Det är något av en klyscha att tala om regissörers förmågor att återskapa liv och fånga mänskligt beteende på film. Det sägs för ofta att en film är ”trovärdig” eller att den ”fångar” något genuint, när det kanske bara rör sig om några enstaka ögonblick i en i övrigt rätt så konventionell film.
Mike Leigh är dock genuint begåvad när det kommer till att göra ”människofilmer”. Hans begåvning är abstrakt, kommer från maggropen, det är inte alla som kan göra samma sak. Hans förmågor är unika.
Till viss del är det en metod – han är känd för att samla sina skådespelare i workshops och tillsammans med dem improvisera fram (vad som i slutändan blir) ett manus – men främst av allt är det teknik och fingertoppskänsla. Han är ju den som samlar alla röster, allas impulser, och sedan skriver manuset – skådespelarna känner därefter igen sina ord, även om Leigh skrivit dem, och när han regisserar scenerna så behöver de inte fundera på vad han eller de vill. Jag tror att han på så sätt skapar frizoner för skådespelare som tar bort ett praktiskt problem – kravet på prestation, inslaget av kreation mellan regissör och skådespelare – och istället blir han en slags dokumentärfilmare som fångar liv och rörelse, till synes helt spontana uttryck, skådespeleri som inte är något skådespeleri, även om allt bygger på grunder han själv definierat.
Mike Leigh var länge underskattad i sitt hemland, Storbritannien, och sällan sedd internationellt. Även efter att han blivit ett namn känt för filmkännare så tycks hans namn vara lite för anonymt för att helt nå igenom massan – själv var jag länge dimmig inför honom, och jag föredrog att se honom som en av många brittiska hantverksregissörer ur en politiskt medveten arbetarklass. Sant, förstås, men Leigh har alltid haft ett öppnare intresse för människan – människan för människans skull; det verkar inte finnas en enda vardaglig företeelse som inte fascinerar honom, inte en enda vardaglig människa som inte kan ligga till grund för en unik inblick i vad som gör en människa till en människa. Faktumet att vi skrattar och gråter, lider och kämpar, har tråkigt och har kul, försöker leva våra liv utifrån de förutsättningar vi har, eller (som titeln här föreslår) håller hemligheter, säger lögner.
Hemligheter & lögner vann Guldpalmen och kom att bli Leighs definitiva genombrott, efter uppmärksammade Naked (1993) som gav honom priset för bästa regissör på samma festival. Det finns ingenting i intrigen som förklarar filmens storhet. Huvudpersonen Cynthia (Brenda Blethyn) är en typisk Leigh-protagonist – en räddhågsen och konflikträdd fabriksarbetare som lever i samma radhus som hon växte upp i, och som nu med illa dold förtvivlan och förvirring ser en cykel upprepas; hennes tjugoåriga dotter Roxanne (Claire Rushbrook) jobbar som gatsopare. Det finns inga tecken på att hennes liv kommer att ta någon – som man säger – god riktning. Behöver ett liv ha en riktning? Ska man ”bli något”? Cynthia har inte ”blivit något”. Liksom den låsta kvinnan i Leighs mästerliga All or Nothing (2002) är Cynthia kvävd av sin roll, sitt hem, sin situation, sin klass, men hon är också oförmögen att bryta sig loss från dessa saker, eftersom det är de hon definierar sig genom.
Filmens huvudsakliga konflikt – även om konflikt på många sätt är ett starkt ord, eftersom Leigh låter den pågå under alla möjliga ytor, så länge som möjligt – går ut på att Cynthia i sina tonår fick en dotter, som hon gav bort för adoption. Nästan trettio år har gått. I sin sida av staden har dottern, Hortense (Marianne Jean-Baptiste), växt upp till att bli en optiker; Hortense, underbart gestaltad av Jean-Baptiste, är en intelligent, beläst, sofistikerad person, och hon bär empati och förståelse med sin omvärld, samtidigt som hon analyserar och resonerar inför varje beslut hon tar, och varje konsekvens det beslutet leder till. Liksom Rushbrook perfekt, med hela kroppen och med varje blick, utstrålar ett nervöst dåligt självförtroende så utstrålar Jean-Baptiste ett sävligt lugn, en vishet som bara kommer från en person som lärt sig acceptera sitt öde, och som nu försöker vara en så god medmänniska som möjligt. Den rotlöshet hon måste känna – vetskapen att hennes biologiska mor en gång övergav henne – är en del av hennes identitet som hon bär med sig, någonstans i det outsägliga landskap som är ens inre liv.
Nu när Hortense närmar sig trettio går hon till adoptionsbyrån och byråkraten som har hennes filer (en alldeles briljant cameo av Lesley Manville, som spelar en helt annan figur än den hon senare spelade i All or Nothing) och gradvis börjar hon processen att ta kontakt med sin biologiska mor.
En av Leighs beundransvärda tendenser är den metodiska – egentligen inte långsamma – utvecklingen av världar och identiteter som pågår i hans filmer. Hemligheter & lögner är inget undantag. Vid det laget vi förstår att Hortense kommer att höra av sig till Cynthia kan vi också, med händerna framför ögonen, förutspå vad som kommer att hända. Cynthia kan inte ha glömt adoptionen, men hon har levt ett liv där det enkelt kunnat sopats under mattan. Hennes bror Maurice (Timothy Spall) vet om det, likaså hans fru Monica (Phyllis Logan) men barnen vet ingenting, det är ingenting som bär synbara spår (eller?) i Cynthias personlighet; det är som om det aldrig hänt.
