Om du tänker på titeln en stund, Certain Women, funderar på hur den kan tolkas och vad den kan betyda, så är du redan en bra bit på vägen för att kunna förstå eller förbereda dig för den.
Om man läser ordet ”certain” som en egenskap så kan titeln översättas till ”säkra kvinnor” – säkra, som i att de är säkra på sina saker. Eller att det finns något ”säkert” med dem.
Om man läser ordet ”certain” som adverbial så kan titeln däremot syfta till en viss sorts kvinnor – ”certain” kan i det här fallet betyda något väldigt specifikt (en särskild typ av kvinnor) eller något mer generellt; somliga kvinnor, vissa, någon viss typ.
Den omhuldade indie-auteuren Kelly Reichardt är så pass begåvad att hon sätter sina filmer på sin spets redan på titelstadiet – liknande saker kan sägas om hennes förra film, den relativt mainstreamorienterade thrillern Night Moves, en annan ordlek som å ena sidan syftade på strategiska handlingar i natten, och å andra sidan att natten ”rör på sig”.
En gäckande, poetisk tanke, att natten ”rör sig”. Det är sådana stämningar som Reichardt skapar också i Certain Women, där de av titeln utmärkta kvinnorna – spelade av Michelle Williams, Kristen Stewart, Laura Dern och Lily Gladstone – rör sig genom stad, natur, byggnader och kåkar, bakom bilrattar och i stall; de är påtagligt tysta. Inte så att de inte pratar, men de är präglade av ett tonfall som gör att vi tittar på dem med extra spänd blick. Vi väntar på att de ska säga vad de tänker på – vad de verkligen tänker på – för det ser ut som att de döljer något.
Filmen är uppdelad i tre mindre berättelser, som till någon mån knyts ihop – ändå är det här inte en ”episodfilm” eller ett ”panoramadrama” i den typiskt livsbejakande Crash- eller Magnolia-traditionen. Den som letar efter stora poänger, eller monumentalt tillfredsställande känslor, kommer inte hitta dem här. Reichardt rör sig i mellanrummet mellan det som sägs och allt vad det kan betyda. De tre kvinnorna har det gemensamt, tydligen, att de är ”särskilda”.
Laura (Laura Dern) är, då, en särskild kvinna. I början av filmen är hon i ett sådant där motellrum med älskaren Ryan (James LeGros) – en man som av allt att döma inte tänker lämna sin hustru (som inte är Laura).
Laura är en advokat. Inte en ”film-advokat”. Hon är en fullvuxen, högutbildad, intelligent och rationell varelse, nästan lite tråkig. Hennes klient Fuller (Jared Harris) är en frustrerad man som vill ha kompensation efter en olycka på hans kontorsjobb – Laura har sett över fallet och konstaterar att han inte har lagen på sin sida. Fuller vägrar acceptera nekandet, även när det står mer och mer klart att hans enda val är att lägga ner hela projektet och fortsätta leva sitt liv. Han är smått hysterisk, och patetisk, i sitt suktande efter upprättelse – det är som om ingen sagt nej till honom förut.
Det hela leder till en allvarlig situation, som jag inte tänker förstöra genom att avslöja den – det är en situation vi sett i många filmer, men jag kan säga att den inte liknar någon annan av sitt slag. Jag tror också det är av yttersta vikt, om man vill förstå filmen, att studera hur Laura reagerar. Fuller blir, till sist, kriminell – kanske galen. Laura förblir rationell och vill hjälpa honom. Hon förstår att han känner som han gör. Hon förstår. Han pratar om sina problem. Hon lyssnar och lyssnar. Hon har inga tårar i ögonen och har inga romantiska känslor för honom. Hon är bara en medmänniska, men hennes godhet kommer med stoiskt avstånd. Varför? Därför att Fuller inte har en vän i världen, och när han pratat klart verkar det inte slå honom att han borde tacka för att hon finns där.
Samma stoiska min har Gina (Michelle Williams), som är gift med Ryan (killen som Laura ligger med i början). De lever sitt liv tillsammans med deras tonårsdotter (Sara Rodier) som är rebelliskt gnällig och konstant uttråkad, och ändå verkar bära på dubbelt så mycket genuin glädje som Ryan och Gina. Vi möter dem medan de är ute på en höstig campingresa, kring markerna där de planerar att bygga ett hus. Det slår dig kanske inte när du läser det nu – men själv slår det mig inte riktigt förrän jag faktiskt skriver det – hur ofantligt sorglig situationen är.
Nyckelordet är situation. Certain Women handlar inte om berättelser så mycket som situationer. Vi får inte den stora scenen när Gina upptäcker att Ryan vänstrar. Det ligger närmare till hands att tro att hon redan vet om det och slutat bry sig – i vilket fall som helst är det inte viktigt. Vi får se dem stanna hos en vän till familjen (Rene Auberjonois) – de har ingen lust att träffa honom, det är ett långsökt möte, men han har en massa sandsten han inte har någon användning för, och det vore en smart deal om han kunde sälja några säckar till dem. De ska ju, som sagt, bygga sitt hus.
