★★☆☆, thriller, VOD/Stream

Voice from the Stone

Nu blir jag lite orolig för Emilia Clarke. Ja, jag vet att hon är en stor ”Game of Thrones”-stjärna och allt, men ändå – hon hade kunnat kvalitetssäkra sin filmkarriär lite grann. Hon drog ett tungt lass i den olustiga romantiska icke-komedin Livet efter dig, där hon spelade personlig assistent åt en rörelseförhindrad man, vilket egentligen bara gav henne lidande. Nu spelar hon personlig assistent åt en stum pojke – han ger henne ännu mer lidande, i en film som är sämre än den förra.

Eller stum och stum, pojken väljer att inte prata – ty han är en pojke i en sådan där murrigt gotisk och romantisk sak; en kanske-en-spökfilm, ”typ skräckfilm-ish”, ”är det ett mysterium eller inte?”-thriller, baserad på en roman jag utgår ifrån varit mer lyckad… å andra sidan är romanen italiensk (och filmatiseringen halvitaliensk) vilket gör att hela projektet har något lite italo-ostigt över sig. Det är inte en giallo, men på något sätt nära nog.

Dessutom är detta, på en personlig not, den typ av film jag aldrig tackar nej till – jag brukar säga att alla filmer som har en scen med någon som går med en lykta i en mörk korridor är en bra film (se här, här, nästan här till och med) men jag antar att Voice from the Stone inte räknas. Den har faktiskt ingen scen där någon går med en lykta i en mörk korridor – såvida jag inte somnade ifrån filmen där någonstans – och det kanske är ett tecken på att den inte är så bra som den borde vara?

Nåja, skämt åsido – Clarke spelar alltså en nanny som i 1950-talets Italien livnär sig på att agera terapeut åt skrämda barn, gissningsvis stumma efter andra världskriget. Hennes metod är lite oklar, men bygger tydligen väldigt mycket på intuition och faktumet att hon har ”det där”, som gör att hon kan vinna barnens förtroende. Om filmen inte haft större problem hade jag kunnat gnälla på att Verena, som Clarkes rollfigur heter, inte är en jättetydlig karaktär men precis som i Livet efter dig så kan Clarke lyckas med väldigt mycket genom att bara verka gemytlig. Jag vet faktiskt ingen skådespelare i hennes generation som verkar vara mer genuint helylle-trevlig.

I den här filmen ställer hon sig alltså i en tradition jämte Deborah Kerr i De oskyldiga (1961) och Nicole Kidman i The Others (2001) när hon får den otacksamma rollen att ta hand om ett barn som är läskigt tyst, bor i ett stort läskigt hus (som förstås lider av översvämning), omringad av en stor läskig skog där det finns läskiga kyrkogårdar, svarta läskiga kärr och varje vindpust låter som ett ångeststön – för att göra dekadensen extra attraktiv är vi alltså i Italien också. Man hade kunnat tycka att murriga England räckt gott och väl, men nu vet vi att vi kan vänta oss djuprött blod…!

Fast så mycket blod blir det inte – alls, faktiskt – och inte så mycket annat heller. Det dröjer faktiskt inte länge förrän Voice from the Stone börjar påminna en om någon av 00-talets tjatigare varianter av The Ring och Dark Water – för nej, Jakob, som den lilla pojken heter, pratar inte. Traumat bottnar i hans nyligen avlidna mor, en pianist (Caterina Murino) vars röst han nu letar efter bakom husets stenväggar, eftersom hon dött med löftet om att återvända vid rätt tillfälle.

För att en sådan här film ska fungera så behöver vi något slags mysterium värt att undra över – om vi inte bryr oss om just den här nannyn, i just den här herrgården, med just den här stumma pojken, då blir det väldigt lätt att vi bara sitter och tittar på en snygg uppsättning klyschor i en film vars enda personlighet bygger på att vi redan sett allt förut. Tyvärr är det också rätt så tunna spår vi har att gå på här. Inte bara är storyns frågor generiska – ska Jakob börja prata? Ska hans mor, på något sätt, ”återvända”? – de lyfts inte fram på något intressant sätt.

Filmen förutsätter att miljön ska göra hela jobbet, och jag kan väl inte helt klandra de som kläckt idén till filmen, för visst kan det finnas en fredagsmyspublik där ute som vill se en film som badar ögonen med lite mys-murr utan att för den sakens skull fylla en med något annat.

Vilket för oss till filmens verkliga akilleshäl – pojkens far Klaus, spelad av en stabilt överspelande Marton Csokas (som du säkerligen sett som skurk i diverse b-filmer). Om du undrar över vad jag menar med ”stabilt överspelande” så tänk doktor Frankenstein på lugnande medel. Klaus är en tystlåten, maskulint sexig skulptör (är tanken), och även om jag vet att jag inte är målgruppen här så har jag svårt att tänka mig att någon tänder på denna hackande, surmulne halvgubbe som säger… varje replik… liksom såhär… med en visssskning efteråt…!

Filmen bygger upp en sexuell spänning (är tanken) mellan Verena och Klaus, men det kom som en total överraskning för mig när Verena plötsligt ligger och åmar sig i sin säng – sidenlakan, of course – medan filmen klipper till närbilder på Klaus händer, medan han i Full Konstnärlig Trance hackar fram en skulptur i hennes avbild. Wow, vilken subtil romantik!

Filmen fortsätter efter det – i en tämligen underdriven och mystisk final – men jag hade faktiskt lite svårt att koncentrera mig. Det blev plötsligt så tydligt att filmen inte fungerade som det (nog) var tänkt från början, att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Jag antar att Voice from the Stone helt enkelt är ett generiskt stycke gotisk spökdrama med en glad, pilsk kalkon någonstans i mitten.

FREDRIK FYHR


VOICE FROM THE STONE

Originaltitel; land: Voice from the Stone; USA, Italien.
Urpremiär: 20 april 2017 (St. Paul International Film Festival, USA).
Svensk premiär: 8 maj 2017 (VOD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (ARRIRAW)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emilia Clarke, Marton Csokas, Caterina Murino, Kate Linder, Lisa Gastoni, Remo Girone, Edward Dring, Giampiero Judica, Nicole Cadeddu, Antonella Britti.
Regi: Eric D. Howell.
Manus: Andrew Shaw, efter en roman av Silvio Raffo.
Producent: Stefano Gallini-Durante, Dean Zanuck.
Foto: Peter Simonite.
Klippning: Clayton Condit.
Musik: Michael Wandmacher.
Scenografi: Davide De Stefano.
Kostym: Anna Lombardi.
Produktionsbolag: Zanuck Independent, Code 39 Films, Producer Capital Fund.
Svensk distributör: VOD (SF Anytime, Viaplay).
Finans; kategorier:  Privat filmbolag i samarbete med ytterligare bolag med stöd från filmfond o dyl; mysterium, drama, thriller, spökhistoria, gotisk romantik.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – attraktiv och tekniskt OK spökmysterium i den gotiska traditionen, men intrigen är väldigt generisk och regin svag och opersonlig, inte minst tydligt i en romantisk sidointrig som kommuniceras helt tondövt.