★★☆☆, crime, thriller, Video, VOD/Stream

Mojave

Vad som händer ute i öknen stannar där. Och precis som ett förtäckt mord sker noir-thrillers som Mojave rakt under näsan på dig, utan att du märker någonting. Ibland heter de Detour eller Dark Secrets, eller så. Det är som om de aldrig skett – de hade lika gärna aldrig kunnat hända.

Märkligt nog händer det ofta att begåvade skådespelare dyker upp i dem – som i Mojave, till exempel, där Oscar Isaac och Garrett Hedlund har huvudrollerna. Man hade kunnat nöja sig med sämre i en indie-thriller där Mark Wahlberg har en biroll – det borde, av allt att döma, vara en sådan där film som reklameras med Marky Marks ansikte, bara för att visa sig vara en film som till 80% består av okända ansikten.

Ja, men det låter väl bra då? Är inte storyn en rätt så schysst pitch också? Hedlund spelar en författare, som av någon anledning verkar världsberömd på samma sätt som rockstjärnor verkar vara (eller så är det bara hans grunge-look som distraherar), och Isaac spelar en seriemördare tillika stalker, som förföljt honom ute i öknen, där Hedlund råkar ha ihjäl en polis.

Det är just typiskt. Alldeles som han var som mest nere, och som mest sur på det här besväret det är att vara berömd sedan tonåren (vilket han tydligen är), får han ta och förstå att det kanske har sina fördelar ändå. Han kan ju eventuellt komma undan med mord, medan psyko-Isaac (som också råkar vara en misslyckad konstnär) är en loser som bara väntar på att åka fast – om han inte, nesligt nog, kan dra ner honom i skiten också; han har ju nu en hållhake på honom, som det enda vittnet till dråpet ingen annan vet har skett.

Hum, hum, hum. Ja om du av någon anledning ser mycket filmer som anländer direkt till video så kan du redan nu gissa att Mojave är en ruskigt seg film, som missförstår stämning och suggestion som något man kan lägga som en matta över en hel story, eller använda som lim för att få ihop så mycket berättelse som möjligt av en berättelse som egentligen är rätt liten.

Därmed inte sagt att filmen är helt värdelös, förstås, men talangen befinner sig egentligen utanför allt som har med filmen att göra. Isaac och Hedlund är fina skådespelare, Wahlberg är kul, och vem säger nej till en Walter Googins (du vet vem det är när du ser honom) som en slemmig advokat; eller, ja, det hade varit kul att se dem i en annan film, rättare sagt. Manusförfattaren William Monahan är för all del också en hyggligt skarp thrillerskapare, vilket han visat i relativt underskattade filmer som Body of Lies (2008) och Edge of Darkness (2010). Han föredrar det hårt åtstramade, psykologiskt nerviga; de mord och illdåd som pågår i den vakna verkligheten, ungefär som om det inte finns någon tid ”före mordet” och ”efter mordet” utan bara tid, mord, mer tid; livet, bittert, beskt.

Denna lealösa och liksom tillplattade intrig förutsätter dock att det finns tillräckligt intressanta saker som händer med karaktärerna – och det är där Mojave går bet, och blir mer av en utmaning än en underhållning. Thomas, som Hedlunds författare heter, beslutar sig för att ignorera Jack (Isaac) och åka hem till LA – men medan han beslutar sig för att Jack är ett problem som måste tas itu med, en utmaning han inte kan ignorera, en uppgörelse med hans egen skuld och en bekännelse till det svartaste i hans själ (jag improviserar lite här) så händer inte speciellt mycket i själva filmen. Vi sitter och väntar på att det helt uppenbara ska hända.

Medan det händer bjuds vi bara på gravallvarliga pretentioner – en sak är långsökta och alltför wannabe-coola referenser (som när Thomas sitter hemma, trött och utblåst, och tittar på Von Stroheims Den girige…) men vad ska man göra med replikskiften som:

”Tror du på människans dualitet?”

”Nej jag tror på oändlig komplexitet.”

”Hur många dualismer är det?”

”Många.”

Jag minns när jag var tio år, gick på mellanstadiet, och hade ett eget uttryck: Adjakah! Det var vad man sa när något var stört, eller töntigt. Ett ”ameh” föregick det gärna. ”Ameh, adjakah!!”

Mojave har en hel del adjakah-framkallande dialoger. Det enda Monahan egentligen vill uttrycka, under alla dessa lånta fjädrar, är den gamla hederliga ”misantropi är coolt”-känslan som inte nödvändigtvis är sann men som känns skön att leka med i sådana här filmer. Ja men visst är det ”coolt” att det kan finnas en mördare som har ihjäl folk och visst är det ”coolt” att han är galen men ändå typ funkar som en motpol till Thomas – som han kontinuerligt kallar för ”bror” eftersom han fått för sig att de är lika varandra (så tillvida att båda har en typ av konstnärskarriärer… fast Jack är misslyckad… och även en störd mördare) och visst är det coolt att de typ är spegelbilder av varandra, och lägg på lite ond bråd död på det där så blir det en ”cool, mörk rulle” eller så.

Visst, visst, men ärligt talat tycker jag att Monahan kunnat anstränga sig mer. Vi ska förstå Hedlund som en typ av syndare – och att han bara är grader ”bättre” än Jack – men när han väl hugger tillbaka känns det ändå inte som en minut för tidigt. Hedlund är också lite för schysst för att utstråla ambivalens – snarare ser han ut som en Nickelback-dropout som mumlar lite grann som om han låtsas vara Kurt Cobain. Oscar Isaac spelar över slentrianmässigt, i sin tur, och vem kan klandra honom? Hans figur är ett psyko, inget mer.

Överhuvudtaget är Mark Wahlberg, i sin lilla roll som någon slags studiochef hämtad ur Scarface, filmens mest stabile närvaro. Wahlberg, som arbetat med Monahan i The Gambler för några år sedan, verkar genuint avslappnad i filmen, kanske för att han behöver oroa sig minst för om den slutar som något bra eller inte. Resten av filmen kämpar emot, liksom krampaktigt, mot faktumet att det mesta i filmen inte är speciellt bra, och det som är bra hade kunnat vara bättre.

FREDRIK FYHR


MOJAVE

Originaltitel; land: Mojave; USA.
Urpremiär: 18 april 2015 (Tribeca).
Svensk premiär
: 10 april 2017 (DVD, BR), 11 april 2017 (VOD).
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Garrett Hedlund, Oscar Isaac, Louise Bourgoin, Mark Wahlberg, Walton Goggins, Tim Soergel, Niall Madden, Fran Kranz, Matt Jones, Ron Duncan, Oliver Cooper, Candice Rodrigo, Frank Miranda, Christopher Neiman, Vivis Colombetti, Hayley Magnus, Amber Hergen, Ashwin Gore, dania Ramirez, Anna Margaret Hollyman, Talulah Riley, Kylie Rogers.
Regi: William Monahan.
Manus: William Monahan.
Producent: Aaron L. Ginsburg, William Green, Justine Suzanne Jones, William Monahan.
Foto: Don Davis.
Klippning: John David Allen.
Musik: Andrew Hewitt.
Scenografi: Robb Buono.
Kostym: Arielle Antoine.
Produktionsbolag: Atlas Independent, Henceforth Pictures, MICA Entertainment.
Svensk distributör:  Universal Sony (DVD/BR).
Finans; kategorier:  Mindre filmbolag i samarbete med mediebolag; thriller, noir.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – thriller med ooriginell idé och utdragen, ofta spänningslös intrig; poserar med påtagligt ytliga dialoger och lyckas aldrig komma fram till en övertygande anledning att existera.