Demolition 
Kollektivet (tidigare recenserad)
The Infiltrator
Popstar – Never Stop Never Stopping 
Star Trek: Beyond (tidigare recenserad)
Demolition
Jake Gyllenhaal var så minnesvärd i Nightcrawler att man först tror att han är den vanliga ”attraktiva psykfall”-klyschan i Demolition, där hans huvudperson (en emotionellt avtrubbad businessman) reagerar livlöst och oengagerat när hans fru dör i en bilolycka medan han själv överlever. Men nej, han är ingen mordisk autist – han är bara en avstängd kille som behöver sättas på igen (så att säga). Detta är nämligen en Gyllenhaal-film som försöker vara en Robin Williams-film – han blir kompis med deprimerad mamma (Naomi Watts) med en tonårsson som behöver manlig förebild och därefter försöker regissören Jean-Marc Vallée (som gjorde fina Dallas Buyers Club och lysande Wild) gå en balansgång mellan en klassisk amerikansk, sentimental ”bli född på nytt”-melodram och någon slags psykodynamisk satir. För att citera en rad i manuset: ”You’re trying too hard.” Manuset är fullt av repliker som försöker överträffa sig själva i snärtighet och filmen försöker hela tiden imponera oss – titta, nu blir den slavande mannen lack på sitt liv och gör bort sig inför sin chef och andra, helt utan att bry sig (sett American Beauty?) – och om något hade känts personligt eller originellt så hade det inte varit lika desperat. Vallé är fortfarande en regissör skicklig nog att ge sig på en sådan här film, men jag är övertygad om att han ”känt sig fram” här och att ingen egentligen vetat vad de hållit på med. Sådana kreativa experiment kan fungera om materialet är tillräckligt rikt, men allt i Demolition är beprövat, så resultatet blir mest en i grunden klyschig film regisserad på väldigt långsökta sätt.
Kollektivet 
Thomas Vinterberg drar bara säkra kort i denna 70-talssåpa med hippie-scenografi – dramat är skissartat och godtyckligt, men skådespelarna är fantastiska. Ur min recension från i somras: ”Den som vill se utmärkt filmad teater kan gott och väl se Kollektivet, som är ett habilt drama på samma sätt som vissa filmer är halvbra komedier eller hyggliga deckare. Jag kan inte förneka Vinterbergs duglighet som filmskapare, alltså, men han kan bättre.”
The Infiltrator
Bryan Cranston spelar titelfiguren – en infiltratör åt CIA som på 80-talet ledde operationen som lade colombianske knarkkungen Pablo Escobar bakom lås och bom. Cranston vet jag är känd från den extremt populära serien ”Breaking Bad” och vad jag förstår är hans roll i den här filmen därför lite rutinmässig – men eftersom jag inte sett en enda minut av den TV-serien så kan jag bara konstatera att en bra skådespelare är en bra skådespelare. Och The Infiltrator är faktiskt… inte dålig, väldigt länge. Det är en undercover-thriller gjord enligt total formalia, men den tar det lugnt med Scorsese-klyschorna, har en oväntad skärpa i tempot och betoningarna och inte minst är skådespelarna fina; det är den typen av film där John Leguizamo dyker upp i en biroll (som Cranstons partner) och man inser att man är i trygga händer. Leguizamo, som även till vardags verkar vara en av Hollywoods mest sympatiska personer, är som en vandrande kravmärkning.
The Infiltrator känns som en film man sett tio gånger och nu ser en elfte – inte dåligt gjord, nej, men rutinmässig, ja, och inte dåligt gjord… nej… men rutinmässig… ja… och jag tyckte déjà-vun var roande i kanske en hel timme, men kring mittenstrecket börjar filmen arbeta mot sin upptrappning och sin final, och man kommer ihåg hur allt ska sluta, och man börjar tänka på annat. Filmen är så noga med att inte bli för minnesvärd – skurkarna är lagom skurkarktiga, hjältarna är lagom hjältemodiga, allt är ”based on a true story”-nyktert och habilt, även om denna ”true story” inte skiljer sig från några andra av de hundratals ”true stories” som sjabbiga True Crime-TV-serier veckovis vältrar sig i. Jag önskar att jag brydde mig lika mycket om The Infiltrator i slutet som jag gjorde i början, men tyvärr är filmen som en trevlig styrkedryck som blir stående i två timmar och blir flat. En film kan helt enkelt inte bara sättas ihop, som efter ritning och enligt en hypotes om vad en film kan handla om. Någon måste vilja. Det måste finnas en gnista av passion. Det här känns som en film man insett att man kan göra. Man har gjort ett bra jobb, alla inblandade har fått betalt – men ingen kommer minnas det, och ingen som ser den här filmen kommer lägga den på minnet.
Popstar – Never Stop Never Stopping
The Lonely Island är, för de som inte vet, en trio hipsters som blivit kända på YouTube för sin parodiska wannabe-hip hop-musik; de var de som gjorde låten ”I’m On A Boat”, till exempel, där de var – ha ha – på en båt.
Fattar ni? De är på en båt. Och sjunger att de är på en båt. Är det inte otroligt roligt att försöka påstå någonting? Är det inte otroligt löjligt att uttrycka sig? Är det inte otroligt korkat att konst finns?
Ja, på en rent subjektiv nivå har jag otroligt svårt för den här odrägligt cyniska humorn, som jag (i osäkerhet) hoppas kommer att bli urholkad och dö ut de närmaste fyra (åtta?) åren med führer Trump, som en gång för alla visat att ignorans inte är något att vara stolt över.
Hursomhelst, Lonely Island-snubbarna har hoppat hajen en gång för alla nu genom sin långfilm Popstar, den självklara expanderingen av deras varumärke (för samtidigt som de hånar idén om att vara artister, så håvar de ju samtidigt in framgångarna, det är ett slags parasitiskt pop-projekt som genererar det som det själv påstår sig parodiera, sicken avgrund av meningslöshet). Tekniskt sett har de gjort en långfilm tidigare – Hot Rod (2007) – men det är nu järnet är hetast. Popstar är en rak mockumentär i Spinal Tap-traditionen där trion utgör ett världsberömt pojkband som splittras varpå vi får följa allt dråpligt trams som omger den idiotiska sångaren Conner ”Conner4real” Friel (Andy Samberg), vars fåfänga bara matchas av hans okunnighet. Skämten är naturligtvis bara variationer av exakt samma idé – att det är fullständigt meningslöst att försöka uttrycka något eftersom det bara handlar om pinsam fåfänga. Conner4real har låtar som bekräftar hans egen dumhet – som den stora balladen ”I’m So Humble” eller ”Ibitha” (som han skrev i Mexiko, inspirerad av ”det märkliga talfelet” han märkte att alla hade där). Conner4real är en oavbrutet glad eller arg, puckad och självcentrerad jättebebis, lol, rofl, omg.
Många gillar The Lonely Island och Popstar har fått fina recensioner. Jag tycker att det är en fullständigt barbarisk film. Utan minsta finess eller variation hamrar den in exakt samma skämt om och om igen och den gör det utan minsta tanke på om det gör filmen bra eller inte. Vi vet hela tiden att vi tittar på en mockumentär, och att människorna i bild låtsas mer än de skådespelar, men genom att använda tårmilda klyschor och generisk sentimentalitet, den typ av automatiska känslosörja man hittar på burk på Hollywoods manus-Lidl, så ska vi på något automatiskt sätt bry oss om de här figurerna på riktigt, som om det här vore en riktig dokumentär. Liksom vad gäller allt i Lonely Islands produktion så ska kakan ätas, kräkas upp, sparas, ätas igen, och kräkas upp. Naturligtvis vet jag att många tycker de är jätteroliga – och i slutändan är en komedi sevärd om den får dig att skratta, förstås, och gillar du det här gänget så gillar du väl den här filmen – men eftersom jag avskyr dem så kan jag kosta på mig att också påpeka att Popstar, som film betraktad, får Austin Powers-filmerna att framstå som genomtänkta mästerverk. Och som komedi betraktad gjorde den mig bara deprimerad.
Star Trek Beyond 
Den bästa Star Trek-film som gjorts? Jag skulle faktiskt vilja påstå det. Ur min recension från i somras: Star Trek Beyond är ett stycke utmärkt underhållning, ja, men det är också en film som känns angelägen; som en röst av tröst, styrka, eller bara en nerv – en reaktion på vår världs stora smärta och sorg; ett tecken på att vi fortfarande är människor, som lever i en värld av och för människor. Där gör smärta ont, det är en värld som känns. Men det är också en värld där vi måste gå upp ur sängen varje dag för att ett jobb behöver göras. Och vi gör det tillsammans. Vi sitter fortfarande i den här båten, varje dag.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Videovecka 46”