En av de sakerna som gör Korparna så bra är att den vågar vara patetisk. Den innehåller en hel del symbolism, mycket av vilken är mer eller mindre uppenbar, den berättar inte en berättelse som är direkt originell och längsmed det blytungt långsamma berättandet telegraferar den vad som ska hända genom gigantiska järtecken. Den fungerar eftersom den äger denna stil, förstår att den är en metod. Långfilmsdebutanten Jens Assur har ett förflutet som fotograf, och han vet hur man berättar i bilder – att bilderna inte bara skapar stämning, och vackra vyer för sakens skull, utan att det i bilden bor något starkare än berättelsen själv.
Det är det fascinerande med riktigt bra filmer – det vill säga filmer som består av riktigt bra bilder – som Korparna. Det känns inte som att någon fotat någon eller något och sedan klippt ihop det – snarare känns det som att Assur går in i ens huvud och ljussätter bilder vi redan har där inne någonstans, mörklagda och färdigtänkta. De är samma typ av bilder som de bilder som är ens riktiga minnen, eller de bilder man får när man läser en bok – osynliga framför ögonen, ändå ser vi dem. Korparna är uppenbarligen fotad, i 35mm dessutom, men det känns som att bilderna i den här filmen alltid legat i mitt huvud.
Jag har ett annat exempel, ett lika viktigt. Medan jag såg Korparna långsamt – mycket långsamt – pågå framför mina ögon, och när jag så småningom började förstå vart den var på väg, så insåg jag att det kändes som att jag hört den här berättelsen förut. Förmodligen är det här bara något som man känner igen om man växt upp på landsbygden, eller har haft släkt där. Det kändes som att någon berättat för mig om bonden Agne (Reine Brynolfsson), när jag suttit som barn i ett litet kök och tittat ut genom fönstret, på en oändlig landsväg omringad av knalltyst skog. Kanske att någon stått vid diskhon, varvat en mugg med en kökshandduk och sagt: ”Agne, jo han…”
Agne. Jo, han. Han blev tokig, den. Kanske att Agne hette Jöns eller Pekka. Kanske att han satte eld på sin ladugård när han blev full, eller tog död på sin fruga när hon tog hans sprit, eller bara gick opp en dag i ottan och dränkte sig älven utan anledning. Ofta fanns någon annan med i bilden – kanske ett barn som tagits av daga i en sjukdom, eller en kvinna som rymt till storstaden för att aldrig återvända, eller en son som inte var nåt att ha ute på fältet. Något hade gått fel, hursomhelst, på den där gården. Sålunda har den fötts, antar jag; ”jo han”-historien.
Korparna är en ”jo han”-berättelse och jag har nu besparat dig intrigen, som inte är viktig att gå in på i detalj. Filmen är byggd på en roman av Tomas Bannerhed. Den utspelar sig 1978, och liksom många svenska filmer som skildrar en nygammal dåtid så är den ohyggligt övertygande. Agne är en bonde, och han har sin historia, den ungdom han lagt bakom sig, och han har… ja, det han har i den där blicken, när den tuggar i sig en falukorv och sörplar ett glas mjölk efter ett dagsverke. Han har en hustru (Maria Heiskanen) som är varken kall eller varm, inte naiv inför sakernas tillstånd, men förstår att bitterhet är en lyx. Det finns en annan karl i bygden (Roger Storm) som har siktet inställt på henne när dansbandet kommer till stan på fredag kväll.
Det finns också sonen Klas (Jacob Nordström) som tycker om fågelskådning. Agne vill att Klas ska ta över gården. Han är så bestämd han orkar vara. Det är uppenbart att Klas inte är intresserad. Däremot finns en flicka från Stockholm (Saga Samuelsson) som är nyinflyttad. De träffas när bokbussen rullar förbi, också en av de få höjdpunkterna i denna del av landet.
Filmen är tyst, långsam och full av bilder (fångade av fotografen Jonas Alarik) som är bland de mest hemsökande vackra jag någonsin sett i en svensk film. Själva berättandet är ett stycke utmärkt klassisk modernistisk isbergsteknik – Assur vet att vi lever i en hektisk, skärmkonkurrerande värld och han börjar filmen i långa, tysta stråk bara för att vi ska vänja oss vid att det här kommer pågå i en helt annan takt än vad vi är vana vid.
