<- Snövit och de sju dvärgarna.
-> All or Nothing.
Först och främst är det en fråga om elementet av överraskning.
”A long time ago, in a galaxy far, far away…”
Va? Vad för film börjar så? Det slår an en helt annan ton än en vanlig film, och den gör det på en gå-
POW!
STAR WARS
Okej, nu är något igång. Från ett tyst, subtilt, smygande, ”det var en gång” till en diegetisk kraschlandning – ritsch, ratsch, filibom, nu har något verkligen börjat!
Medan John Williams fanfarer blåser vidare anländer en gyllene textremsa – som vi kanske eller kanske inte känner igen från gamla sci fi-serier från 50-talet – och även om den backstory som går att läsa där inte är så komplicerad, kanske, så går det nu väldigt fort allting. Det är okej att inte hänga med på en gång. Inbördeskrig, ritningar till en rymdstation, Dödsstjärnan, rebellerna, Impieret, prinsessan Leia – öh, okej.
Texten försvinner ut i rymden och vi har ingen aning om vad som kommer att hända härnäst.
Kameran glider ner och visar oss en enorm planet av sand. Fanfarer stegrar medan ett rymdskepp anländer i bild. Vi hinner inte tänka ”wow” förrän ett annat skepp anländer – det visar sig vara det stora skeppet, det som som jagar det lilla. Och det. Stora. Skeppet. Är. Så. Stort. Att. Det. Glider. Fram. Och. Täcker. Hela. Bilden. Och. fortsätter. Och. fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter…! Ända tills det… ääääntligen tar slut.
Och det har bara börjat!
Om äventyrsfilmer skulle kunna jämföras med klassisk musik så är Stjärnornas krig som Mozart. Melodierna är så självklara, men arrangemanget så avancerat och våldsamt. Bara de första minuterna av filmen är fullständigt andetagande, men briljant nog presenterar de inte vår huvudperson – och även om de tekniskt sett introducerar oss för filmens konflikt så känns det inte riktigt så.
Inuti det lilla skeppet finns prinsessan Leia (Carrie Fisher), ja henne har jag redan nämnt. De första figurerna vi träffar är dock ett par narrliknande sidofigurer – robotarna C-3PO (Anthony Daniels) och R2-D2 (Kenny Baker), ett stycke märklig Helan och Halvan-duo där den förstnämnde är en Plåtman i guld (som pratar som en neurotisk engelsk butler) och den senare en rullande burk som låter blip-blip-blop. Inom kort förstår vi att det stora skeppet styrs av Darth Vader (David Prowse, med röst av en okrediterad James Earl Jones), en gigantisk man i svart robot-rustning och cape med någon slags andningsmask över hela huvudet. Han är mycket ond. Det är mycket tydligt.
Det här låter förstås som tämligen löjliga saker – billigast tänkbara sci fi hämtat direkt från Blixt Gordon-eran – men man ska lägga på minnet den enorma hjärna som finns inuti huvudet på George Lucas, filmens manusförfattare och regissör, som tidigare gjort Sista natten med gänget (1973) och THX-1138 (1971), den ena filmen en skenbar bagatell med stort mänskligt djup, och den andra en renodlad science fiction-film gjord med ett skinande intellekt. Det borde inte komma som någon slump att Lucas använder litterära grepp från såväl Shakespeare som Akira Kurosawa – de där robotarna som introducerat sagan för oss, Shakespearianska narrar som de är, hamnar på den där planeten av sand jag nämnde. Med tydliga ekon av Kurosawas Den vida flykten (1958) finner de sig vilse och gnabbandes, medan resten av berättelsen, via dem, uppenbarar sig för oss.
Det är inte förrän efter en stund senare som vi, och de, stiftar bekantskap med Luke Skywalker (Mark Hamill), den oansenlige farmpojke som kommer vara vår egentliga huvudperson. Och det är inte förrän en stund efter det som vi, med honom, träffar den mystiske trollkarlen Obi-Wan Kenobi (Alec Guinness). Och det är inte förrän en stund efter det som vi allihop – Luke, Obi-Wan och robotarna – träffar Han Solo (Harrison Ford), rymdens kaxigaste rymdsmugglare. Har ni någonsin sett Trollkarlen från Oz (1939)? Den här filmen spelar i samma liga.
Jag kan inte komma på någon annan film som har en så enkel story, och samtidigt en så avancerad intrig. I grunden är Stjärnornas krig busenkel att förklara – de goda slåss mot de onda. Den unge, oskuldsfulle hjälten måste lämna sitt trygga hem och dräpa den onda draken (i det är fallet den onda robotmannen) via en upptäcktsfärd som ämnar göra honom till man. Till sin hjälp har han den vise magimannen, á la Merlin eller Gandalf i Tolkiens ”Sagan om ringen”, den modiga prinsessan, de heliga narrarna, och så vidare. Istället för en ond kung i stil med Kato eller Tengil har vi Darth Vader och istället för en ondskans armé har vi det så kallade rymdimperiet, med estetik från nazism och fascism, komplett med alldeles egna ”stormtrupper”.
Stjärnornas krig hade redan varit en lysande äventyrsfilm i rymden, om det bara varit allt den var, för den har ofattbart kreativa specialeffekter, en jäkla rytm, med vildsint klippning och dundrande musik. Men det som verkligen gör filmen extraordinär är, till att börja med, att Lucas vision är så kristallklar. Hur länge letade han efter rätt namn på Obi-Wan Kenobi innan han insåg att figuren skulle heta just Obi-Wan Kenobi? Att Han Solo heter just Han Solo, och att hans co-pilot är den vandrande ryamattan Chewbacca (smeknamn Chewie!), det är inte saker att ta för givet. Den mytologiska sprängkraften hos dessa figurer är extrem, liksom brandfarlig. Det känns som att en hel värld, århundraden av europeisk och asiatisk lore, väcks till liv så fort man bara nämner en enda egenskap hos Obi-Wan Kenobi; som faktumet att han tillhör det urgamla släktet jediriddare, eller att han en gång i tiden slogs i Klonkrigen, information som inte säger oss något förutom just något. Känslan av att världen är just en värld, bunden av tid och åter tid, och figurer som levt genom denna tid. Det finns ingen som kommer att stanna filmen och förklara för oss. Vi är turister här, i denna galax långt, långt borta.
Det är den andra punkten som är så avgörande för filmens mästerlighet – Lucas berättare genom en radikal in medias res-attityd, där vi hela tiden är obekanta med denna främmande värld, och därmed hela tiden överraskade av allt som händer i den, men han lägger hela tiden in nya element av mystik som gör att vi undrar… antingen över vad som ska hända härnäst, eller över vad som redan hänt för länge sedan, eller bara över något som vi kanske aldrig får veta. Som vad det innebär att Han Solos skepp åkt Kessel-rutten på tolv parsecs, till exempel. Det låter imponerande när han säger det, det är allt vi kan säga.
Men mer avgörande mysterier placerar Luacs i intrigen pö om pö. Först vet vi inte någonting alls – vilka är rebellerna, vilka är imperiet? Sedan vet vi inte mer än de två robotarna – vem är ”Ben Kenobi”? Sedan vet vi inte mer än Luke – vem var hans far, ska han vinna prinsessans hjärta? Sedan vet vi inte mer än Han Solo – är imperiet värt att kämpa mot eller ska han rädda sitt eget skinn? Så fort vi introduceras för en ny figur introduceras vi också för ett nytt mysterium, och nya möjligheter i denna vildsinta värld där vad som helst kan hända. Vi vet inte hur en rymdstation fungerar, men det finns något definitivt kusligt med en så stor, och så ute i ingenstans, om figurerna säger det som de gör i den här filmen: ”Det är ingen måne, det är en rymdstation” – ”Den är för stor för att vara en rymdstation..!”
Inte heller vet vi vad som händer om man ombord rymdstationen skjuter ett hål i väggen och hoppar ner i det. Jaså, det finns en risk att man hamnar i ett läskigt soputrymme? Och, jaha, det kan tänkas finnas läskiga, enögda monster som simmar omkring i de utrymmena? Vi har ingen aning, men vi accepterar att det händer när det händer – det händer liksom oss, eftersom vi är fast i den här resan i den här världen och vi har ingen guidebok utan får ta det som det kommer.
Stjärnornas krig är en rapp och fantastiskt gjord äventyrsfilm, både urgammal och hypermodern, och ett rymdäventyr som är stört omöjligt att inte falla rakt in i så fort det börjar, men att just världen är så övertygande är grunden för att den blir magisk på riktigt. Mytologin tycks sammanfogad med denna känsla av värld, med dess oändliga potential (vågar vi fråga oss vad ”kraften” egentligen är?). Det är detta som gör filmen till fantasy mer än science-fiction, och det är också denna genre där Lucas etablerar sig som en av de stora. Han säger ”det var en gång” och vecklar därefter upp en helt autentisk saga, med absurt stort patos, och alla i publiken har stjärnor i ögonen.
Så, år 1977 kan man lugnt säga att filmvärlden – utan att veta om det – gick och väntade på att något sådant här skulle hända. Den klassiska narrativen lyder att filmen, tillsammans med Spielbergs Hajen (1975), tog död på den så kallade New Hollywood-vågen av kreativt amerikanskt studiofilmskapande. Det är sant att Lucas och Spielberg satte en ny guldstandard som gjorde att filmbolagen nu visste vad de ville göra, men New Hollywood hade i sanningens namn aldrig varit något som skulle finnas för evigt ändå, och flera av de etablerade regissörerna (där Spielberg och Lucas paradoxalt nog också räknades in) hade gått överstyr i hybris; ett perfekt exempel är William Friedkins Sorcerer (1977), en kokainskadad nyinspelning av Henri-Georges Clouzots Fruktans lön (1953), som hade premiär samma sommar som Stjärnornas krig. En film som fått en sådan där oundviklig ”revival” i vår tid, men lik förbannat en ofantligt klumpig, tom och meningslös film som jag tycker blev välförtjänt negligerad när det begav sig.
Just tomhet, kreativ impotens, filosofisk fattighet, spirituell tortfighet, präglade det mesta som gjordes kring 1977. Vad hade premiär samma sommar som Stjärnornas krig? En Benji-uppföljare. Den pompösa romantiska smörbollen The Other Side of Midnight. John Boormans fascinerande dåliga Exorcisten II (ett lysande exempel på det överkreativa nonsens-filmskapande som New Hollywood lett till). Den osedvanligt deprimerande Disneyfilmen Bernard och Bianca. Den relativt patetiska Harryhousen-skapelsen Sinbad and the Eye of the Tiger. För att inte tala om Nu blåser vi snuten och Thunder & Lightning, Wunderbaum-doftande raggarrullar som sålde som smör. Tänk så ofantligt deprimerande! Det enda som egentligen var ”roligt” i någon konventionell term på bio 1977 var Bondfilmen Älskade spion (men den var rätt gammaldags, vilket jag gett exempel på tidigare) och Kentucky Fried Movie, en film vars desperata humor talar för sig själv.
I synnerhet med dessa filmer i åtanke är det inte konstigt hur Stjärnornas krig sprängde alla andra filmer i småbitar. Den prickade allt rätt – där den var tuffare än Benji var den också mer påkostad än Sinbad; mer grovkorning än Sorcerer, men också mer tillgänglig och uppriktig; mer genuin och romantisk än Nu blåser vi snuten, verkligen, och med mer färg och äkta glädje än såväl Disney som Bond. Dessutom var den (eftersom den var gjord av Lucas) tydligt unik och originell, men inte nödvändigtvis på ett uppenbart sätt – den känns, rentav, bekant, hämtad ur den brunn som alla gamla sagor från vår barndom härstammar ur.
Det kan förstås låta som en omöjlig uppgift att se Stjärnornas krig som om man aldrig sett, eller hört talas om den förut – det är nuförtiden en film som de flesta människor ”kan” även om de inte ens sett den. Men, mina vänner, jag ansträngde mig. Jag satte ihop en mängd trailers, på filmerna jag nämnt, för att försöka lura min hjärna till att tro att året var 1977 och att inget 1978 ännu fanns. Därefter såg jag originalversionen, den som är (ö)känd för att bara finnas på icke-anamorfisk DVD, och såg denna version för andra gången i mitt liv; den första var den allra första gången, då på VHS.
Vilket leder oss till elefanten i rummet. Som ni kanske noterat har jag nu recenserat Stjärnornas krig – och Stjärnornas krig är en ensam enkelfilm. Den existerar bara under den tid då du ser den, och i den titten ingår inga uppföljare, prequels, eller något annat.
Jag vet att ni vet, liksom jag, att filmen inte direkt är känd som Stjärnornas krig idag. Faktum är att den rent officiellt har en ny titel – Star Wars: Episod IV – Nytt hopp. Jag nämner också denna film som ”episod IV” när jag talar om den, och jag skriver gladeligen om den filmen en annan dag. Jag är ju trots allt av åsikten att Lucas originalvision av Star Wars, episod I till VI, när allt kommer omkring, är en av de mest imponerande skapelserna i filmhistorien – av så många orsaker att det är meningslöst att betrakta filmerna som separata enheter.
Men detta är undantaget som bekräftar regeln. Det enda jag har att säga om Star Wars: Episod IV – Nytt hopp är att det är en film som inte är alldeles oproblematisk, och det går rentav att argumentera för att det är sagans svagaste länk.
Stjärnornas krig, däremot, är en annan film. Du kanske säger att det är samma film, men jag håller inte med – en ny titel förändrar ju trots allt hela idén med filmen, och det är faktiskt helt logiskt att påstå att Stjärnornas krig, som kom 1977, är två filmer. Å ena sidan är den Episod IV, å andra sidan är den Stjärnornas krig. De omedelbara uppföljarna, som hette Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och Jedins återkomst (1983), kan inte riktigt undkomma faktumet att de också är Episod V och Episod VI, och inte heller kan någon annan Star Wars-film gjord sedan 1977 sägas vara en fri agent. Orsakerna varierar, men är alla uppenbara.
På så sätt är Stjärnornas krig den enda Star Wars-filmen – eller den enda Star Wars-film som inte nödvändigtvis är en Star Wars-film. Eller kanske den enda Star Wars-film som är en film.
Fascinerande nog är den filmen så bra just för att den är så enkel. Den fungerar i grund och botten på grund av rå, enkel filmmekanik, som oundvikligen kommer att inspirera fantasiförmågan hos ett barn i rätt ålder. Det är en film som börjar och omedelbart gör så att allt omkring dig försvinner, den är liksom designad så, och i två timmar är du någon annanstans, och there is no why och ingenting är ödet annat än en avlägsen aning, en av många möjligheter som dunkelt lurar i någon bortomvärldslig framtid.
Många vet det här, och de vet att känslan bara uppstår ett par gånger i livet. Vissa spenderar hela livet med att försöka kolonisera den här känslan, förhindra att den blir nostalgi genom att hela tiden jaga draken som den där första Stjärnornas krig-upplevelsen var, oförmögen att se om filmen utan att det blir en helig rit.
Att växa upp är en smärtsam sanning, men om det är någon tröst till någon så fann jag att det är möjligt, nästan helt och hållet, att med lite möda och fokus försätta sig i ett mentalt läge då filmen går att se om, som om det vore första gången. Det är ett slags experiment som jag bara kommer att ge mig på ett par gånger i livet – eftersom jag ser Star Wars som ett ämne för sig, rikt på så många sätt, ser jag denna singulära upplevelse, Episode None (försåvitt att den där gyllene texten inte har någon titel), som den lilla svarta pricken som existerar som motparten till den rena vetenskap som Star Wars till slut mynnar ut i.
Den slutgiltiga metaforen för filmen är också detta kliv ut i det okända – filmen handlar om en yngling som tar det klivet, och det är ett kliv som alla måste ta någon gång i livet. Det är idén om detta kliv som gör fantasygenren så speciell, och det är den idén som gör Stjärnornas krig till en så stor symbol för livet, där vi alla förr eller senare tar ”vårt första steg i en större värld”. Barn kommer, medan de växer upp, ha Star Wars nära hjärtat, antingen som en snuttefilt eller som en bibel att studera i vuxen ålder, men filmerna är fortfarande där, som moderna sagor inpräntade i vår kultur. Idén om språnget, klivet, att vi har ett ursprung och att något föregår vår tid, och samtidigt att vi har framtiden i blickfånget; detta kosmiska nu, som samtidigt är något tidslöst och evigt, är som en bild vi hela tiden kan se våra liv speglade som. I våra hjärtan finns också en längtan efter någon slags balans i universum – men för tillfället, alltså just nu, måste vi fokusera på äventyret som ligger framför oss. För oavsett hur gammal du är när du ser den här filmen så ser du den genom ett barns ögon.
FREDRIK FYHR
I serien mästerverk har också Star Wars: Episod I – Det mörka hotet tidigare recenserats.
Stjärnornas krig är också del av 2017 års jubileumsserie. Tidigare texter: Döende svanen/Till lyckan (1917), Napoléon (1927), Snövit och de sju dvärgarna (1937), Den låsta dörren (1947), Peter och draken Elliott (1977, 2016), Titanic (1997), Transformers (2007)
STJÄRNORNAS KRIG
Originaltitel; land: Star Wars; USA.
Urpremiär: 25 maj 1977 (USA).
Svensk premiär: 16 december 1977.
Speltid: 121 min. (2.01).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Peter Cushing, Alec Guiness, Anthony Daniels, Kenny Baker, Peter Mayhew, David Prowse, Phil Brown, Shelagh Fraser, Jack Purvis, Alex McCrindle, Eddie Byrne, Drewe Henley, Denis Lawson, Garrick Hagon, Jack Klaff, William Hootkins, Angus MacInnes, Jeremy Sinden, Graham Ashley, Don Henderson, Richard LeParmentier, James Earl Jones (okrediterad).
Regi: George Lucas.
Manus: George Lucas.
Producent: Gary Kurtz.
Foto: Gilbert Taylor.
Klippning: Richard Chew, Paul Hirsch, Marcia Lucas, George Lucas (okrediterad).
Musik: John Williams.
Scenografi: John Barry.
Kostym: John Mollo.
Produktionsbolag: 20th Century Fox, Lucasfilm.
Svensk distributör: Noble Entertainment.
Finans; kategorier: Privat filmbolag i samarbete med storföretag; fantasy, science fiction, mytologi, saga, klassiker, filosofi, mytologi, teologi.
Betyg och omdöme: Mästerverk – exceptionellt välgjort rymdäventyr med enormt väldesignade figurer och en perfekt genomtänkt mytologisk narrativ; berättad med stor självsäkerhet både vad gäller berättarteknisk rytm och narrativ påhittighet; placerar sig genast i en urgammal mytologisk tradition, samtidigt som den blandar tidigare filmer och genrers konventioner med modern teknik; hittar genom den balansen också utrymme för en genuin oironisk uppriktighet, som gör den förut vedertagna sagan till något levande, något vars inneboende tro blir till något verkligt för den moderna åskådaren.
17 svar på ”Stjärnornas krig (1977)”