I en gamla skolans Hollywood-film hade mötet mellan Hortense och Cynthia skett med rökeffekter på åsknätter, till melodramatiska fanfarer och stirrande blickar – Leigh håller sig till verkligheten, vår värld av upptagna telefonlurar och ambivalenta tvivel. Under tiden som Hortense och Cynthia inte hörs (och när de hörs, och vad de gör efter att de hörts, och vad de inte gör, och hur de till slut ses igen) kan Leigh måla upp deras respektive världar; Cynthias älskvärt stökiga, men lika klaustrofobiska, grå medeklassvärld ett stenkast från brittisk TV-såpa (utan överraskningarna), så full av ouppklarad ångest och aldrig tagna chanser. Hortenses ungdomliga värld av begynnande 90-talsoptimism, böcker och idéer, givande arbete och stimulerande själasökande; det är en märklig paradox att Hortense är i en punkt i livet då hon har råd, på alla sätt, att söka sitt ursprung, medan det egentligen aldrig funnits mycket till val för Cynthia, som en gång gav bort sin nyfödda dotter bara för att överleva.
Traumat som är händelsen – detta att Hortense aldrig haft denna mor, och Cynthia aldrig denna dotter – är ett komplext landskap som Leigh vet att det vore meningslöst att förklara. Han lämnar över det till skådespelarna, och till den perfekt lyhörda skildringen av en vardag där vi alla bär berättelsen om oss själva på insidan. När de väl hörs, och ses, så finns det glädje och sorg och tårar och skratt, och otroligt djupa saker som bor i de enklaste av gester.
Inte förrän åtminstone halva filmen gått placerar Leigh karaktärerna i en situation som liknar traditionell dramatik – Cynthias dotter Roxanne fyller tjugoett, och det anordnas en mindre fest för familjen, samt alla deras skelett i garderoben. Vid det laget är Cynthia och Hortense vänner, och det är så hon introducerar henne. Det är uppenbart för alla att något inte stämmer, men det är inte lika uppenbart om det är något bra eller dåligt… och förresten så har alla i släkten sina egna privata skelett i sina garderober.
Upptrappningen, och upplösningen är magnifik. Vägen dit är emotionell som en snyftare och spännande som en thriller, samtidigt lika spikrak som den torraste av dialogdrivna pjäser; allt förgylls av Leighs metoder och skådespelarnas totala förkroppsligande av människorna de är. Vi hinner inte ens fundera på de saker som moderna, politiskt medvetna filmer skulle skynda sig med att sätta i det tematiska rampljuset – som faktumet att Hortense är svart, vilket får Cynthia att reagera med känslor som, när vi ser tillbaka på filmen, är helt omöjliga; eller, för den delen, omständigheterna bakom Hortenses tillblivelse. Ett mysterium som Leigh förklarar med strukturer och verklighet, inte pseudobiologi och rasism, vilket man kan förstå om man tänker efter på vad som sägs och inte sägs, visas och inte visas, vart Hortense är i sitt liv och vart Cynthia är i sitt. Frågan om klass är en annan uppenbar del av konflikten, en vars dimension är så genomsyrad i det här landskapet att Leigh heller inte behöver ”förklara” den. Inte heller behöver den, inser vi därför, vara oöverkomlig.
Hemska saker har hänt, märkliga saker sker, det är ibland svårt att nå fram när man talar olika språk (även om det tekniskt sett är engelska i båda fallen) och innan filmen är slut finns många tappade hakor och utbrända nerver – men Leigh stannar aldrig i vare sig glädje eller förtvivlan. I hans filmer finns alltid igår lika säkert som imorgon. Livet är inte enkelt, men det betyder inte att det är hemskt, lika lite som det betyder att det är fantastiskt, annat än i sitt märkliga varande. Häll upp ett glas vin och drick det på en eftermiddag, och du finner hela ditt liv i ett nötskal.
FREDRIK FYHR
Hemligheter & lögner har svensk nypremiär på många streamingtjänster denna vecka.
HEMLIGHETER & LÖGNER
Originaltitel; land: Secrets & Lies; Frankrike, Storbritannien.
Urpremiär: 10 maj 1996 (Cannes).
Svensk premiär: 30 augusti 1996.
Speltid: 136 min. (2.16).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Brenda Blethyn, Marianne Jean-Baptiste, Timothy Spall, Phyllis Logan, Claire Rushbrook, Elizabeth Berrington, Michele Austin, Lee Ross, Lesley Manville, Ron Cook, Emma Amos..
Regi: Mike Leigh.
Manus: Mike Leigh.
Producent: Simon Channing Williams.
Foto: Dick Pope.
Klippning: Jon Gregory.
Musik: Andrew Dickson.
Scenografi: Alison Chitty.
Kostym: Maria Price.
Produktionsbolag: Channel Four Films, CiBy 2000, Thin Man Films.
Svensk distributör: Sandrew (35mm, 1996, VHS 1997), Atlantic (DVD, 2009), div. (VOD).
Finans; kategorier: Diverse företag i samarbete (halvindie, arthouse, drama); drama, karaktärsstudie, dramedi; standard treaktstruktur.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – Oklanderligt gestaltade människoporträtt i säreget naturalistisk verklighetsskildring, med en klassisk struktur utmärkt utnyttjad för att maximera karaktärernas värld, personligheter och diverse situationer, vars dynamik i sin tur förstärks genom en minutiöst uträknad isbergsteknik.