Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

The Darkness

Jag tillhör den skaran som anser att skådespelare är överskattade – de flesta är helt OK, och de stora stjärnorna är (likt idrottare och bolagschefer) absurt överbetalda. De skådespelare jag tycker om är de som jobbar för mödan. De som dyker upp i så många filmer, som så få ser, att man kan vara säker på att de har ett jobb att göra och att de saknar pretentioner.

Ta Kevin Bacon och Radha Mitchell, till exempel, i The Darkness. Filmen är för dålig för att kallas usel – snarare är den försvinnande blek, som en halvspelad konsert eller en halvdan middag som åker ner i sopsäcken i restaurangköket – men de är helt professionella. Kevin Bacon spelar maken som haft en affär, och nu uppmuntras av en ung kvinnlig protegé – ska han trilla dit igen? Radha Mitchell spelar hustrun som märker att huset är hemsökt av en demon. De har scener tillsammans där de utbyter repliker som ”I know this sounds crazy” eller ”It meant nothing”. Det är förskräckligt material, det är under deras värdighet, men de verkar rentav stolta i sin stoiska brist på ironi. Gud vet varför de valt att vara med. Kanske de inte hade något bättre för sig.

Ja, huset är hemsökt av en demon, som sagt. Har du sett Paranormal Activity eller The Conjuringfilmerna? Det låter otroligt att en film kan vara så slö och naiv, men The Darkness avviker inte en centimeter från den formulan. Jo, familjen har varit på semester i Grand Canyon där de tydligen plockat upp en förbannelse från ”skuggvarelser” som yngsta sonen förstås lär känna. ”Who are you talking to, honey?” – varningslamporna blinkar trött. Vid det laget vi ringer in vår obligatoriska häxdoktor – naturligtvis en latinoamerikansk kvinna som yrar något om ”de oskyldigas själar” – vill man bara lägga handen långsamt mot pannan och sucka ”Ay, ay, ay”.

Det enda i filmen som närmar sig en ”spinn” är faktumet att yngsta sonen har autism, vilket gör att hans beteende ju är lite okonventionellt till att börja med. Den äldsta dottern visar sig också ha ätstörningar, vilket skulle antyda att familjen har vissa kommunikationsproblem. Men tänka sig, de här sakerna får en scen var – det introduceras för oss, men tas aldrig upp igen, utan förblir fakta som filmen glömmer bort i nästa scen, där frun googlar allt hon behöver veta om obskyra demoner (mirakulöst nog genom att bara söka på ”strange smells”) eller där maken försöker att behålla jobbet; hans chef spelas av en något otippad Paul Reiser… återigen, vissa skådespelare kan man alltid lita på.

Det är helt omöjligt att säga något om filmen, egentligen, eftersom den anstränger sig för att efterlikna alla andra sådana här filmer som redan gjorts – man skulle nästan kunna likna den med Gus van Sants konstiga remake Psycho (1998) som mekaniskt replikerade scener vi känner igen, vilket visade sig förklara att en film har en själ som inte kan replikeras. The Darkness är regisserad av Greg McLean, som för genrefans är känd för Wolf Creek-filmerna. Jag har inte sett dem, kända titlar från torture porn-eran, men jag har jag för mig att de åtminstone genererat en del moralpanik. Det är svårt att tänka sig att regissören bakom The Darkness någonsin kunnat göra något som rört någon till någon känsla överhuvudtaget.

Men det är fascinerande att se skådespelarna, ska tilläggas. Någon borde kanske varna dem, dock, för sämre filmer än så här är nog inte nyttigt att vara med i, oavsett hur praktisk man vill vara i sitt arbete. Detta gäller kanske i synnerhet den underskattade Radha Mitchell, som är en så sympatisk närvaro närhelst den syns. En direkt-på-video-thriller som Sacrifice går väl an – nej, du har nog inte sett den heller; det var en potentiellt bra film som råkade bli rätt så kass. The Darkness… ja ta bara titeln. Kan man tänka sig en mer generisk skräckfilmstitel… kanske Horrific? Det hade varit en mer korrekt titel här.

FREDRIK FYHR


THE DARKNESS

Originaltitel; land: The Darkness, USA.
Urpremiär: 13 juni 2016 (Storbritannien, Irland, USA)
Svensk premiär: 16 januari (DVD).
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: codex(?)/DCP/3.00:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kevin Bacon, Radha Mitchell, David Mazouz, Lucy Fry, Matt Walsh, Jennifer Morrison, Parker Mack, Paul Reiser, Ming-Na Wen, Trian Long Smith, Tara Lynne Barr, Krista Marie Yu, Christopher Darga, Judith McConnell, Ilza Rosario, Alma Martinez, Yoshio Be.
Regi: Greg McLean.
Manus: Shayne Armstrong, Shane Krause, Greg McLean.
Producent: Jason Blum, Matthew Kaplan, Bianca Martino, Greg McLean.
Foto: Toby Oliver.
Klippning: Sean Lahiff.
Musik: Johnny Klimek.
Scenografi: Melanie Jones.
Kostym: Nicola Dunn.
Produktionsbolag: Blumhouse Productionsm Chapter One Films.
Svensk distributör: Universal (DVD).
Finans; kategorier: Indie (mindre bolag i samarbete); skräck, relationsdrama


rsz_1starrating-300x75
Betyg och omdöme: Dålig film – demonskräckfilm med PM-stort manus, så outvecklad och generisk att den knappt registrerar, trots professionella skådespelare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *