Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Transformers: The Last Knight

Jag drar mig till minnes en rad ur en av mina favoritlåtar med Rolling Stones:

Kick me like you’ve kicked before,
I can’t even feel the pain no more

Ja, jag hatar att vara förutsägbar, men Transformers: The Last Knight är en så gott som osebar film. Ofattbart nog har den krävt tre manusförfattare och sex klippare – och fyra personer krediteras under rubriken ”Story by”. Det har alltså krävts fyra personer bara för att komma på idén till filmen (en av dem är Akiva Goldsman, geniet bakom filmer som Batman & Robin (1997), Lost in Space (1998), I Am Legend (2007), Winter’s Tale (2014), The 5th Wave (2016) och alldeles nu senast Rings).

Det är den cinematiska motsvarigheten till ett slaktat djur – stinkande, vidrig, oigenkännbar, deformerad, inte bara död utan skändad och söndrad, redo att paketeras som en hamburgare.

Men, ni vet, whatever. Vid det här laget är Michael Bay en pansarvagn som backar och kör över en så många gånger att det är lönlöst att påpeka att han är en krigsälskande galning. Skämtet slutade tydligt att vara roligt vid den fjärde filmen – en tilltänkt ”reboot” som satsade på en skenbart mindre fjantig och flamsig ton… vilket bara gjorde att den lilla gnista av Bays personlighet som filmerna ändå hade (rasistiska comic-reliefs, Shia LeBoufs förvirrade nuna, etc) ersattes med en grådaskig generisk vägg av en krigspastisch.

Jag gav den filmen en varnande dödskalle – ett betyg som egentligen inte betyder mer än en halv stjärna, men som är där för att poängtera att filmen på en mer principiell nivå är lurendrejeri – för att det fanns ju en chans att någon överlevde de tre första filmerna och fortfarande hade några slags rimliga förväntningar på Bays idiotiska ”glädje”. Men var man fortfarande ombord där så har jag inget mer att säga. Gå och se vad du vill. Vi har kanske inte mycket att säga varandra.

Själv har jag oerhört lite att säga om The Last Knight. Jag har recenserat de flesta av de tidigare filmerna, resten är bara repetition. Michael Bay har aldrig förstått sig på hur man berättar något på film och visserligen glömmer jag alltid en Bay-film sekunden efter jag ser den, men jag tror att han varit extra disträ och slarvig här. Filmen har en story, men jag är inte säker på att mannen själv vet om det.

Filmen börjar i medeltidens England, med en slags parodi på Monty Python and the Holy Grail (1974), där en full Merlin (Stanley Tucci) väcker en robot till liv, som ger honom sin stav, medan folk rider i slow-motion och det är explosioner överallt, what else is new. Anthony Hopkins berättarröst förklarar att ”magi existerar…! Det hittades i ett kraschat rymdskepp för 1 700 år sedan”. Man ba ok.

Jaha, och hur hänger det här ihop med något som händer i resten av filmen?

Räkna inte med några självklarheter. Zip, zap, boom, rakataka-wigwag, så är vi i FRAMTIDEN där transfomers blivit bannlysta, zuuum, en massa kids springer omkring i en farozon, PLÖTSLIGT EN MASSA ROBOTACTION BAADABOOM, sen Mark Wahlberg hänger i en bilskrot och gör något, vem vet vad, en fjortonårig tjej exponeras á la barnporr som hans surrogatdotter typ HEY WAIT WUT bazoink dEt FanNns Vizt NågrA Comic Reliefs här-och-där-ändå (upp och ner, nej hit och dit, waaah!!!) – plötsligt har Marky Mark en pryl från medeltiden – LEDTRÅD LIKSOM – VÄNTA NU KOMMER RYMDDROTTNINGEN QUINTESSA!

Vem?

KRACKABOOM!

##¤!%&/^^Ooooh shieeeeet!^^¤!%&/##

Om du inte listat ut det försöker jag ILLUSTRERA KÄNSLAN av att

titta på den här

filmen medan

den pågår

och något händer här

och något händer där

och ingenting händer egentligen alls, tjohej. MÖRP MÖRP.

Bay har med egna ord sagt att han vill ”knulla publiken” med sina filmer. Teoretiskt sett gör det honom till en visuell våldtäktsman – och det är faktiskt så hans filmer känns. Hans problem är inte bara att NÅGOT MÅSTE HÄNDA, TJUTA, FJONGA, SPRÄNGAS ELLER PLINGEPLONGA åtminstone varje minut – hans problem är att han inte har en aning om hur han ska berätta de obefintliga berättelser hans filmer ändå har.

