mother!

Det bästa med en mardröm är att den tar slut, att du vaknar och inser att det bara var en dröm (vilket du någonstans i drömmen ändå redan visste).

Bland det värsta man kan tänka sig är en mardröm som aldrig tar slut – och det är väl, då, bland det bästa man kan tänka sig i en skräckfilm.

Darren Aronofskys mother! är en mardröm – ja, det finns en hel del pretentiösa lekar i den, den leker med speglar och dimma, och de som gillar fri association kommer att gilla den mer än andra; så är det med alla Aronofskys filmer, och som alla Aronofskys filmer är mother!, alltså, en mardröm.

Det är så den fungerar bäst – som en film att bara kasta sig in i, eller öppna ögonen inför; som en mardröm har den ingen början (och inget slut?) men plötsligt är det bara så att det knackar på dörren och du går och öppnar och det står en man där (spelad av Ed Harris) och han bjuder in sig själv. Plötsligt är han inneboende hos dig – du ser ut genom fönstret och inser att du bor i ett stort hus omringad av ett fält och skog, och ingen annan bygd syns i blickfånget, du är som ute i ingenstans; du vänder dig om och så står din man där (spelad av Javier Bardem) och du försöker förklara för honom vad som pågår, och han bara ler och säger att ja men allt det här är väl trevligt. Du försöker bjuda på kaffe och kaka, men männen har redan börjat dricka whiskey. Det ringer på dörren igen och främlingens fru (spelad av Michelle Pfeiffer) är där och letar efter sin man…

Tycker du att det där låter alldeles oemotståndligt ångestframkallande så är detta filmen för dig. Hade jag låtsats att detta var en mer konventionell film så hade jag sagt något i stil med att Jennifer Lawrence spelar en kvinna som heter Grace, att hon flyttat ut till landet med sin man, författaren Eli (Bardem). Att hon byggt upp huset från grunden efter att det brunnit ner. Att de bor där för att han behöver ro att skriva. Att de vill skaffa barn. Att något inte riktigt är som det ska. Att en beundrare (Harris) onekligen kommer på besök, och att han, liksom mot Graces vilja, blir en inneboende. Och att saker därefter blir värre, och värre, och värre, och värre.

Men det vore att välja fel ingång – det här är inget drama, ingen karaktärsstudie. Det här är symbolik, med stora symboler, och ren och rå visualitet. Jag sa en mardröm, och på många sätt räcker det som definition: mother! är en mardröm, och som mardröm är den fantastisk.

Det är också film för filmens skull, den typ av filmskapande jag gärna ser mer av men som verkar ha blivit opopulär i en tid då TV-serier och relevanshets förändrar det kognitiva maskineriet hos både publik och kritiker. En gång i tiden hade en film som mother! välkomnats med öppna armar, och det hade inte varit svårt att se att filmen är en symbolisk fantasi, en expressionistisk åktur i psyket, en skräckfilm med flera djupa bottnar och mer upptagen med att vara originell (och ge oss något vi inte är förberedda på) än rituell (och ge oss något vi förväntar oss).

Jag ska inte berätta mer om vad som händer i filmen, för det är mycket viktigt att du ser den med så lite vetskap om det som möjligt, men som i en mardröm så finns det en fruktansvärd oundviklighet genom allt som sker. Vi tillåts inte trycka på paus för att försöka reda ut vad som pågår, Grace måste acceptera saker som hon inte hinner ifrågasätta, och som kvinna tycks hon vara dömd att sköta om hushållet, vilja ha barn, se om sin mans behov, bädda för gäster, laga mat, och allt sådant (mother!) som finns i kvinnopaketet… i den här, som sagt högst symboliska, mardrömmen.

Saker ballar egentligen ut rätt omgående, men lutningen blir värre och värre ju längre filmen pågår, och hela tiden verkar Grace veta (någonstans) just vad som kommer finnas bakom nästa hörn, fastän det ändå kommer som en chock.

Vad allt egentligen ”handlar” om är en fråga som kan lämnas öppen – och det går inte att vara specifik; en film som ser väldigt komplex ut, som mother!, bygger egentligen på några enkla idéer: Detta är en film om det manliga konstnärsegot, den traditionella kvinnofällan, den våldsamma ångesten i att vilja vara alla till lags (både Grace och Eli lider av detta problem) och neurosen som uppstår både när det privata hotas, och när det privata ska försvaras in absurdum; det är en film som handlar både om det sjuka i att klänga sig fast i sin privata helgedom, och definiera sig med den, och om det ohållbara i att ge bort sig själv, hel och hållen; det är en film som föreslår att om Jesus skulle återvända skulle han genast trampas ihjäl av horderna som omfamnar honom (och liksom i alla Aronofskys filmer finns vidöppna bibliska ingångar).

mother! är, på sitt relativt enkla och okomplicerade sätt, en ganska imponerande film. Jag har alltid känt att den (av många älskade) regissören Aronofsky är den ”riktiga” Shyamalan, det vill säga en regissör som inledde sin karriär med en bra film (1998 års Pi, något av en milstolpe för indiefilmen som fenomen) och som sedan bara gjort filmer som varit lika forcerade som pretentiösa.