En annan situation finner sig kvinnan som (den mer eller mindre okända) Lily Gladstone spelar. Vi förstår situationen, även om hon aldrig säger något rakt ut. Hon är anonym, så pass anonym att hon inte får ett namn i filmen. Hon har en ranch, tar hand om hästar. Vi ser henne inte prata med någon, hennes liv omges av idel tystnad och tomhet. Såvitt vi förstår är hon ensam i hela världen.
Av en slump stannar hon till vid en kvällskurs i juridisk ekonomi, ledd av den jäktade men duktiga läraren och studenten Elizabeth (Kristen Stewart). Elizabeth är en bra lärare, tycker ranchkvinnan, som aldrig säger sitt namn när de talas vid. Men hon vill prata med henne. De äter några middagar ihop efter lektionerna. Elizabeth är artig och social, och verkar inte förstå… ja, hon kommer sig aldrig för att fråga vad den andra kvinnan heter.
Elizabeth är jäktad, och har fullt upp med sitt. Hon har egentligen redan ångrat att hon tagit lärarjobbet, för det kräver att hon bilar åtta timmar i veckan för en enda lektion. För hennes mest beundrande elev – som i övrigt inte verkar ha någon uppenbar anledning att vara intresserad för juridisk lag – är inte detta självklarheter. Vi kan föreställa oss att Elizabeth är veckans höjdpunkt för henne. Vad som händer den dag när Elizabeth inte är där – hur hon reagerar, vad hon gör, och hur Elizabeth därpå reagerar – är både plågsamt, hjärtskärande och ömsint rörande.
Det här är mänskliga interaktioner som fångas med en sådan sällsynt pricksäkerhet att tankarna går till filmhistoriska titaner som Kieslowski och Ozu. Reichardt har en sällsynt talang för att sätta fingret på människors integritet, en kvalité som är svår att närma sig på film. Certain Women ser först ut som en enkel, kanske tunn, film. Men när man ser hur karaktärerna är positionerande gentemot varandra, och tänker på vad de säger och vad de inte säger, så uppdagas snart djupa slukhål av själ och hjärta.
Vad är det som är så speciellt med de här kvinnorna? Ingenting mer än vad som är så speciellt med vem som helst. Men medan männen omkring dem gör vad de vill, håller de igen och tar emot. När de bygger ett liv för sig själva omringar de sig i samma stund med andras plikter, och roller de inte bett om. Om de vill vara snälla, eller göra ett gott intryck, kan andra få för sig att det inte finns några gränser. De lämnas kvar i tystnad, och vi kan ana att de upplever känslan av ett tomrum i bröstet, en odefinierbar känsla av att ha blivit utnyttjad, eller att de gått med på ett avtal som aldrig riktigt var till deras fördel; kanske de önskar att de kunde låta bli att göra det rätta hela tiden, eller kanske de önskar en tillvaro på en plats utanför dem själva.
Känslan är kränkthet, men till skillnad från de ofta omnämnda vita männen så klagar de inte. De har växt upp i en värld som de förstått inte cirkulerar kring dem; de lever i sin egen exkludering. Tystlåtet observerar de, accepterar de, och försöker så gott de kan leva sina liv.
Filmen konstaterar dem, möter dem i förbifarten, och vi ser dem en kort stund innan det är dags för dem att gå vidare. Det finns ingen början och inget slut att tala om – det är en film om dessa människor mer än vad det är en film om vad som händer dem. Där de flesta filmer berättar om något som var, så visar Certain Women något som är.
FREDRIK FYHR
CERTAIN WOMEN
Originaltitel; land: Certain Women; USA.
Urpremiär: 24 januari 2016 (Sundance)
Svensk premiär: 1 februari 2017 (GIFF), 19 juni 2017 (DVD), 20 juni 2017 (VOD).
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 16 mm, DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Laura Dern, Michelle Williams, Kristen Stewart, Lily Gladstone, James Le Gros, Jared Harris, Edelen McWilliams, Sara Rodier, Rene Auberjonois, John Getz, James Jordan, Matt McTighe, Joshua T. Fonokalafi.
Regi: Kelly Reichardt.
Manus: Kelly Reichardt, efter berättelser av Maile Meloy.
Producent: Neil Kopp, Vincent Savino, Anish Savjani.
Foto: Christopher Blauvelt.
Klippning: Kelly Reichardt.
Musik: Jeff Grace.
Scenografi: Anthony Gasparro.
Kostym: April Napier.
Produktionsbolag: Film Science, Stage 6 Films.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD), VOD (SF Anytime, Google Play, Viaplay).
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag i samarbete med medieresursföretag; drama, triptyk, familjerelationer, melodram, romantik, pastisch, symbolism, genus, HBTQ, inramat episodfilmsberättande.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – originellt drama med en säregen, självsäker och effektiv ton och stil, perfekt matchad med ett minutiöst, halvminimalistiskt manus och enhetlig personregi; situationsbeskrivningen och karaktärsporträtten skapar betydelser genom sina isbergseffekter, och de blir än mer imponerande av sin oförenklade och autentiska prägel.
Ett svar på ”Certain Women”