Jag gillade Gore Verbinskis The Ring (2002) mer än jag tyckte att det var en särskilt bra film – den var nästan Nakna pistolen-töntig om man jämförde med det japanska originalet Ringu (1998) men det var å andra sidan den logiska amerikanska nyinspelningen, fokuserad på kroppsligt våld och synbara övernaturligheter snarare än psykologisk skräck och folklore. Jag minns inget av uppföljaren Ring Two (2005) förutom att den gjorde mig arg och att jag tyckte den var usel.
Nu är dessa filmer lite pikanta, antar jag, och en tredje film har en rätt lång uppförsbacke – Ring-mytologin har passerat Gremlins-stadiet, vilket betyder att dess momentum försvunnit och det är roligare att slå hål i konceptet. Jaha, det finns ett hemsökt videoband som man inom sju dagar dör av att se? Men tänk om man bara tittar lite till hälften då? Tänk om VHS-apparaten är trasig och stannar bandet halvvägs? Kan bandet fastna? Om en blind person sitter framför TV:n, kommer den personen också dö? Kan man förlänga sin tid på jorden genom att se bandet igen? Och är det vitalt att det ringer någon och viskar att man ska dö? Vem har hemtelefoni idag? Och tänk om man har mobilen avstängd? Lämnar spöket ett voice-mail då?
Att göra en till Ring-film känns lite grann som att göra en uppföljare på vilken annan film från 2002 som helst. Som en Phone Booth 2 – Kiefer Sutherland ringer igen – eller Drakarnas rike 2 – mer drakar! – eller kanske Analyze This, That & Then Some!, en titel som är jämförbar med Rings, en titel som i sin tur förstås försöker Aliensa originalet som om det vore Alien. Tycker du det låter långsökt alltihop? Då har vi inte ens pratat om vad filmen handlar om än…
Efter en Final Destination-liknande inledningsscen som är för dålig för att kunna förklaras ser vi hur den sjaviga college-professorn Gabriel (Johnny Galecki) hittar det berömda bandet på en loppmarknad. Eller, vi vet inte att han är en professor, eller att det här drar igång en serie händelser (som vi egentligen inte får se så mycket av), för det här är en ganska kasst berättad film… men, hursomhelst.
Därefter försöker Rings – med halvhjärtad iver – knyta ihop två trådar, en som handlar om det här bandets evolution (mysteriet bakom det är ju sedan länge uppdagat), och en som handlar om faktumet att vi aldrig fick veta något om Samaras mor (de som såg de andra filmerna minns… eventuellt), ett kryphål som redan från början kändes designat för uppföljare.
Huvudpersonen heter Julia (Matilda Lutz) och i början av filmen skiljs hon från sin älsklingbubbe Holt (Alex Roe) som ger sig av för college; de lovar att hålla kontakten, men när han slutar höra av sig åker hon dit för att se vad som hänt med honom. Det påminner mig om den bevingade Slavoj Žižek-kommentaren att skräckfilmer egentligen handlar om vad som blir kvar när man tar bort det övernaturliga inslaget – Rings handlar i så fall bara om en tjej som blivit dumpad.
Hursomhelst. Julia anländer på skolan, träffar Gabriel (tidigare nämnda professorn) som i en scen avfärdar hennes oro och i den följande scenen visar sig ha en hel underjordisk avdelning som sysslar med att ta reda på det hemsökta bandets hemligheter genom att se på det och studera dess effekter – smart! Undrar om det är del av universitetets kurskatalog. ”VAV – Vådlig Analog Videoteknik, 7.5 hp”.
Jo, jag vet, vad kan man förvänta sig? Jag raljerar eftersom manuset är så kasst. Vi får inte mer än en – väldigt – svepande förklaring till vad Gabriels labbverksamhet går ut på, och all exposition han rabblar upp är så hastig – som om han druckit för mycket kaffe – och då ändå obegriplig när man försöker bli klok på den.
Och inte spelar det någon roll heller – detta det ännu mer frustrerande – eftersom det ändå bara slutar med att Julia liksom en gång Naomi Watts söker upp bandets mysterium, igen, och ger sig ut på jakt efter Samaras rötter, igen, och hamnar på en spöklik avkrok, igen, och träffar en läbbig gubbe, igen (denna gång en blind man spelad av Vincent D’Onofrio, i The Ring var det Brian Cox). Så… vad var poängen med att utveckla idén om bandet om filmen ändå bara vill göra en kopia – så att säga – på de tidigare filmerna?
Att förklara ett dåligt manus är en knepig grej – ett väldigt bra tecken på att ingen korrekturläst finns redan i början, när en kille säger ”en vecka” till en tjej som sedan citerar honom som att ha sagt ”sju dagar”. Ett annat tecken är sättet Julia hoppar hage över ack så lägliga stenar för att hela tiden finna de mest vitala ledtrådarna, som gör att filmen kan ”fungera”. På samma sätt beter sig allt och alla på sätt som egentligen kräver mirakulös slump, men som manusförfattaren helt enkelt önskar sig ska hända. Det är en film som kopplar ihop en minuspol med en annan minuspol och sedan presenterar det som om det ledde ström. Vadå, det är ju fortfarande två poler liksom.
Ändå måste jag påpeka att Rings är en film som gjorde mig lite självmedveten. Skräckfilmer görs för ungdomar, för ungdomar är unga och de vet inte nödvändigtvis att det finns en The Ring från år 2002, för då lärde de sig gå. Jag vet detta ack för väl, eftersom jag själv minns hur jag var en brådmogen sextonåring då, småputtrande överlägsen inför de popcornmumsande klasskamrater som inte förstod att filmen faktiskt var en reeeemake på ett japaaaanskt originaaal.
Jag antar att ungarna kan se den här filmen och inte ens notera att de inte bryr sig så mycket om den, för hey, det är bara en film och det finns viktigare saker att tänka på (TV-spel till exempel, eller festen på fredag). Rings har en tjej och en kille och lite snubbar och något ondskefullt monster någonstans och det ser tillräckligt dyrt och fint ut, som vilken annan film som helst. I förbifarten kan jag nämna att regissören och skådespelarna inte är usla.
Det är när man ser några hundra filmer om året som man också inser om någon med talang gjort filmen eller inte – först noterar man formtraditionerna sedan ser man hur de traditionerna utvecklas och leks med, sedan ser man när en författare inte kan leva upp till de traditionerna till att börja med; här har någon varit begåvad nog att få ett par idéer men inte begåvad nog att göra dem till narrativa enheter i ett manus. Istället forceras de ihop med ”varför? Därför!”-logik, och för den som en gång väl ser det så kommer filmer som Rings alltid förtjäna förakt.
Kan man se sådant här så är det en plikt att poängtera det för de som inte kan det. Vissa saker är nämligen svårare att försvara med ”smak”, de närmar sig landskapet av fakta. Jag tar alla som säger att Rings är bra, eller ens OK, till domstol. De har helt enkelt fel. Det är en amatörmässig film, och man kan bevisa det genom att titta på den och leta efter kvalitéer; vilket är ungefär lika kul som att titta på bandet med förbannelsen, skulle jag tro. Taglinen säger det egentligen bäst: ”First you watch it, then you die.” Typ så känns det, ja.
FREDRIK FYHR
RINGS
Originaltitel; land: Rings; USA.
Urpremiär: 1 februari 2017 (Frankrike).
Svensk premiär: 3 februari 2017.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki, Vincent D’Onofrio, Aimee Teegarden, Bonnie Morgan, Chuck David Willis, Patrick R. Walker, Zach Roerig, Laura Wiggins, Lizzie Brocheré, Karen Ceesay, Dave Blamy, Michael E. Sanders, Randall Taylor, Drew Grey, Kayli Carter, Jill Jane Clements.
Regi: F. Javier Gutiérrez.
Manus: David Loucka, Jacob Estes, Akiva Goldsman.
Producent: Laurie MacDonald, Walter F. Parkes.
Foto: Sharone Meir.
Klippning: Steve Mirkovich, Jeremiah O’Driscroll.
Musik: Matthew Margeson.
Scenografi: Kevin Kavanaugh.
Kostym: Christopher Peterson.
Produktionsbolag: Macari/Edelstein, Vertigo Entertainment, Parkes+MacDonald Image Nation, Waddieish Claretrap.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Privata produktionsbolag i samarbete med film- och medieresursbolag; skräck (övernaturligt mysterium), thriller, franchise, uppföljare, high concept, mysterieintrig, spökberättelse.
Betyg och omdöme: Dålig film – oinspirerad iscensättning av ett manus som är så amatörmässigt att det i alla avseenden saknar karaktär, för att inte tala om substans.
Ett svar på ”Rings”