Få saker är väl mer smärtsamma än att se skådespelare buga sig medan de försöker att inte känna skam. Den som har lite fantasi kan föreställa sig att projektet började bra – Gal Gadot och Zach Galifianakis, skådespelare man kan tycka vad man vill om, men vars omdöme man inte har anledning att klaga på. De måste ha läst manuset till Keeping Up with the Joneses och tänkt: ”Nämen det här verkar ju kunna bli en kul film!”
Och så anspråkslös, på något sätt. Storyn är bara en enkel liten typ-redan-gjord-rätt-många-gånger-förut-sak om de perfekta grannarna i villaområdet som visar sig vara hemliga agenter – och det hemskt alldagliga och wowade paret mitt emot. Det finns inga tecken på att det skulle vara en speciellt bra film, men det känns väl allt som ett trist slöseri om den är kass. Vilket den, tyvärr, är.
Galifianakis och Isla Fisher spelar det där alldagliga paret. De har sommaren för sig själva efter att barnen rest iväg, vilket praktiskt taget betyder att de inte kommer ta sig speciellt långt bort från soffan. Jon Hamm och Gal Gadot spelar det omöjligt attraktiva paret som flyttar in mittemot och som genast får grannskapet att höja på ögonbrynen – de inte bara ser ut som a million bucks, de har de flådigaste grillfesterna och vad man än säger till dem så verkar de svara med något som får en att skämmas för att man sa något.
De måste naturligtvis vara för perfekt, och Jeff och Karen (som Svensson-paret heter) får anledning att leka Fönstret åt gården… åtminstone ett tag.
Nu är det ingen spoiler att säga att paret mitt emot i själva verket är hemliga agenter – och det är ju synd att vi måste se Jeff och Karen huka under fönster och spionera med stora munnar, i en film som hade varit rätt så kul om det funnits en bättre anledning.
Men, tja, jaha, jo, de är hemliga agenter – CIA-ish – och om du tycker att det är lite konstigt att ett par super killers ligger undercover som ett medeklasspar så kan du glömma att få en bra anledning. De är agenter av en enda anledning – för att filmen tror att det, i sig, finns något kul med det.
När ”avslöjandet” väl kommit så inser vi att filmen inte har något mer på agendan än att slänga in godtyckliga skurkar som ger sig på Jeff och Karen, på grund av saker de inte vet att de vet (mer idéer tagna från reservhyllan på Hitchcock-IKEA), och superspionerna måste ideligen rädda dem. Om filmen hade haft någon slags vettig story så hade dessa helt vanliga civilpersoner inte behövt göra något alls, alternativt hade de fått någon slags skydd medan riktiga agenter fick ge sig på skurkarna, men… ja, duh.
Desto mer provocerande är att Keeping Up with the Joneses är så lat och publikföraktande att den inte bemödar sig med att komma med ens några ursäkter för något alls. Det enda vi egentligen ser i filmen är fyra fjantiga karaktärer som springer omkring och undviker fult designade explosioner, eller överlever generiska biljakter, i en kamp mot skurkar som inte har någon plan, motivation eller mening i filmen annat än att vara skurkar.
Det är förmodligen missvisande att påpeka att filmen slänger in skämt och gags, varav vissa du kanske tycker är roliga och andra inte – jag skrattade inte en enda gång, men det har förmodligen att göra med att filmen inte ger en något att skratta åt. Vill jag se folk halka på bananskal, et cetera, kan jag se ”Benny Hill”. Den här filmen har en story som skulle kunna innebära en hook åt humorn, men filmen bär istället sin story som ett tungt ok den inte kan bli av med.
Jag tycker att man kan se på skådespelarna att de blivit oroade vid det laget de stått på inspelningen – som om de vet, av erfarenhet och intuition, att filmen de gått med på att vara med i helt enkelt inte kommer bli så bra. De kommer att behöva le i intervjuer, göra PR och låtsas – men de vet att den dåliga kritiken kommer att vara rättvis, och de vet att de enda som kommer att tycka om filmen är de som ändå inte riktigt bryr sig om vad de tittar på.
FREDRIK FYHR
KEEPING UP WITH THE JONESES
Originaltitel; land: Keeping Up with the Joneses; USA.
Urpremiär: 19 oktober 2016 (Filippinerna).
Svensk premiär: 18 april (VOD).
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, DI/35mm, DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Zach Galifianakis, Isla Fisher, Jon Hamm, Gal Gadot, Patton Oswalt, Ming Zhao, Matt Walsh, Maribeth Monroe, Michael Liu, Kevin Dunn, Dayo Abanikanda, Henry Boston, Jack McQuaid, Bobby Lee, Ying he, Yi Dong Qian, Ari Shaffir, Marc Grapey, Karina Bonnefil, Darin Cooper, Angela Ray, Amy Block, Richard Regan Paul.
Regi: Greg Mottola.
Manus: Michael LeSieur.
Producent: Laurie MacDonald, Walter F. Parkes.
Foto: Andrew Dunn.
Klippning: David Rennie.
Musik: Jake Monaco.
Scenografi: Mark Ricker.
Kostym: Ruth E. Carter.
Produktionsbolag: Fox 2000 Pictures, Parkes+MacDonald Image Nation.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Storföretag (division), privatbolag; high concept, komedi, action.
Betyg och omdöme: Under medel – i alla avseenden svag komedi; sätter upp en situation den inte ger en komisk poäng till, och låter intrigen bestå av fånig (och dåligt gjord) action utan sammanhang.