mannen är snart inte ensam, hursomhelst, om han nu inte är det – och om en människa nu inte alltid är ensam i sitt liv. Tiden går mellan vågornas böljor. Omständigheterna är fortfarande obegripliga, men det finns snart en tröst för hans hjärta. Världen omkring honom är fortfarande tyst i sin orättvisa dom, men mannen vänjer sig vid denna dom, liksom vi alla, och börjar leva sitt liv.
Bildspråket och symbolismen har något klart bibliskt över sig, även om andra myter spökar i filmen, och även fast den rent filosofiskt är existentiell och handlar om hur vi förhåller oss till vad man ibland kallar livets meningslöshet. Jag antar att ön är en metafor – de flesta öar är det – och att mannens upplevelse på ön fungerar som en illustration över livet självt. Vi ber inte om att bli födda. Vi spolas upp i livet, ur intet, eller ur det de gamla grekerna kallade okeanos, världshavet. Vi blir öbor. Får vi kärlek i våra liv så är det en oerhörd nåd.
FREDRIK FYHR
THE RED TURTLE
La tortue rouge. 2016 Frankrike, Belgien, Japan, 80 min, digital (DI), animerad färgfilm (digitalt handgjord), 1.85:1. Regi: Michael Dudok de Wit. Manus: Michael Dudok de Wit, Pascale Ferran. Producent: Kenneth Branagh, Mark Gordon, Judy Hofflund, Simon Kinberg, Michael Schaefer, Ridley Scott. Huvudsakliga skådespelare: Emmanuel Garijo, Tom Hudson, Baptiste Goy, Axel Devillers, Barbara Beretta. Klippning: Céline Kélépikis. Musik: Laurent Perez Del Mar. Scenografi: Michael Dudok de Wit. Produktionsbolag: Prima Linea Productions, i samproduktion med Why Not Productions, Wild Bunch, Studio Ghibli, CN4, Arte France Cinéma, Belvision, samt Canal+, Ciné+, Eurimages och en mängd andra deltagande finansiärer och supportföretag (bl.a Dentsu, Mitsubishi, Toho och Walt Disney Studios). Distribution: (VOD). Genrer och kategorier: Animerat, drama, fantasy, magisk realism, saga, high concept; isolerad konflikt, standard treaktstruktur; indie; auteurproduktion sammanställd via en stor mängd olika företag och donatorer. Premiärdatum: 3 november 2017 (Storbritannien, Irland). Svensk premiär: 22 januari 2017 (Göteborgs Lilla Filmfestival), 5 februari 2017 (GIFF), 20 november 2017 (VOD) (ej säkerställt datum).
Omdöme: Taktfull och mycket elegant animerad saga med starka drömska, romantiska och symboliska kvalitéer och överlag oklanderligt hantverk – intrigen är lite för småskalig och undflyende för att sammanställa en tematik värdig ett storverk, men resultatet är fortfarande en välgjord, säregen och beundransvärd film.
Ett svar på ”The Red Turtle”