God’s Own Country är inget mästerverk, det är en alltför liten film på det stora hela, men den är sympatisk och som indieövning ganska imponerande. Den kommer säkert att få jättemycket rosor, för det är en film som innehåller positiva markörer och det kostar inget att hylla de saker den handlar om – filmrecensioner blir ju tyvärr ofta som modereportage: Det här ska du gilla hösten 2017, kom ihåg det nu!
Men du som ser God’s Own Country ser förmodligen inte en film som du kommer att minnas om tio år, vilket är ett rimligt tidstest av kvalité och substans. Liksom en romantisk komedi, eller en välgjord kortfilm, är det en film man ser i förbifarten, en film som berikar ens liv en liten stund, en film som skänker lite glädje och välmående och kanske stöttar dig en bit på vägen i livet.
Den gör det förstås på sitt arthouse-sätt – den enkla berättelsen, som hade kunnat vara klar på en halvtimme, dras ut till speltidslängd genom en outtröttlig långsamhet; karaktärerna, som hade kunnat orera ut vad de tycker och känner, får smygkika och stirra ut i luften eller mumla med blicken ner i marken; God’s Own Country utspelar sig ute på en blåsig engelsk landsbygd. Traktorer, ladugårdar, djur som föder djur, en husvagn att bo i ute i blåsten – jag kom att tänka på Korparna, där liknande miljöer visas utan överdrifter, men där fotot skänker dem en deppig romantik. I God’s Own Country är allt realistiskt, och ser mer eller mindre skittråkigt ut. Det är gjort med avsikt, även om avsikten kanske också varit att inte kosta på sig ett för tidskrävande fotoarbete.
Filmen är nämligen en indiefilm först och främst, liten i skala på alla sätt, och när den är som bäst utnyttjar den sin litenhet för att skapa oväntade vidder och djup. Huvudpersonen Johnny (Josh O’Connor) till exempel, börjar filmen hulkande över en toalettstol. Han är ung men inte kry. När han inte jobbar på gården, som hans mamma och mormor sliter för att hålla i ordning, är han på puben (ortens enda?), där han praktiserar för ett framtida liv som alkoholist. Hans pappa är ett bittert surkart, sedan tidigare drabbad av en stroke, som bara brölar åt honom att A) saker måste bli gjorda, och B) han är värdelös som inte kan få dem gjorda. Mormors nypor är inte speciellt mysiga de heller.
Mitt i misären anländer den rumänske arbetaren Gheorghe (Alex Secareannu), en tystlåten och exotisk hunk som är snäll, vänlig, tystlåten på ett integritetsfullt sätt, och som kan jobba hur specialiserat och outtröttligt som helst på gården. Gheorghe gör allt som Johnnys pappa önskar av Johnny vilket – i en outvecklad del av filmen – gör att far och son liksom tittar på varandra som att de undrar vad de ska göra när jobbet är gjort.
Johnny och Gheorge får arbeta på tu man hand en hel del, vilket leder till älskog i gyttjan (vid ett tillfälle har vi faktiskt en stirrande rumpa framför ögonen, rakt i mitten av bilden) och inte långt senare har de blivit kära. De behöver förstås inte säga det, deras kärlek påminner mer om ett slags avslappnat kompisskap som då och då leder till djurliknande svängomer med varandras kroppar (inte olikt sexscenen i Chantal Akermans, av mig nyligen nämnda debutfilm Je, tu, il elle från 1974).
God’s Own Country börjar som en socialrealistisk Ken Loach-film för att sedan gå mer och mer mot det romantiska, rentav den romantiska komedin (vi får ett slut som på papperet hade kunnat komma från Love Actually). Johnny börjar le mer, Gheorghe blir den heliga ängeln som räddar hans liv.
Den som anar lite kritik här anar rätt, även om God’s Own Country inte har så mycket normativa problem som den helt enkelt är för tunn – varje tråd i intrigen lämnas oavslutad; vi vet inte ens vart Gheorghe kommer ifrån, annat än att han inte vill tillbaka, och Johnnys alkoholism (och relation med en tjejkompis) introduceras för att sedan inte synas igen. Vad pappa och mormor säger om att han är bög? Det löser sig också, i en enda scen – den ska vara berörande, vilket den också är, men den är också en slags narrativ återvändsgränd, och den ger filmen ännu mindre saker att faktiskt handla om. God’s Own Country är nämligen en film som hade behövt lite att arbeta med – scener att faktiskt utveckla, lite dialoger att laborera med, dramatiska poänger som avrundar eller förstärker berättelsen som faktiskt berättas, miljöer som inte bara fotas utan får en cinematisk poäng utöver den som alltför generösa kritiker automatiskt vill ge den.
Men i det lilla kan också det stora synas. När filmen är som bäst lyckas den skapa mening i karaktärernas tystnader – även om filmen mot slutet vänder på mer eller mindre oförklarligt enkla sätt så får vi se små förskjutningar i Johnnys relation med sin pappa, små repliker och rörelser som förklarar att stora saker förändrats. Jag vet inte riktigt hur Johnny blir en mer ansvarstagande person – första kärlekens magiska kyss? – men filmen övertygar mig om att han blir det. Sättet filmen först kommunicerar misär och sedan hopp ger en kall-på-varm-effekt som är rätt fin, även om den inte verkar hänga ihop helt på en manusnivå.
Det blir ofta så med förstlingsverk – detta är en långfilmsdebut av regissören Francis Lee – att helheten haltar medan detaljer fungerar, och oväntade effekter uppstår ur det vaga uttrycket. God’s Own Country tål inte en narratologisk analys, och ju fler frågor man har om det man ser desto sämre kommer man tycka att filmen är, men den har nog med personlighet för att fungera. Det är besjälat filmskapande som med mycket anspråkslösa medel får oss att tro på människorna vi ser, att deras liv och plats är verklig, och att kärleken mellan dem är sann.
FREDRIK FYHR
GOD’S OWN COUNTRY
2017, Storbritannien, 104 min, codex (Arri/DCP), färgfilm, 1.85:1. Regi: Francis Lee. Manus. Francis Lee. Producent: Manon Ardisson, Jack Tarling. Huvudsakliga skådespelare: Josh O’Connor, Gemma Jones, Harry Lister Smith, Ian Hart, Alec Secareanu, Melanie Kilburn, Liam Thomas, Patsy Ferran, Moey Hassan, Naveed Choudhry, Sarah White. Foto: Joshua James Richards. Klippning: Chris Wyatt. Musik: Dustin O’Halloran, Adam Wiltzie. Scenografi: Stéphane Collonge. Kostym: Sian Jenkins. Produktionsbolag: BFI, Creative England, Met Film Productions, Shudder Films, Inflammable Films, Magic Bear Productions. Distribution: NonStop Entertainment. Genrer och kategorier: Drama, melodram, romantik; standard treaktstruktur; arthouse; oberoende filmbolag, diverse produktionsbolag och finansiella källor (fondstödd indie). Premiärdatum: 23 januari 2017 (Sundance). Svensk premiär: 13 November 2017 (SIFF), 24 november (2017).
Omdöme: Traditionell kärleksberättelse genomförd i en typisk underdriven/stämningsskapande arthouse-stil. Tunt manus, med en del lösa narrativa ändar och onödigt oformulerade scener, men välspelad och energiskt regisserad; lyckas skapa ett paradoxalt vackert kärleksstråk, vilket gör att den i huvudsak lyckas.