Också mother! är pretentiös, men inte forcerad. Att ge sig själv en enkel idé, både filosofiskt och narrativt, är det bästa Aronofsky kunnat göra. Den större poängen som kommer mot slutet är en besvikelse, för Aronofsky har en så primitiv förståelse av filosofi att ord som ”mor” och ”konstnär”, och allt vad de orden kan betyda, är helt godtyckliga. mother! är i grunden, liksom hans tidigare, en retsticka; en film som ser ut att betyda mycket, och som trycker gasen i botten med att ge oss så mycket intryck som möjligt, men som i slutet bara är effekter byggt på väldigt uppblåst och innehållslös tematik.

Men den här gången är det så pass okomplicerat – det är en skräckfilm, en mardröm, redan ren och skär galenskap till att börja med – att inte ens Aronofsky kan misslyckas med att göra detta till (trots enorma mängder bombastiska effekter) en paradoxalt avskalad film. Det smygande, klaustrofobiska 16 mm-fotot, leken med långsökta ledtrådar till ett trögt mysterium, rivningsfirman som kommer in mot slutet för att göra alla våra undringar till meningslöst sprattel, som när en harkrank dränks i ett badkar… mother! hade inte kunnat göras på något annat sätt.

Så ibland är det dumt att klaga. En självsäker och solitt pretentiös film är mycket bättre än en ojämn och osäker film som har fötterna på jorden. Och på film är en stark bild alltid bättre än en bra berättelse. På många sätt är därför mother! en sådan film som visar vad film faktiskt handlar om: Det är bilder, de rör sig, och du kommer inte undan!

FREDRIK FYHR

PS.

Det sägs att den här filmen har väckt uppståndelse och ”delat kritiker” sedan premiären i Venedig tidigare i höst. Jag menar på att det är rätt överdrivna rapporter, och det finns ingen anledning att hålla andan inför filmen och försöka ”ta ställning” – konstigare och mer upprörande filmer än mother! har gjorts. Liknande övertolkningar av filmens symbolism ser jag också som onödiga – inga namn nämns i filmen, till exempel, men figurernas namn (Grace och Eli) förklaras i eftertexterna.

MOTHER!

Originaltitel; land: mother!; USA.
Urpremiär: 5 september 2017 (Venedig).
Svensk premiär: 29 september 2017.
Speltid: 121 min. (2.01).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 16 mm; DI 4K/35mm, DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer, Brian Gleeson, Domhnall Gleeson, Kristen Wiig, Jovan Adepo, Amanda Chiu, Patricia Summersett, Eric Davis, Raphael Grosz-Harvey, Emily Hampshire, Abaham Aronofsky, Luis Oliva, Stephanie Ng Wan, Chris Gartin, Stephen McHattie, Ambrosio De Luca, Gregg Bello, Arthur Holden, Henry Wai Ciu Kwok, Alex Bisping, Koumba Ball, Robert Higden, Elizabeth Neale.
Regi: Darren Aronofsky.
Manus: Darren Aronofsky.
Producent: Darren Aronofsky, Scott Franklin, Ari Handel.
Foto: Matthew Libatique.
Klippning: Andrew Weisblum.
Scenografi: Philip Messina.
Kostym: Danny Glicker.
Produktionsbolag: Protozoa Pictures.
Svensk distributör: UIP/Paramount.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag (ekonomiskt säkrad indie, arthouse); skräck, fantasy, psykologisk skräck; treaktstruktur med tvåaktsuppdelning; extremdiegetisk psykologisk surrealistisk/drömsk intrigutveckling, drag av teater, metaforisk inramning m.m.

Betyg och omdöme: Bra film – välgjord typ av ”kaotiskt splittrat psyke-skräckfilm”; smart gjord med närgånget fotoarbete och en stark, kontinuerlig utveckling av ”intrigen”; välspelad och regisserad till rätt psykodynamiska effekter; alla möjliga underliggande ”betydelser” är pretentiösa och irrelevanta, men helheten fungerar.