Den som inte somnar eller lämnar salongen kommer gradvis plocka upp intrigens spår, och metodiskt följa dem, lägga ihop ett och ett och börja ana vad som mullrar under ytan. Som sig bör förstår vi allt, till exempel Agnes historia, utan att någon behöver förklara speciellt mycket för oss. Dels är Brynolfsson en riktig skådespelare, och kan därmed konsten (vem vet hur) att förkroppsliga och förverkliga en livs levande varelse, så att vi tror att vi tittar på honom. Dels hittar fotot sätt att smyga sig upp på honom, eller spionera på honom bakom ett hörn, eller komma till honom i en osmickrande närbild – fotot är fascinerat av Agne, alltså blir vi fascinerade av honom. När vi väl förstår hans livsöde förstår vi också de andra – den stoiska hustrun, den maktlöse sonen, flickan och (vem som till slut visar sig vara) hennes far, ja vi känner till och med sympati för korna. Och, förstås, de där ack så självklara korparna.
Men fotot är vad jag återkommer till, för Korparna lyckas visa hur vitalt det är för en bra film. Det är inte genom manuset och skådespelarna som en filmregissör berättar, det är genom linsen. Storyn i Korparna kan anklagas för att vara full av samma klyschor som svensk film alltid dras med – ja, de saker som finns i berättelsens själva låda är desamma som fanns i alla rosiga 50-talsnostalgiska feel-good-filmer som vi fick dras med i flera årtionden, alla dessa filmer om Gösta och Yngve och Kim Novak och Ingo och Floyd, filmer som aldrig blev bättre än Den bästa sommaren (2000). Korparna är ett av de bästa exemplen jag någonsin sett på att en bra film börjar och slutar med utförande, inte innehåll.
Det centrala med filmen, som upplevelse, blir att ha tagit del av en värld – vi har gått in i den här filmen, varit i den, tillbringat tid med dessa figurer, känt vad de känt, upplevt denna del på jorden, under denna tid. Spänningen mellan Agne och Klas är vad filmen ”handlar” om, det är uppenbart medan man ser filmen, men ändå är det inte just de som blir kvar efteråt. De är skrönor, mytologi från landsbygden, och vi ser på balladen om Agne och Klas snarare än filmberättelsen om dem. Det som hänt dem har redan hänt, och det har hänt andra innan dem och det kommer hända andra efteråt. Bilderna fångar denna tidlöshet och reser den som en slags runsten eller ett skillingtryck – Korparna hade kunnat göras för fyrtio år sedan, och den kommer att vara lika stark om ytterligare fyrtio. Sådana här saker sitter.
FREDRIK FYHR
KORPARNA
2017, Sverige, 106 min, 35mm (DI), färgfilm, 1.85:1. Regi: Jens Assur. Manus: Jens Assur, efter romanen av Tomas Bannerhed. Producent: Jens Assur, Jan Marnell, Tom Persson. Huvudsakliga skådespelare: Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen, Jacob Nordström, Peter Dalle, Saga Samuelsson, Jens Jørn Spottag, Roger Storm, Gösta Viklund, Max Vobora. Foto: Jonas Alarik. Klippning: Åsa Mossberg. Scenografi: Ulrika von Vegesack. Kostym: Mia Andersson, Maria Felldin. Produktionsbolag: Film i Väst, Film and Art Affairs mfl. Distribution: TriArt. Genrer och kategorier: Drama, melodram, uttryckt via stämningsbygge, symbolism, modernistisk isbergsteknik med underliggande existentialistiska drag från förlagan, samt mindre, implicit politiska innebörder; treaktsstruktur; arthouse, stödunderbyggd indie. Premiärdatum: 8 september 2017 (TIFF). Svensk premiär: 13 oktober 2017.
Omdöme: En enkel men elegant melodram, självsäkert, medvetet och noggrannt berättad med en imponerande, estetiskt sammanhållen stil som arbetar för att skapa meningar och innebörder åt berättelsen på oavvisliga sätt.
3 svar på ”Korparna”