Tidiga recensioner av den här filmen har omnämnt den som ”handlingslös”, nästintill dialogfri, att det på så sätt skulle vara en ”svår” film, eftersom den svävar fritt mellan tid och rum och rör sig mellan olika figurer i olika tidsperioder. Originaltiteln ”Evigheten” (naturligtvis lanserad i Sverige med det skamlöst banala tillägget ”Kärleken och…”) föreslår en sådan film.
Den filmen tycker jag låter jättespännande. Det enda problemet är att Kärleken och evigheten (byggd på en roman av Alice Ferney) inte är den filmen – här är det viktigt att vara extra noggrann med att tala om vad som faktiskt händer i filmen, inte vad för ”intryck” det lämnar, eller vad som passar sig i en journalistisk rapport.
Till att börja med har Kärleken och evigheten visst en handling, en väldigt tydligt strukturerad sådan – den börjar och slutar med den matriarkala Valentine (Audrey Tatou) och hela poängen med berättelsen är just att den går framåt, och hela tiden upprepar sig; folk får barn, barnen växer upp och får barn, vissa lämnar jorden tidigare än andra, förlust och separation är naturliga men smärtsamma delar av livet och förresten så ska vi alla dö en dag; c’est la vie.
Det är en av många krångliga kontraster som inte riktigt går ihop i denna vackra men livlösa och liksom hela tiden väldigt långsökta film – å ena sidan besjunger filmen det hisnande i att generationer följer varandra, och att livet genom söner och döttrar pågår i denna ”evighet”; å andra sidan förföljs bilderna av en berättarröst som hela tiden förklarar vad karaktärerna tänker på eller vad som ska hända dem i förväg – rösten är saklig och oromantisk och effekten är Brechtiansk; allra mest talande är en scen mellan fyra personer vars samtal vi inte hör, och inte spelar någon roll eftersom ”de alla är döda nu”.
Alla som har Stanley Kubricks Barry Lyndon (1975) i färskt minne förstår den repliken. Där avslutas ju hela den tre timmar långa (och väldigt långsamma) filmen med en genial text-epilog som förklarar att allt vi just sett är historia, och att figurerna – ”goda som onda” – nu alla är döda och därmed likställda. En av de många briljanta sakerna med den kommentaren var, förstås, att den kom som en efterskrift; den förtydligade inställningen Kubrick hade till filmen, och förklarade också (på ett briljant, indirekt sätt) perspektivet ur vilket den var gjord. Texten fungerar också som en positiv provokation, något som uppmanar oss till att möta våra egna känslor inför dramat – är det död historia, eller lever berättelsen någonstans? Betraktar vi dessa händelser likgiltigt, eller finns det i själva berättandeakten en låga av liv? Och är det själva kontrasten mellan liv och död – det liv som de döda levt, och det liv vi själva lever, med vetskap om graven – som skapar denna låga?
Kärleken och evigheten verkar vilja behandla samma fråga, men den är tyvärr obönhörligt förvirrad och nästan neurotiskt försiktig. Trots en skenbart minutiös utformning – fantastiska miljöer och romantiskt foto… ja, jag slår vad om att trailern är otrolig – så är perspektivet oavbrutet vacklande, som att regissören Tran Anh Hung inte klarar av att hålla kvar det fokus som det förflutnas land kräver.
För jag kan hålla med om att vi inte behöver lyssna på figurer som redan dött. Frågan är då, förstås, varför vi ibland får göra det ändå. Kärleken och evigheten har dialogscener när Hung behagar ha dialogscener, och ibland verkar han tycka att det här är en historia värd att engagera sig för, men ibland vill han hålla oss på avstånd som om vi plötsligt inte ska bry oss längre.
Det verkar inledningsvis lovande, när det verkar som han vet vilken film han vill göra. Valerie (Tatou) skaffar en man och föder en massa barn, som hon sedan upplever mer och mer ångest över att förlora – det sker på grund av missfall, första världskriget, eller ett nunnekloster (då är det avsaknaden av barnbarn, tanken att en mödralinje bryts, som spökar), och det är drabbande eftersom all information kommer från berättarrösten, som har totalt facit, medan vi befinner oss i ett kontrastrikt utanförskap där vi inte har något annat val än att, på jakt efter svar, studera Tatous fascinerande tidlösa ansikte (hennes karaktär går igenom en hel livstid, från sjutton till graven, och nästan allt som händer är att hon får en gråhårig peruk).
Efter att Valeries ena son växer upp växlar vi planlöst – eller sakligt, för att livet blir som livet blir – till Mathilde (Mélanie Laurent), som sonen gifter sig med. Efter Mathilde har vi Gabrielle (Bérénice Bejo), Mathildes kusin och bästa vän sedan barndomen. Som förstås också gifter sig och föder hundraelva barn. Sammantaget är det dessa tre kvinnor – Valerie, Mathilde och Gabrielle – som filmen handlar om.
