Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Ensam i Berlin

Det finns många som ogillar engelsk dialog på film – om karaktärerna ska vara till exempel tyskar, och berättelsen historisk. Själv ser jag det inte som ett kategoriskt problem – får ”Hamlet” bara framföras på danska? – men det kan ofta vara ett dåligt tecken, på en film som inte orkar vara så bra som den förtjänar att vara.

Vänta, nu fick jag en déja-vù… jo, jag noterar att jag skrev exakt samma sak när jag skrev om Boktjuven för några år sedan – det var en film som på ett lite för smörigt och städat sätt handlade om Förintelsen. Ensam i Berlin har besläktade problem – den bygger på den verkliga historien om ett medelålders par som spred anti-nazi-propaganda under Tredje Riket, och det enda den lämnar kvar är vetskapen att dessa två personer fanns. Det är duktigt av filmen att berätta det för oss, men nu när du vet att de fanns så behöver du egentligen inte se själva filmen.

Den är nämligen en baktung, utdragen och förutsägbar kloss till film, fyrkantigt finkänslig och helt utan djup, där Brendan Gleeson och Emma Thompson pratar engelska med tysk brytning (”spiks inglish wit a göman äexnt”) hela filmen igenom. Ingenting blir egentligen bättre av att Gleeson och Thompson är så bra skådespelare – det är nästan så att vi kan vänta oss av dem att de ska framföra dialogen på tyska; men inte förrän man ser dem bryta på deutsche kommer man på hur ärke-brittiska de är. Finns det något mer irländskt att se på film än Brendan Gleeson? Emma Thompson är bioaktuell som Mrs. Potts i Skönheten och odjuret, kan tilläggas.

Nu ska vi alltså övertygas om att de är det medelålders paret Otto och Elise Hampel, som får nog av Hitler i samma veva som de tappar meningen med livet, vilket sker när de får besked om att deras son dött i kriget. Otto är den som kommer på idén att klottra ner en bild på Adolf och sätta upp den i offentligheten – produktionen av dessa bilder och brev blir därefter ganska hög, och Otto och Elise sysslar snart inte med mycket annat. Kommer de förr eller senare åka dit? Spelar deras ”motstånd” någon ”roll”, i det större loppet? Behöver vi förstå varför de inte gillar nazism?

Nej. Frågan är då vad för infallsvinkel den här filmen har att komma med. Vi kan tidigt ana svaret – ”ingen särskild” – när Thompson på sin stackars tyskelska måste ge ifrån sig repliker som ”You and your damn war! You and your damn führer!” Det låter tyvärr lite för mycket som att makens vurm för Adolf Hitler jämförs med en vanlig soffliggares vurm för Zlatan eller Bruce Springsteen, exakt den typ av sentimentalisering och banalisering av nazismen som gör att den förmildras, dess fasor vattnas ur, som en visklek som pågår årtionde efter årtionde, och gör historien lättare och lättare för oss att acceptera, lättare och lättare för oss att återskapa.

Filmen vill väl, dock, om det råder inget tvivel. Den är byggd på en roman som jag bara kan utgå ifrån skapade mer psykologisk nerv och hade fler filosofiska poänger – kanske det finns ett annat sätt att se på vad som i filmen blir väldigt skeptiskt, nämligen att paret Hampel inte bryr sig så mycket om nazismens förtryckande ideologi som de anklagar den för att ha tagit från dem deras son. Vi får inte se mycket av vad deras anti-propaganda faktiskt innehåller. De kanske rentav är nazister själva.

Daniel Brühl spelar polisen som är på jakt efter dem, och han är mycket mer i sitt rätta (eller, jag ska säga mest vanligt förekommande) element här. Brühl, minns du, var killen som såg ut som Håkan Hellström när han var med i Tarantinos Inglourious Basterds. Sedan dess har killen hankat sig fram i diverse filmer som ofta varit låga på såväl budget som kvalitet, och nu är han tillbaka på mammas gata, så att säga, genom att spela nazist igen.

Också hans rollfigur är dock injicerad med medel som bedövar ideologisk skärpa. Tydligen har han ingen tillhörighet än ”jag är polis, jag gör bara mitt jobb” och han blir väldigt förvånad när han får skäll, och sedan direkt stryk, av en nazistisk överbefälhavare; kanske inte så konstigt eftersom denne spelas av en barbariskt överspelande Mikael Persbrandt, som inte påminner om en nazist så mycket som en psykotisk fotbollscoach.

Samtidigt tycker jag att filmen hade behövt fler sådana inslag av vild fiktion. Verkliga händelser blir ju overkliga så fort de faktiskt blir en berättelse, och en berättelse är ganska värdelös om dess enda kvalitet är att den är ”verklig”. Jag skulle råda högstadie- och gymnasielärare överallt att inte visa den här filmen för era elever, för de är inte så dumma, och de förtjänar bättre.

FREDRIK FYHR


ENSAM I BERLIN

Originaltitel; land: Alone in Berlin; Storbritannien, Frankrike, Tyskland.
Urpremiär: 15 februari 2016 (Berlinale).
Svensk premiär: 2 november 2016.
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat:  F65 4K 16bit Raw Digital/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emma Thompson, Daniel Brühl, Brendan Gleeson, Mikael Persbrandt, Louis Hofmann, Katharina Schüttler, Godehard Giese, Jacob Matschenz, Ernst Stötzner, Lars Rudolph, Gisa Flake, Uwe Preuss, Monique Chaumette, Chris Theisinger, Rafael Gareisen, Hildegard Schroedter.
Regi: Vincent Perez.
Manus: Achim von Borries, Vincent Perez baserat på en roman av Hans Fallada i samarbete med Bettine von Borries.
Producent: Stefan Arndt, Christian Grass, Marco Pacchioni, James Schamus, Uwe Schott, Paul Trijbits.
Foto: Christophe Beaucarne.
Klippning: François Gédigier.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi: Jean-Vincent Puzos.
Kostym: Nicole Fischnaller.
Produktionsbolag: FilmWave, Master Movies, X-Filme Creative Pool.
Svensk distributör: SF.
Finans; genre: Mindre filmbolag o dyl. i samarbete; drama, historia, verklighetsbyggt.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – verklighetsbaserad historia utan någon tydlig tematisk vinkel eller intressanta berättelseaspekter, tekniskt OK men mediokert och helt oövertygande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *