★★½, action, Bio, crime, high concept, indie

Darkland

Ja, vad ska man säga… det är mindre tjafs i Danmark! Där svenska filmer vill locka med nyanserade och hoppfulla feel good-porträtt om förorten och innerstan, så följer danskjävlarna principen ”follow the money” och gör en korsning mellan John WickDeath Wish och Batman Begins. Varför inte, liksom.

Visserligen säljs Darkland (originaltitel Underverden) oundvikligen in som en version av Snabba Cash, men det är bara PR. Filmens territorium är inte främst gangsterfilmens utan förortsfilmen – och berättelsen om kirurgen Zaid (Dar Salim), är bara en mer cynisk variant av berättelsen om Mirja i Dröm vidare, eller Michel i Den enda vägen.

Det är också därför den kanske känns lite väl svårmodig och långsam för den som väntar sig en vigilant-hämnarfilm i Charles Bronson-traditionen – eller Liam Neeson-traditionen, rättare sagt (så att kidsen förstår).

För det är Darkland också, till stor del. Zaid är en kirurg vars bror Yasin (Anis Alobaidi) mördas av de skurkar han jobbar åt, efter ett misslyckat bankrån. Plågad av ångest över att ha kört iväg sin bror när han behövt hjälp börjar Zaid nysta i mordet själv – polisen är naturligtvis inte att lita på – vilket leder till att han inser följande: Han måste börja kickboxas. Han måste ta anabola. Han måste måla sitt ansikte svart, kamouflera sin MC och liksom en ung Bruce Wayne ge sig ut på gatorna för att knocka ut skurkarna som dödade hans bror.

Been there, done that? Till stor del, ja. Men det som är någorlunda ovanligt med den här varianten är att Zaid är en läkare som tagit sig till en stabil övre medelklass, han har så att säga ”passerat” till att bli en del av det etablerade samhället; i ett par snyggt subtila scener kan vi ana djupet av Zaids resa, både den inre och yttre, och sättet med vilket han har mycket lite tålamod med förorten och tugget som snackas där, hans föräldrar som har ”hjärnan kvar i Irak” och, förstås, vad han upplever som legionen av haschdoftande hoodie-snubbar som Yasin tillhörde.

Nej, Zaid har nu – för att citera filmens skurk – sin ”vita värld”, i dubbel bemärkelse. Det innebär också att det finns ovanliga odds här, både moraliskt och tekniskt; Zaid har vant sig vid rödvin och finmiddagar, men nu måste han börja hårdträna och få tillbaka ”the eye of the tiger”. Eftersom inga John Wicks finns i verkligheten visar det sig också vara väldigt svårt att ge sig på yrkeskriminella. En spark mot magen lämnar ett stort blåmärke. Blir du skjuten är du troligen död på en gång.

Zaid måste också ljuga för sin höggravida fru Stine (Stine Fischer Christensen) vilket innebär att han begår otrohetsbrott – inte mot henne, utan mot den livsstil som han säkerligen arbetat mycket hårt för att uppnå. I och med att han blir kriminell, och i synnerhet att det är just han som gör det, sviker han kontraktet med den civiliserade världen. Varför han gör det lämnar filmen lite öppet – kanske är det öga för öga, kanske är det heder, kanske är det skam och skuld, men jag tror personligen att Zaid gör det han gör för att han känner att det är det rätta att göra i en orättvis värld; och kanske att denna orättvisa göder än mer våld, i en svart cirkel.

Zaids handlingar, förutom att vara mycket svårare att genomföra än ”på film”, visar sig också ha konsekvenser, vilket är intressant. En speciellt ångestframkallande stund kommer när han som kirurg måste operera en ung man han själv skickat till akuten. Det bästa med filmen – förutom ett allmänt snyggt och slickat hantverk – är dess förmåga att få oss att förstå Zaids dragning till hämnden, den tillfälligtvis otvivelaktiga vissheten att ingen annan rättvisa finns, och därefter också den svindlande stunden när det går upp för honom vilket misstag han verkligen gjort.

Även om han kan stå för det, också, typ. Sa någon kaka? Äta och ha samtidigt, ja det går väl bra… eller?

Det sämsta med filmen, då, är den sista tredjedelen, som tyvärr är tillräckligt hoppig och motsägelsefull för att det ska sabba helhetsintrycket. Det går att följa Zaids resa i underjorden till en viss gräns, men när det börjar vankas final så uppstår frågor som filmen inte har förmågan att svara på, och det är som att den missar alla trumfkort den sitter på.

Har inte skurkarna, till exempel, ett oövervinnerligt övertag när de väl inser vem Zaid är? Och är inte effekten i Zaids situation, och poängen med att han är just kirurg, att han om någon vet att man inte kan få 257 slag mot huvudet och överleva?

Länge spelar Darkland på en slags realism – grovhuggen, men kännbar – och det är denna som sviks mot slutet. Skurkarna gör ett par saker som föreslår att de kunnat göra mycket mer. Däremellan är de spårlöst försvunna, som om scener saknas. I en scen är storgangstern Semion (Ali Sivandi) fly förbannad i jakten på ”råttan” som han ännu inte vet är Zaid, och vi får känslan av att en intensiv katt-och-råtta-lek är satt i verket… men filmen får oresonligt bråttom efter det, stora punkter i intrigen flimrar förbi som om någon tryckt på fast forward, nästa gång vi ser Semion är han själv i sin lägenhet som om han fått en minnesförlust á la Memento (2000); Zaid själv blir full übermensch och börjar plötsligt överleva en absurd mängd kroppstrauman samt en våldsam bilolycka.

Jag tror inte att det ska vara filmhistoriens mest långsökta hyllning till Dreyers Ordet (1955) så jag måste utgå ifrån att det är slarvigt manusarbete, i en film som helt enkelt inte ser sin egen potential. Darkland blir för seriös för att fungera som en hjärndöd b-film men till slut också för hjärndöd för att fungera som något annat.

Samtidigt är det en snygg och adrenalin-pumpig film, och den är bra åtminstone till två tredjedelar. Många behöver inte mer än så, och det är helt okej, men jag kunde inte låta bli att känna mig besviken på en film som har så många subversiva undertoner under sitt cinematiska driv – det som länge ser ut att vara ett intressant får i ulvakläder blir inte mer än en acceptabel actionthriller, allra mest sevärd för den som nöjer sig med tre saker och inget mer: Våld, våld och ännu mera våld.

FREDRIK FYHR


Originaltitel; land: Underverden; Danmark.
Urpremiär: 1 januari 2017 (Danmark).
Svensk premiär: 5 maj 2017.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Hawk Scope)/DCP/2.35:1, 2.39:1.
Huvudsakliga skådespelar: Dar Salim, Stine Fischer Christensen, Ali Sivandi, Dulfi Al-Jabouri, Jakob Ulrik Lohmann, Roland Møller, B. Branco, Anis Alobaidi, Brian Siva, Hamza Al-Jabouri, Amany Turk, Marianne Mortensen, Joen Højerslev, Christopher Læssø, Dya Josefine Hauch, Maria Erwolter, Magnus Bruun, Morten Ruben Sørensen, Patrick Seest, Osama Hamza, Raza Ahmed, Stepz.
Regi: Fenar Ahmad.
Manus: Fenar Ahmad, Adam August.
Producent: Jacob Jarek.
Foto: Kasper Tuzen.
Klippning: Kasper Leick.
Musik: Jens Ole Wowk McCoy.
Scenografi: Sabine Hviid.
Kostym: Rikke Simonsen.
Produktionsbolag: Profile Pictures.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Tillfälligt, privat, oberoende produktionsbolag; action, thriller, drama, klass, förort och storstad, high concept, hämnd, vigilant.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – tekniskt OK och tempomässigt stabil actionfilm i vigilant-traditionen (mycket våld!) skämd av en sista tredjedel som ger ett ofärdigt intryck; presenterar ett intressant karaktärsporträtt i huvudrollen, som lägger grunden för en melodram med ett par potentiellt gripande idéer om vedergällning och klass; dessa i grunden seriösa och realistiska anspråk sviks i synnerhet under filmens tunna tredje del.