Eftersom filmen utspelar sig i en idel borgerlig miljö kring sekelskiftet går deras liv ut på att skaffa barn och vara sina män trogna i kärlek – de går igenom praktiskt taget hela livet som gravida. Här kan man ju tycka att det skulle behövas någon slags upplysande kontext, men kvinnorna förblir helgonliknande änglar eller martyrer (aldrig ens i närheten av horor, förstås) och alla sociala problem försvinner någonstans i det romantiska ”utanför tiden”-svep som ibland (men inte alltid) råder i filmen. Åtminstone finns det inget annat sätt att tolka dem på. Det här är en sådan där film där vi aldrig får se någon gå på toaletten.
Så Valerie får barn och Mathilde får barn och Gabrielle får barn och deras barn växer upp och några barn dör, deras män dör, och de blir själva sjuka och dör. Vi får se väldigt många barn, och pittoreska miljöer, i solbadad slow motion. Då och då klipper Hung ihop några montage där vi plötsligt ser döda figurer när de var vid liv, men detta är oftast tillbakablickar som kommer kring centrala delar av intrigen, som egentligen rör sig framåt på ett tämligen obönhörligt långsamt sätt. (Någon snarkade i biosalongen medan jag såg filmen).
Jag kan dock förstå varför man skulle kunna kalla den här filmen för ”handlingslös” – det är kanske ett bra alibi om man vill uppskatta den, trots (eller kanske just på grund av) att den är så långsam. (Jag väljer att inte säga tråkig, men det är för att jag av någon anledning nästan aldrig blir uttråkad av rörliga bilder). Tran Anh Hung har gjort prisbelönta filmer som Doften av grön papaya (1993), Cyclo (1995) och lysande När solen står som högst (2000) och detta är hans första film sedan Norwegian Wood för sex år sedan. Han är förstås bemött med välförtjänt välvillighet.
Men handlingen är där, den är bara inte speciellt intressant eller tydligt formulerad. Filmen säger emot sig själv hela tiden, och verkar spela på våra känslor i ena stunden bara för att låtsas som att den inte bryr sig i andra. Å ena sidan hålls vi på avstånd genom tidens glasruta, å andra sidan spelas det Chopin och gråts floder. Det är ett vackert men frustrerande ingenmansland att befinna sig i under två timmar.
FREDRIK FYHR
KÄRLEKEN OCH EVIGHETEN
Originaltitel; land: Éternité; Frankrike, Belgien.
Urpremiär: 7 september 2016 (Frankrike).
Svensk premiär: 12 maj 2017.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Sony F65)/DCP/2.35:1(?).
Huvudsakliga skådespelare: Audrey Tatou, Bérénice Bejo, Mélanie Laurent, Jérémie Renier, Pierre Delandonchamps, Irène Jacob, Arieh Worthalter, Valérie Stroh, Philippine Leroy-Beaulieu, Tran Nu Yên-Khê (berättarröst).
Regi: Tran Anh Hung.
Manus: Tran Anh Hung efter en roman av Alice Ferney.
Producent: Philip Boëffard, Christophe Rossignon.
Foto: Ping Bin Lee.
Klippning: Mario Battistel.
Musik: Maurizio Filardo.
Scenografi: Véronique Sacrez.
Kostym: Olivier Bériot.
Produktionsbolag: samprod. Nord-Ouest, Pathé, Artémis, France 2 Cinéma, Chaocopr, RTBF, VOO, BE TV, Shelter Prod, delt. Canal+, Ciné+, France Télévisions, La Wallonie, Bruxelles Capitale, ass. Taxshelter.be stöd Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique, Centre du Cinéma et de l’Audiovisuel de la Fédération Wallonie-Bruxelles, Région Provence-Alpes-Côte d’Azur, Procirep.
Svensk distributör: TriArt.
Finans; kategorier: Samproduktion mellan diverse filmbolag, mediebolag o dyl, med ytterligare stöd och bidrag från diverse fonder och statliga initiativ; drama, historia, släktkrönika, romantik, familjerelationer.
Betyg och omdöme: Medel – Tekniskt välgjord och mycket vacker släktkrönika som misslyckas med att göra berättelsen emotionellt engagerande, när den försöker, eftersom den också försöker göra en filosofisk poäng av vår distans till det förflutna; det leder till en film som bara presenterar diverse fakta, som till sist inte riktigt bildar den stora poäng som egentligen finns där.
Ett svar på ”Kärleken och evigheten”