God smak är inte samma sak som kvalitet. Det sistnämnda går att argumentera för, och det bygger på någon slags empiri, medan det förstnämnda bara är det ditt som anses mer värt att ta på allvar än något datt.
Exempel på datt: Den som idag gör en thriller, eller rentav en actionfilm, om terrorism i Frankrike, anklagas för dålig smak. Se Bastille Day eller Made in France, filmer som fått överlag dålig kritik och haft svåra lanseringar på grund av att de kommit för nära verkligheten. ”Osmakligt” är det förutsägbara adjektivet att använda.
Exempel på ditt: Den som gör en mystiskt hägrande arthouse-film om terrorism i Frankrike, är inte ”osmaklig”, ty denna påstås ”provocera”, naturligtvis med flit, och det anses vara god smak att uppskatta, och förstås ”förstå”, denna sofistikerade skapelse.
Det är så saker och ting är uppdelade helt enkelt. God smak, dålig smak, det är en fråga om klass, tradition och stil. Men om man ser på filmerna rent tekniskt, vad de innehåller, vilka mönster de bildar, hur de fungerar rent kategoriskt?
Tja, Bastille Day och Made in France skulle jag påstå är helt okej filmer, det ena en actionfilm i Die Hard 3-traditionen och den senare en ojämn men på sitt sätt ambitiös thriller som i sina bästa stunder är rätt så intressant och djuplodande.
Och, tja, Nocturama är ganska kass. Den har sin skimrande stilistiska yta, och är oerhört elegant rent tekniskt, men den har en icke-intrig som står och stampar på samma plats i över två timmar – alltså kan man säga att inget händer i filmen, och vad den betyder står klart i scen 1 varpå resten är repetition på repetition in absurdum. Ska man ta den på allvar är den orealistisk och banal. Ska man se den symboliskt är den ett tomt uttryck för uppenbar kulturkritik. Ska man tolka den filosofiskt är den ett stycke automatisk nihilism, det typ av hipster-nonsens som mest av allt älskar gesten att annonsera sig själv.
Men filmen är snygg, som sagt, och jag erkänner att jag retar mig på faktumet att jag lockades av den inledningsvis; första delen av filmen är en långsam, till största delen dialoglös, serie händelser som på ett stundtals intressant sätt utnyttjar våra föreställningar – dels om terrorism och dels om thrillergenren i stort. Vi får se en grupp ungdomar anlända till Paris, med olika färdmedel och till synes med olika uppdrag. Vi förstår intuitivt att de är där för att anordna en attack av något slag – dels för att vissa thrillerkonventioner används (som att hoppa mellan klockslag, som visas i bild, vilket får oss att pussla ihop händelserna i huvudet) men dels också, märkligt nog, för att vi inte kan tänka oss något annat. Det är intressant att vi inte behöver någon exposition för att känna in spänningen mellan dessa uttryckslösa kids, och vad deras hotfulla tystnad innebär.
Det känns fortfarande som ett enkelt trick – filma saker länge, långsamt och ljudlöst och se vad som händer – men det väcker intresset som en upptakt. Om det hade lett fram till en logisk slutsats, eller åtminstone fortsättning, hade det varit bevisligen begåvat. Men det visar sig att regissören och manusförfattaren Bertrand Bonello här bara sågar isär lådan med damen. Resten är bara fler kanintrick och mer duvor.
Det första tecknet på att Bonellos film är en ”inställd” film är att vi får flashbacks till karaktärerna när de planerar sin terrorattack – en av dem förklarar sin revolutionära agenda för en annan… men, aha, så visar det sig att de bara diskuterar en hemtenta. De är uttråkade, privilegierade, mestadels vita kids, och de är så blasé att de förstås inte har någon särskild anledning att spränga saker i luften. Orka samhället ba, liksom.
Det skulle kunna finnas en poäng här, men Bonello vet att om hans pose är tillräckligt attraktiv så behöver han inte orka hitta på en – rosetten på paketet kan tänkas vara att en film om dumma människor kan vara precis lika dum själv (en logik enligt vilken porrfilmen är den bästa av genrer). Istället slösar han minuter på knarkiga dansscener i slow motion, innan ungdomarna genomför sin attack och tar skydd i ett nattstängt köpcentrum som de har tillgång till.
Därefter når filmen sin verkliga ödemark, då den går in i sin uppenbara Dawn of the Dead-inspirerade satir. Vid denna punkt stannar filmen helt, kliver ur framsätet, tar en kisspaus och diverse cigaretter, och vi får vänta länge innan eftertexterna äntligen avlöser oss.
Jo, kidsen prövar kläder, dricker vin, lyssnar på musik, snackar skit, och tittar emellanåt på nyheterna för att se om de dödat någon. Om de nu bryr sig. Tydligen är de säkra på att de gjort ”vad de måste”. Kanske har de en agenda. Kanske vi inte ska bry oss om den. Vi får ingen hursomhelst (såklart!). Det är uppenbart att de kommer att bli upptäckta – vad skulle de göra om de kom undan, ändå? – men vissa av dem verkar ändå överraskade när deras gömställe dyker upp på nyheterna. Några av dem blir rädda, först nu av någon anledning. Visst är det coolt att inget händer eller betyder något?
Det här är tilltänkt provocerande beräkningar som inte går ihop på något rimligt sätt – minst av allt är filmen trovärdig, eftersom detta bara är ett till exempel på den trötta filmklichén om ”den sociopatiska tonåringen”, i princip bara ett till filmmonster á la spöket i The Ring eller Freddy Krueger. Att Bonello vänder på steken mot slutet – jag tror att vi ska bry oss om att en specialstyrka kanske tar livet av dem allihop – är bara en sådan där pannkakslösning där man steker andra sidan efter att man stekt första. Flip, flop.
Den sociopatiska tonåringen blev stilbildande efter Gus van Sants Elephant (2003), ett annat stycke överskattad skenkonst, och det är förstås i filmer som denna – via den statiska europeiska smarthouse-filmen där Michael Haneke är husgud – som Nocturama hämtar sin kraft. Jag förstår att filmskapare, som till grunden är tekniska varelser men som också kan tänkas ha åsikter om saker och ting, blir frestade till att göra sådana filmer: Filmer där de kan måla en snygg bild, samtidigt som de riggar upp sin tematik i en enda långsökt, monoton bild som upprepas i tagning efter tagning.
Synd att det inte fungerar som berättelse, blir övertydligt som konst och är långtråkigt som filmupplevelse – Nocturama är inte djupare eller mer intressant än H&M-katalogen, och den som vill se billiga utnyttjanden av aktuella ämnen kan se gamla italienska exploitation-filmer om nakna nazister eller vampyrnunnor; filmer som åtminstone vågade erkänna att de var skräp.
FREDRIK FYHR
NOCTURAMA
Originaltitel; land: Nocturama; Frankrike, Tyskland, Belgien.
Urpremiär: 8 juli 2016 (Paris).
Svensk premiär: 18 november 2016 (SIFF) 24 mars 2017 (begränsad bio, VOD).
Speltid: 130 min. (2.10).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Finnegan Oldfield, Vincent Rottiers, Hamza Meziani, Manal Issa, Martin Petit-Guyot, Jamil McCraven, Rabah Nait Oufella, Laure Valentinelli, Ilias Le Doré, Robin Goldbronn, Luis Rego, Hermine Karagheuz, Adèle Haenel.
Regi: Bertrand Bonello.
Manus: Bertrand Bonello.
Producent: Alice Girard, Edouard Weil.
Foto: Léo Hinstin.
Klippning: Fabrice Rouaud.
Musik: Bertrand Bonello.
Scenografi: Katia Wyszkop.
Kostym: Driscoll Calder.
Produktionsbolag: samprod. Wild Bunch, Rectangle Productions, Pandora, Arte France Cinéma, WDR, Scope, My New Pictures delt. Canal+, Ciné+, Arte France, CNC, FFA, ass. SofiTVCiné 3, Cinémage 10, Cofinova 12, Palatine Étoile 13, Cinéventure, support. Eurimages, Région Ile-de-France, Film- und Medienstiftung NRW, Cofinova 9, Cinémage 7 Développement.
Svensk distributör: Njutafilms.
Finans; kategorier: Filmbolag och koncern i samarbeta med diverse film- TV och medieföretag o dyl samt fondstöd; arthouse, drama, thriller, satir.
Betyg och omdöme: Under medel – stilistiskt begåvad men monoton och repetitiv intrig, med en postmodernt budskapslös tematik som arbetar emot berättelsen (som i alla avseenden är konventionellt utformad) och skapar en meningslös, oavsiktligt självupptagen och fundamentalt pretentiös stilövning.