Det är svårt att bli klok på Pedro Almodóvars filmer och karriär. Mycket kring hans bakgrund och uppväxt är fortfarande höljt i dunkel – han kom från ingenstans, spottades upp från underjorden när Franco dog och gjorde under hela 80-talet några av filmhistoriens mest punkiga arthouse-komedier, filmer som gjorde och innehöll saker som ingen film idag skulle komma undan med. Han var redan från början en mästare på den oförutsägbara intrigen – ibland tycktes hans berättelser improviserade, rentav, och därför var han också länge kungen av lysande ögonblick i ojämna filmer. Han har aldrig gjort en dålig film (utom möjligen den trötta Kika från 1993) men det tog honom fram till mitten av 90-talet att skapa ett formtänk där hans yviga impulser fick plats, en stil och ett språk som (till någon mån) kunde tämja honom.
Och efter det? Oh, mama! Eller Allt om min mamma (1999) rättare sagt. Följt av Tala med henne (2002), Dålig uppfostran (2004), Att återvända (2006) och Brustna omfamningar (2009). Vilket jäkla årtionde. Ingen i Almodóvars generation kan slå den serien knockout-filmer, vars sammanlagda Oscarsstatyetter – en för bästa utländska film (Allt om min mamma) och en för bästa manus (Tala med henne) – känns snåla i antalet. Almodóvar är inte bara en stor regissör på grund av de här filmerna, han är monumental. Han tas ofta för givet, tycker jag det känns som, kanske för att hans filmer (även de svagare) är så rika på innehåll att man nästan inte orkar gå in i djungeln. Kritiker har också svårt att tala svepande om dem, som kritiker ofta föredrar att (och ibland måste) göra; det går liksom inte att konstatera vad en Almodóvar-film är. Det blir lätt en djungeltrumma av fraserna som hördes vid festivalpremiären – det blir säkrast så. På så sätt sprids vandringssägner om att Julieta inte är en av regissörens bästa filmer, att den är mer ”seriös” än hans tidigare och att hans förra film Kära passagerare var någon slags kalkon.
Icke. Den var bara ”väldigt lättviktig”, för att citera regissören själv; en rimlig semester efter ett årtionde av intensiv punk-kitsch, ännu ett årtionde av progressiv soulsearching och därefter ytterligare årtionde av blytungt mästarskapande. Nu har inte den gode Pedro något att bevisa längre, och om man utgår ifrån att hans karriär nått en peak så är vi i en senare fas nu. Förhoppningsvis innebär det att vi får fler överraskningar från honom – öppnare filmer, kanske lite brokigare, kanske inte lika kristallklara och levererade i samma intensiva helhet; man kan ju tröttna även på det vattentäta. Man kan säga vad man vill om Kära passagerare, arthouse-skräckisen The Skin I Live In eller Julieta, men de är verk skapade i ateljén. De är ”ett färgstreck här, en linje där”-filmer. Det är lekfulla filmer gjorda av en konstnär som överträffat sig själv och nu improviserar, lika självsäkert men ledigare, i samma takt som förut men förmodligen med ett större lugn. Vad mer kan man skapa när de stora målningarna är avklarade?
Jag tror, åtminstone, att det är så. Det är min tillfälliga hypotes. Jag menar, herregud, jag har bara sett Julieta en gång (jag har övervägt att gå och se filmen en gång till innan jag skriver något om den, men strunt samma). Liksom många av Almodóvars filmer ser den lättviktig ut på håll, men ju mer man funderar på den desto djupare inser man att dess effekter letat sig in. Mer än någon annan film som Almodóvar gjort de senaste tjugo åren liknar den hans filmer från 80- och tidiga 90-talet. Det är en film vars intrig söker efter ett samband, en film vars berättelse rastlöst söker sig vidare som om den aldrig nöjer sig med att stanna på en plats. Fastän en stor majoritet av hans filmer innehållit, och hyllat, mödrar så är det också den blott andra som specifikt handlat om konflikten mellan en mor och en dotter (den första var det precis lika rastlösa mellanperiodsverket Höga klackar från 1991).
Och fastän Almodóvar alltså slappnat av mer på 2010-talet så gör han fortfarande otroliga saker som om de vore det lättaste i världen. Det första man slås av i Julieta är hur vansinnigt vacker filmen är – färgerna är Technicolor-skrikande och kompositionerna dryper av lyster – fastän filmskrället är fotat digitalt; det är inte en imitation av analog film, för det ser på sitt sätt syntetiskt ut, men jag har heller aldrig sett något liknande. Hur kan en ny film från 2016 se så här bra ut?
Andra små lysande trick som Almodóvar kan göra är att, bara sådär i förbifarten, filma nattlig naturromantik som skulle göra alla som gjort PR-material åt Kent gröna av avundsjuka. Senare gör han en briljant blinkning till Luis Buñuel genom en badhandduk. Et cetera. Det finns så otroligt mycket i den här filmen som är imponerande, och som på den gamla goda tiden rör det sig om enskilda stunder mer än vad det rör sig om själva helheten.
Jag spar själva intrigen till sist eftersom den tycks vara, åtminstone till synes, filmens svagaste länk. Almodóvar är i sitt esse i början, när han introducerar oss för titelfiguren (Emma Suárez), en stabil och till synes välställd kvinna som plötsligt får anledning att lämna sin man (Pedro-veteranen Darío Grandinetti), flytta ut ur sin lägenhet, in i en ny del av stan och börja skriva i en anteckningsbok – en berättelse, som leder oss till en flashback som varar hela mittendelen av filmen. Vad är detta för mysterium? Alberto Iglesias noir-musik pockar på bilderna och det Almodóvarska myset är påtagligt.
Julieta skriver till sin dotter, som hon inte har kontakt med längre, och vi får se hur hon som färgsprakande och hoppfull ungdom (då spelad av Adriana Ugarte) träffar kärleken i form av sexiga fiskaren Xoan (Daniel Grao) som tar henne med till den drömska kuststaden där ditt, datt och lite mer händer; hur hon blir med barn, hur hon skiljs från Xoan, hur hon skiljs från dottern Antía, hur hon blir besatt, hur hennes liv blir en spiral av skuld och besatthet, död längtan och omöjlig desillusion.
Allt det där är fint och bra, men ändå är det allt omkring själva filmen som imponerar och gäckar. Julieta är byggd på tre noveller av Alice Munro, och de lite mer balanserade narrativerna passar den äldre Almodóvar bra (han har varit en tämligen mogen och emotionellt balanserad regissör sedan åtminstone Min hemlighets blomma, 1995, faktiskt påfallande mycket så). Däremot kan man inte säga att konturerna är helt obekanta. Om Julieta ska vara ett karaktärsdrama i första hand så vet jag inte hur lyckad den är. Vi får inte veta speciellt mycket om karaktärerna, i synnerhet inte Julieta eller Antía, och berättelsen har mystiska hål där vi får spekulera lite väl fritt.
Samtidigt är det precis de hålen som är det mest fascinerande med filmen. Den slutar på en öppen not som samtidigt kastar ljus på faktumet att varje intrigtråd faktiskt är öppen och oavslutad. Det känns svårt att inte tolka filmen som en kommentar på sig själv. Det är en berättelse om besatthet och omöjlig längtan, och den är också full av mål som sätts upp bara för att aldrig genomföras, handlingar som bryts på mitten, dörrar som står på glänt men aldrig öppnas. Oavbrutet presenterar den saker, introducerar oss för saker som komma skall – men den kommer aldrig till skott. Liksom Julieta är filmen fast i en omöjlig längtan efter att nå det där, det där, men när filmen rör sig dit så skiftar det – något går snett, något annat händer, bilden ändras. Ansikten ändras. En skådespelare har fler roller än en och en roll gestaltas av flera skådespelare.
Jag vet inte vad det betyder men det är djupt fascinerande. Detta är en film som inte sitter still. Och kanske Almodóvar leker på bekostnad av sitt bättre omdöme? Ja, kanske, men det är fortfarande väldigt imponerande att se.
FREDRIK FYHR
PS.
Har också tidigare skrivit tämligen uttömmande om Almodóvar.
JULIETA
Originaltitel; land: Julieta; Spanien.
Urpremiär: 8 april 2016 (Spanien).
Svensk premiär: 21 oktober 2016.
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI (2K)/35mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emma Suárez, Adriana Ugarte, Michelle Jenner, Rossy de Palma, Inma Cuesta, Pilar Castro, Daniel Grao, Darío Grandinetti, Nathalie Poza, Agustín Almodóvar, Susi Sánchez, Bimba Bosé, Mariam Bachir, Priscilla Delgado, Blanca Parés, Joaquín Notario, Sara Jiménez, Ramón Agirre, Elena Benarroch, Liliana Niespial, David Delfín.
Regi: Pedro Almodóvar.
Manus: Pedro Almodóvar, efter noveller av Alice Munro.
Producent: Agustín Almodóvar, Esther García.
Foto: Jean-Claude Larrieu.
Klippning: José Salcedo.
Musik: Alberto Iglesias
Scenografi: Antxón Gómez.
Kostym: Sonia Grande.
Produktionsbolag: El Deseo. ass. FilmNation, Echo Lake Entertainment, Blue Lake Media Fond. delt. Canal+, Cié+. support. TVE.
Svensk distributör: Studio S.
Finans; kategorier: Indie – mindre självständigt produktionsföretag i samarbete med div. film- och medieföretag samt finansiellt stöd från företag, fonder och statliga initiativ; arthouse, drama, romantik, melodram, relationsdrama, familjerelationer (mor-och-dotter-drama), meta, symbolik, öppet berättande.
Betyg och omdöme: Bra film – välspelat drama, extremt imponerande rent visuellt och med otrolig sofistikation i dramaturgin från en regissör med mycket hög lägstanivå; själva dramat är mer flyktigt, och berättelsen innehåller mer antydningar och detaljer än förklaringar och djup; även om det skapar intressanta effekter gör den också filmen lite ojämn.
2 svar på ”Julieta”