The Last Knight är inget undantag. På ren svenska går det fantamej inte att fatta ett skit av filmjäveln såvida man inte för sitt inre trycker på paus och börjar mindmappa framför sitt inre öga. För att inte få någon slags panikångestattack av filmens våldsamma obegriplighet var jag tvungen att göra just detta, någonstans en timme in då det var tortyrliknande 90 minuter kvar innan filmen var slut.

Jag lappade ihop ursäkterna till intrigtrådar där och då, men nu två timmar senare kan jag inte komma ihåg mycket. Så fort försvinner så obetydlig information.

Någon slags värld ska krascha ner på vår.

Optimus Prime är nästan inte med i filmen, men ibland ser vi att han är uppe i rymden, fångad hos nån blå rymdbrutta.

Mark Wahlberg tas från sin godtyckliga existens i Texas till en lika godtycklig existens i London, där han jagas tillsammans med Bays sedvanliga Megan Fox-substitut (den här gången Laura Haddock) på grund av gamla profetior som säger att han är en riddare, typ, och hon en arvtagare till Merlin. Yada yada. Poängen är att informationen (vad den nu betyder) kommer från en munter Anthony Hopkins, som skrattar hela vägen till banken.

Josh Duhamel, som du kanske minns från de tidigare filmerna, jagar Mark i början av filmen, sedan försöker han också rädda jorden mot sin sedvanliga undergång. Mycket militäriskt buller och bång. Sa jag mycket? Jag menade PORR.

Nej, filmen handlar inte om någonting, men Bay har en fascinerande förmåga att skapa krångliga och obegripliga intrigtrådar av detta ingenting; intrigtrådar han därefter behandlar lite vagt och hipp som happ, så att vi hela tiden fattar ungefär noll av vad som pågår. Allt vi vet är att en massa visuellt sekret flyger och far framför våra ögon. Det är helt outhärdligt att utsätta sig för.

FREDRIK FYHR


PS.

Om du ser den här filmen (gör inte det) så vore det något förmildrande för dig att inte se den i 3D, såvida du inte kan se den i IMAX (herregud…). Den reguljära 3D-versionen av filmen verkar nämligen anpassad efter IMAX, vilket gör att bildformatet oavbrutet hoppar mellan 1.90, 2.00 och 2.35, vilket är lika påtagligt som irriterande.


TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT

Originaltitel; land: Transformers: The Last Knight; USA.
Urpremiär: 21 juni 2017 (Bangladesh, Kanada, Danmark, Indonesien, Sydkorea, Filippinerna, USA)
Svensk premiär: 24 juni 2017.
Speltid: 149 min. (2.29).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: IMAX Digital 3D, ARRIRAW, Redcode RAW, 16mm/DCP, DCP-3D/2.35:1, IMAX o 3D-vers. 1.90:1, 2.00:1, 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mark Wahlberg, Laura Haddock, Anthony Hopkins, Josh Duhamel, Santiago Cabrera, Isabela Moner, Jerrod Carmichael, Stanley Tucci, Liam Garrigan, Martin McCreadie, Rob Witcomb, Marcus Fraser, John Hollingworth, Daniel Adegboyega, Benn Webb, Glenn Morshower, Gemma Chan, John Turturro, Tony Hale, Claude Knowlton, Jacob Zachar, Maggie Steed, Sara Stewart, Phoebe Nicholls, Rebecca Front, Stephen Hogan, Minti Gorne, Benjamin Flores Jr, Juliocesar Chavez, Samuel Parker, Daniel Iturriaga.
Regi: Michael Bay.
Manus: Art Marcum, Matt Holloway, Ken Nolan.
Producent: Ian Bryce, Tom DeSanto, Lorenzo di Bonaventura, Don Murphy.
Foto: Jonathan Sela.
Klippning: Roger Barton, Adam Gerstel, Debra Neil-Fisher, John Refoua, Mark Sanger, Calvin Wimmer.
Musik: Steve Jablonsky.
Scenografi: Jeffrey Beecroft.
Kostym: Lisa Lovaas.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Hasbro, Huahua, Di Bonaventura Pictures, Ian Bryce Productions, Tom DeSanto/Don Murphy Production.
Svensk distributör: UIP/Paramount.
Finans; kategori: Storföretag o dyl i samarbete med privata företag; science fiction, action, franchise, uppföljare, panoramaintrig, tilldragelseintrig.


rsz_051
Betyg och omdöme: Mycket dålig film – exceptionellt dåligt berättad ”story” (mer specifikt en halvt sammanhängande hopkoppling av dåligt formulerade intrigtrådar) i ett virrvarr av oattraktiva effekter.

2 svar på ”Transformers: The Last Knight

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *