film, Filmloggen

Jodorowsky’s Dune (2013)

En av de basala orsakerna till att Lucas lyckades få igenom Stjärnornas krig var att han brydde sig tillräckligt för att faktiskt få det att ske rent praktiskt. Det var faktiskt hela utmaningen. Vem som helst kan ju tänka sig en bra film. Tanken med den här dokumentären är att skildra Dune-filmen som Alejandro Jodorowsky aldrig fick göra men lustigt nog övertygas man aldrig om att han faktiskt hade för avsikt att någonsin göra filmen. Anekdoter rabblas tills vi för vårt inre öga kan se en Wes Anderson-film där ”Jodo” driver runt på en Don Quijote-odyssé på jakt efter att genomföra en film som, tydligen, kan förändra världen. I verklighetens kranka blekhet framstår emellertid Jodorowsky som lite mer än en ormcharmör och lite mindre än en sektledare, hans posse är bara ännu ett gäng besvikna hippies i den långa raden av besvikna hippies; i det här fallet drivna av en stolthet som är helt obefogad. Det förmodade inflytandet från Jodorowskys förmodade mästerverk är svag spekulation rakt igenom. Inte för att vi faktiskt får veta speciellt mycket om hur Dune faktiskt skulle bli. Hela konceptet om en drömd utopisk filmskapelse är en bluff, som själva kärnkonceptet i en sekt. Vi kan skatta oss lyckliga att filmen aldrig gjordes, eftersom den kom att ge lite visuell inspiration till många framtida filmer. Jag har svårt att tänka mig att filmen, om den hade gjorts, hade blivit något annat än en gröt av Tetris/Commodore-effekter och surrealistiskt överflöd och den hade inte förändrat världen mer än Jodorowskys andra magiska mysterieturer (El Topo, The Holy Mountain, etc) även om de också gjordes med precis samma LSD-förstärkta, kvacksalviga frälsartro. Fan om inte hela sci fi-genren skulle dött i förtid, rentav. Denna dokumentär är i varje fall ingen kärleksfull analys av en film som aldrig gjorts. Det är bara PR för en mans ego.