Amat Escalante är en regissör som är väldigt intresserad av det fysiska. Jag kallade bull på hans förra film, Heli, och sa att det var en film som var kär i fysiskt våld mer än något annat (men naturligtvis var den duktigt förklädd i diverse socialrealistiska markörer, så att den kunde passera som ”konst”).
Det främmande handlar inte om våld utan om det där andra – ja, sex! Åh vad spännande det är med snippor och pillesnoppar och kiss och rumpa. Här ska pökas på! Naturligtvis förklätt, återigen, nu med till synes genusmedvetna markörer (läs: det blir homosexuellt pök, och apatiskt hetero-juck). Escalantes filmer är som hipstriga ölsorter som dricks med stil men som smakar apa, och han är tydligen en väldigt övertygande leverantör; han vann regipriset i Cannes för Heli och Det främmande har varit nominerad för självaste Guldpalmen.
Jag är nu inte så fientligt inställd till filmen som jag låter. Den vill väl i grunden inte vara något mer än en skräckfilm i barrock body-horror-stil, fast med ett avskalat och tilltalande mänskligt drama i mitten. Eller om det är ett drama som är en skräckfilm i mitten. Hur man nu vill se det så är Det främmande helt klart en monsterfilm – en inledande asteroid föreslår för oss att vi har att göra med en rymdvarelse; mer bestämt en jättestor bläckfisk som tydligen kan ha sex med människor i hentai-porrstil.
Inledningsvis är det här lite kryptiskt – och det blir aldrig helt förklarat – men den här ufo-bläckfisksaken är en fantastisk älskare för de som har vad som krävs för att möta den sexuellt; av oklar anledning dör vissa när de har sex med ufo:t, de liksom knullas ihjäl. Men andra upplever, tror jag, någon slags befrielse. Ufo-bläckfisken finnes i ett skjul ute på landsbygden, och de som tar reda på dess existens kan gå dit och bli tillfredsställd som bara den.
Vår vän Octopussy har dock inte huvudrollen i filmen, som alltså mest består av ett drama centrerat kring Alejandra (Ruth Ramos), en tämligen hårt kämpande mamma och hustru till en bufflig och allmänt osympatisk snubbe vid namn Angel (Jesús Meza) som tycker om att vakna på morgonen, ta henne bakifrån i sängen och sedan stånka ”vad skönt det var, älskling” medan hon stirrar ut i ingenstans. Ni vet, depp-schmepp.
Man skulle kunna tro att Angel var precis en sådan där bufflig, okomplicerad och homofob person som han låter som – men det visar sig snart att han faktiskt har en affär med Alejandras bror, den öppet homosexuella Fabian (Eden Villavicencio) som jobbar som (ja!) sjuksköterska. Sa jag att filmen var ”genusmedveten”? Eventuellt tar jag tillbaka det, även om jag misstänker att Escalante kanske vill provocera genom att bekräfta vissa stereotyper bara för att jävlas.
Det är inte mycket till drama egentligen, för Angel är i alla lägen en tom karaktär och hans gömda homosexualitet har ingen poäng eller större tematisk betydelse. Om Det främmande är hälften drama och hälften skräck så kan man säga att skräcken suger ut kravet på riktig dramatik medan dramat förtar skräckens rena, tja, läskighet.
Det är en genuint oläskig film, detta, inte minst eftersom den ringa intrigen tuffar på i sakta mak utan att komma speciellt långt. Fabian sköter om den mystiska Veronica (Simone Bucio) som har blivit biten av en eventuellt rabiessmittad hund… fast egentligen har hon ju bara fått ett kärleksnafs av Bläckis, borta i skjulet, och lite undersökningar från Fabians sida leder honom vidare till det onda sex-ufot; oundvikligen måste alla karaktärer i filmen till slut lista ut detta icke-mysterium och ta sig dit. I vilken ordning och i vilket tillstånd det nu blir, och oavsett om de överlever eller inte.
Finsmakare känner igen den där bläckfisksaken från Andrzej Zulawskis mästerverk Possession (1981), där just ett sådant monster spelade en avgörande roll för den genuint mardrömslika intrigen mellan Sam Neill och Isabelle Adjani, och Det främmande blir inte mer övertygande för att Escalante hedrar Zulawski i eftertexterna. Inget fungerar sämre för din uppseendeväckande ufosexfilm än faktumet att det redan finns en annan mycket bättre ufosexfilm.
Ja, jag märker att jag raljerar. Det är förmodligen för att jag helt enkelt irriterade mig på Det främmande, den typ av film som har kvalitéer – stil, teknik, skådespeleri – men mycket lite som rättfärdigar dem. Dramat mellan karaktärerna är urholkat och tomt, även om skådespeleriet är utmärkt, och det finns inte mycket att säga om faktumet att några av dem har sex med ett monster. Filmen vill förmodligen handla om könslighet, rent djuriska drifter och farligt begär – sex och död, ja där har vi ju aldrig varit förut – men bläckfisken som symboliserar ”det främmande” (eller ”vildmarken”, som originaltiteln föreslår) känns varken speciellt främmande, mystisk eller farlig. Inte heller får karaktärernas relation till sex någon tydlig relation till fara, oavsett hur många sköten Escalante zoomar in på.
Hur mycket jag än störde mig på filmen så kan jag inte förneka att den har en elegant stil och en spännande form; skådespeleriet är laddat och även om filmen aldrig kommer någonstans så kan Escalante skapa en känsla av att något onaturligt är i görningen. Till skillnad från Heli, som jag bara tyckte var ett sadomasochistiskt macho-vältrande i feel bad-misär, så är Det främmande mer av en weel-weird, mer pseudokinky än macho-saddo.
Det är en formel som ger en någorlunda intressant film, åtminstone då och då och i jämförelse med mycket annat. Det är intryck utan eftertanke, sensation utan funktion, perfekt för den som tycker om att vila sina ögon på något långsamt och bisarrt utan att det behöver betyda någonting. Jag tror inte att den i grunden blir mycket mer än en helt vanlig skräckfilm, fast med ett tungt täcke av stil kastat över sig. Det förhöjer filmen samtidigt som det fördunklar den.
FREDRIK FYHR
DET FRÄMMANDE
Originaltitel; land: La región salvaje; Mexiko, Danmark, Frankrike, Tyskland, Norge, Schweiz.
Urpremiär: 15 maj 2016 (Mexiko).
Svensk premiär: 22 oktober 2016 (Monsters of Film, Stockholm), 3 februari 2017 (begränsad), 6 februari 2017 (DVD/VOD).
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: HDV(?), DI/DCP/16:9 (?).
Huvudsakliga skådespelare: Ruth Ramos, Jesús Meza, Simone Bucio, Eden Villavicencio, Kenny Johnston.
Regi: Amat Escalante.
Manus: Amat Escalante, Gibrán Portela.
Producent: Jaime Romandia.
Foto: Manuel Alberto Claro.
Klippning: Fernanda De la Peza, Jacob Secher Schlusinger.
Scenografi: Daniela Schneider.
Kostym: Daniela Schneider.
Produktionsbolag: Le Pacte, Mer Film, Match Factory, Bord Cadre Films, Pimienta Films, Snowglobe Films, Adomeit Film, samt fond o dyl.
Svensk distributör: Njuta Films.
Finans; genre: Mindre filmbolag i samarbete med mediekoncerner och sponsorer, plus fondstöd o dyl; arthouse, skräck, drama, socialrealism, body horror.
Betyg och omdöme: Över medel – attraktiv konstskräck, så pass begåvad i stil och form att den reser sig över medlet; misslyckas dock med att presentera någon stark tematik under lagret av mystik, och som drama är filmen ytlig.