The Debt är en film som lever upp till sig själv, vilket ibland inte är mer än vad som krävs av en film. Det var inte mycket den gjorde som jag inte kunde räkna ut på förhand, men mycket här i livet går att gissa sig till. Filmen fungerar för att den lägger sig på den nivå den lägger sig, och spelar sitt spel med sina egna säkra händer.
Berättelsen är en panoramahistoria med hjärtat på rätta stället – tänk Steven Soderbergs Traffic (2000) fast om markägande i Peru. Stephen Dorff spelar Oliver, den klassiskt Faustianskt målade figuren som rör sig i businesskretsar där mänskligt värde alltid är relativt. I slips och kostym står han i sådana där dammfria rum på våning sexionånting och tittar ut på metropolerna som om världen är hans. Egentligen är han en relativt halvdan affärsman, slentrianmässigt frånvarande för sin fru och barn, och naiv inför sin chef (David Straithairn) som han inte tänker sig kan hugga honom i ryggen, eller hans gamla vän och kollega Ricardo (Alberto Ammann) som han utgår från att han inte kan såra.
Oliver är i Peru för ett längre uppköpningsprojekt. Utrustad med papper, penna, retorik och skolspanska åker han runt på gårdar och köper upp dem för spottstyvrar. Joker i leken är Ruben (Carlos Bardeem), en lokal småpåve som sysslar med samma sak, och som åtrår en särskild avskild bergsregion.
Där bor, i sin tur, den bittre farmaren Florintino (Amiel Saya) och hans son Diego (Melvin Quijada). Ställd inför de yttre påfrestningarna är Florintino säker på sin sak: Alla pengamännen är djävlar som inte går att lita på, vare sig de kommer hemifrån eller från USA.
Kontrasten är förstås stor mellan den Wall Street-maffiaintrig som Oliver deltar i, och Florintinos trista men autentiska liv. Ytterligare en sidointrig finns där vi möter sjuksköterskan Maria (Elsa Olivero) som tar hand om sin sjuka mor – hon är så pass illa däran att hon behöver konstant övervakning, men Marias jobbtimmar ser ut som de gör, och sjukhusets byråkrati gör så att modern inte tillåts få en operation.
Om de här trådarna knyts samman till slut? Ja. Om alla lär sig en läxa om livets värde? Ja. Är det speciellt oförutsägbart? Nej. Är det ens originellt? Nej, strikt taget inte. Ändå såg jag den här filmen från början till slut och beundrade den, i synnerhet mot slutet, när jag kunde se den emotionella payoffen komma på håll men ändå kände den i bröstet.
Den förutsägbara reaktionen att ha på The Debt är att den är ”välmenande” men o-originell och ”förenklad”, att den inte ”kommer med något nytt” och att den ersätter ambitiösa karaktärsporträtt med givna manusverktyg, typ en sjuk mamma eller en försvunnen llama – Diego, farmarpojken som hunsas svårt av sin pappa Florintino där ute på landsbygden, har mycket riktigt tappat bort familjens dyraste ägodel, och det ligger nära till hands att se detta som en kliché nedärvd från neorealismen.
Den allra mest bekväma jämförelsen är med Traffic, som förstås är en mycket bättre film (se den om du inte har gjort det, förresten, ett stabilt filmtips alla dar). Men vad var det som gjorde Traffic så bra? Var det en genial kommentar på ett samhällsproblem – knarkflödet från Mexiko, mer specifikt – som vidgade någon slags debatt, eller gav oss en dokumentär insikt till drogtrafficking, eller var det en film som på något stort konstnärligt sätt utgjorde en fundamentalt originell vision av ämnet?
Nej. Den filmen fungerade för att intrigerna var intelligent genomtänkta, skådespelarna var fantastiska, manuset sprakande och Soderberghs visuella utformning driven av en fantastisk stilistik.
The Debt har genomtänkta intriger, om än inte lika intelligenta, bra skådespelare om än inte direkt fantastiska; manuset fungerar mer än det sprakar och även om filmen inte har en originell stil så har den finfint foto av Bjørn Ståle Bratberg som ger filmen lika delar tyngd, rytm och rymd – inte minst fann jag att de peruanska landskapen (såväl de urbana som vidsträckta vildmarkerna) stannade kvar i huvudet efteråt. Det är på alla sätt rimligt att påstå att The Debt är en bra film, om än inte lika bra som Traffic.
Man kan påstå att filmen inte är överdrivet minnesvärd, och det är sant – men det gör den inte mindre solid. Det är en film som berättar sina berättelser, om karaktärer som arbetar i och omkring världens problem, och den använder sentimentala grepp med den takt och stilmedvetenhet som gör att sentimentala grepp kan fungera utan att gå överstyr. Det är fabler vi hört förut, men så länge man inte tycker att man är för cool för skolan så kan det vara värt att sätta sig ner och lyssna på dem igen.
FREDRIK FYHR
THE DEBT
Originaltitel; land: Oliver’s Deal; USA, Spanien, Peru.
Urpremiär: 18 april 2015 (Málaga Film Festival, Spanien).
Svensk premiär: 19 juni 2017 (VOD).
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Stephen Dorff, David Straithairn, Brooke Langton, Carlos Bardem, Alberto Ammann, Elsa Olivero, Amiel Cayo, Melvin Quijada, Lucho Cáceres, Marco Antonio Ramírez, Delfina Paredes, Nitha Beatriz Romero Roller, Alfonso Santistevan, Javier Valdez, Gabriela Bilotti, Bruno Odar, Nidia Bermejo, Emilram Cossío, Jesús Aranda, Magdyel Ugaz, Liliana Trujillo, María Angélica Vega, Magali Bolívar, Manuel Luján, Valeria Ruiz, Fabio Pérez, Rómulo Assereto, Andrés Ramos, Amador Arias, Luis Gonzales, Paco Varela, Zoe Elliott Ruiz, Ella Marsh, Patricia de la Fuente.
Regi: Barney Elliott.
Manus: Barney Elliott.
Producent: Ibon Cormenzana, Ignasi Estapé, Darren Goldberg, Chris Marsh.
Foto: Bjørn Ståle Bratberg.
Klippning: Roberto Benavides, José Luis Romeu.
Musik: Jesús Diaz, Fletcher Ventura.
Scenografi: Guille Isa.
Kostym: Kama K. Royz.
Produktionsbolag: Atlantic Pictures, Viracocha Films, Arcadia Motion Pictures.
Svensk distributör: VOD (Plejmo, Viaplay, SF Anytime).
Finans; kategorier: Diverse mindre produktionsbolag i samarbete; drama, melodram, fabel, familjerelationer, socialsymbolism, panorama, politik, klass.
Betyg och omdöme: Bra film – stabilt genomtänkt panoramafabel om konflikter mellan individer, storföretag och statlig byråkrati, i olika klasser och ur olika perspektiv; använder en hel del konventionella grepp, inklusive fabel-sentimentalism, men har en enhetlig ton och stil, samt ett tillräckligt självsäkert utförande.