Christine Chubbuck hette ett nyhetsankare som vid 29 års ålder begick självmord i direktsänd TV, med den sarkastiska hälsningen att hon lever upp till kanalens mål att leverera ”det senaste i blood and guts” – hon led tydligen av depression, men exakt hur hon tänkte, eller varför hon gjorde vad hon gjorde, finns det ingen som vet. Händelsen var fröet till Sidney Lumet-klassikern Network (1975) men i övrigt har händelsen fallit i skymundan.
Chubbuck var, krasst talat, inte en person för historieböckerna – hon hade inte en extraordinär karriär och hon lämnade inget eftermäle att skriva en bok eller göra en film om. Att göra en film om henne skulle innebära att, per defintion, dras till samma banala sensationslystnad som finns inbakad i hennes självmord.
Detta sägs till och med rakt ut i Kate Plays Christine, en maniskt tillkrånglad och korrupt film som gör konststycket att berätta om skådespelaren Kate Lyn Sheil, som spelas av skådespelaren Kate Lyn Sheil (alltså sig själv), som ska i en film (den vi ser på) ska spela Chubbuck. I en korsning mellan dokumentär och spelfilm – vi vet inte vad som är vad, men anar att inget är helt ”på riktigt”, eftersom… tja, tänk efter själv – får vi se hur Sheil förbereder sig för rollen via olika sminktester och går in i ”method-mode” genom att intervjua diverse människor som kände Chubbuck, som bor i den lilla staden hon kom ifrån, eller bara diverse människor som på ett eller annat sätt kastas in i smeten. Vid ett tillfälle besöker Sheil vapenaffären där Chubbuck köpte pistolen hon använde. Mannen bakom kassan förklarar att han inte hört talas om händelsen, och att den inträffade innan han ägde butiken. I nästa scen ”är” Sheil Chubbuck och vi får en scen där hon köper pistolen av mannen bakom kassan. Tja. Varför inte?
Rent principiellt tycker jag om att blanda fiktion och ”verklighet” på det här sättet. Ibland kan jag rentav tycka att alla dokumentärer egentligen borde göras såhär, eftersom de rent krasst redan görs så – det ligger i filmens natur att vara fiktion, eftersom vi inte har tillgång till inspelningen och därför får förlita oss helt på filmskaparna. Klippningen har redan sorterat bilderna och föreslagit på förhand hur vi ska tolka det vi ser; det går inte att ha källhänvisningar i en film.
Men problemet med Kate Plays Christine är mer konkret: Den är bara nonsens. Regissören och manusförfattaren Robert Greene är fullt medveten om att vissa människor är som gamar över en story som Chubbucks död, och han har mage att kritisera publiken som tittar på filmen när det är han och ingen annan som gjort den. Det föreslår en gränslös brist på självinsikt och ett ego större än månen.
Denna fåfänglighet går hand i hand med filmens ointressanta och meningslösa utformning i övrigt. Att medvetet mixtra med fiktion och verklighet, som om det vore nåt med det liksom, är redan det en sådan där sak som man som filmskapare kanske i regel borde undvika. Såvida man inte är besatt av filmens atomer och molekyler – som en regissör som Jean-Luc Godard (och nöjer sig med en tämligen mikroskopisk publik) – så ska man veta att redan när Ingmar Bergman försökte sig på detta metaperspektiv i en film som En passion (1969) blev det långsökt och lite halvpinsamt. Ju bättre skådespelarna var – i det här fallet Liv Ullmann och Max von Sydow – desto värre blev deras försök att ”spela sig själva”.
Kate Lyn Sheil är inte i deras klass, kan man väl säga, och såvida hon inte spelar dåligt med flit så måste jag lägga till hennes melodramatiska överspel på minuslistan. Tanken att hon på något sätt leder en ”komplex undersökning av fiktionens gränstrakter” (jag chansar på en formulering som jag är övertygad om att någon någonstans kommit med) är smått provocerande. Likaså är det svårt att förstå vad poängen med hennes roll är – gradvis blir hon mer deprimerad, när hon lär sig mer om Chubbuck och försöker ”komma in” i rollen… men vadå, ska vi börja bry oss om någon slags berättelse här nu? Eller misstar jag det dåliga skådespeleriet för Kate Lyn Sheils egna personlighet?
Det har jag svårt att tro. Däremot är det möjligt att Kate Plays Christine är en film som handlar om Kate Lyn Sheil, eller om det bara är en film som handlar om sin egen glädje i att få finnas till. Den är åtminstone helt ointresserad av Chubbuck, såväl som person som fenomen, och filmens upprepningar av meningslösa intervjuer (där folk berättar om henne) förstärker bara intrycket av att filmen struntar i allt alla säger. Vi är här för att se självmordet, det är helt uppenbart att det är slutklämmen som allt kommer mynna ut i, och allt tugg vi får på vägen är bara förberedelser, som ”röda mattan” på Oscarsgalan.
Filmen handlar inte om Chubbuck, utan den handlar på sin höjd om att Chubbuck fanns – den påstår (grundlöst) att det enda viktiga med hennes liv var att hon tog livet av sig (bara för att den själv inte är intresserad av något annat) och den använder Sheil som det moraliska alibi som redan fallerat i och med att första rutan filmats. Den tror den kan sätta igång en ”undersökning” helt byggd på snask, bara för att sedan komma fram till att snask är moraliskt förkastligt och att det är vårt fel som tittar på filmen.
Men uppriktigt talat: Ingen har fan bett om den.
FREDRIK FYHR
KATE PLAYS CHRISTINE
Originaltitel; land: Kate Plays Christine, USA.
Urpremiär: 24 januari 2016 (Sundance)
Svensk premiär: 9 November 2015 (SIFF, begränsad VOD), 16 januari 2016 (VOD).
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: HDV(?)/DCP/16:9 (?).
Huvudsakliga skådespelare: Kate Lyn Sheil, Steven C. Bovio, Stephanie Coatney, Michael Ray Davis, Zachary Gossett, Rod Grant, Holland Hayes, Tatyana Kukrecth, David Mackey, Linda Roser, Michael Rubino, Marty Stonerock, Steve Zurk.
Regi: Robert Greene.
Manus: Robert Greene.
Producent: Susan Bedusa, Douglas Tirola.
Foto: Sean Price Williams.
Klippning: Robert Greene.
Musik: Keegan DeWitt.
Scenografi: John Dickson.
Kostym: Hannah Kittell.
Produktionsbolag: 4th Row Films, Faliro House Productions, Prewar Cinema Productions.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Indie (bolag i samarbete); mockumentär, meta, verklighetsbaserat.
Betyg och omdöme: Under medel – ointelligent, tom och uppenbar metafilm som i sin brist på ironi tycks omedveten om att den gör en ”meta-undersökning” som redan gjorts förut; ytligheten gör det svårt att läsa filmen som annat än ett stycke poserande, i synnerhet med tanke på den ogenomtänkta slutklämmen.
Ett svar på ”Kate Plays Christine”