<- Shoah.
-> The Deer Hunter.
Första gången jag såg Den blå filmen var jag inte överförtjust i den. Jag var kanske tolv år, och såg den i ett av många brådmogna försök att utforska konstens värld – det tycktes mig nämligen vara en oerhört ”konstnärlig” film. En film som säger sig vara inte bara ”blå”, utan den blå filmen. Så abstrakt.
Jag såg om filmen senare i livet och fann den vacker om än (fortfarande) inte speciellt ”engagerande”. Jag menar, inte så mycket händer ju i filmen. Jag ansåg mig ha genomskådat någon slags bluff, sådär som vissa unga filmentusiaster hungrar efter att få göra, och sa att filmen var fin och så men, trots allt liksom, det är mest en film där Juliette Binoche går omkring och ser moloken ut.
Flera saker finns att ha i åtanke. Jag var utan erfarenhet av smärta eller förluster. Jag var ganska mycket av en ensamvarg, men jag led inte av någon ensamhet – den fanns, antar jag, men jag kände den aldrig. Jag hade aldrig direkt funderat över om, varför eller på vilket sätt livet var värt att leva eller inte – eller om det fanns någon kosmisk mening i allt. Dessutom ansåg jag att filmer först och främst var filmade berättelser, ord som ”handling” och ”karaktärer” kom till mig så fort jag tänkte på ordet film.
Jag var ett barn, kort sagt, och Krzysztof Kieślowski gör filmer om vuxna människor i vuxenvärlden – det är något man måste förstå, för många vuxna söker att bli barn igen när de ser på film. Desto färre blir glada av att överväga hur livet skulle bli om deras närmaste anhöriga plötsligt dog i en bilolycka.
Det är vad som händer Julie (Binoche). Hon är med om en bilolycka där hennes man, och lilla dotter, avlider. Vad ska hända nu?
De flesta filmer, mainstream som arthouse, skulle tackla premissen genom en omständlig serie händelser som till slut skulle mynna ut i någon slags tes: Livet går vidare, kanske. Eller: Livet är värdelöst. Masochistisk lidelse, oavsett om guden lever eller är död. I en film av Michael Haneke skulle Julie vara ett offer, meningslöst lidande i en omvärld som i grunden inte bryr sig om henne, och hon skulle förmodligen ta sitt liv i slutet. I en film av Steven Spielberg skulle hon hitta en ny man och föda ett nytt barn. Med ett religiöst budskap hittar hon meningen med livet. Med ett politiskt blir hon självständig, lär sig leva ensam och lycklig. ”Frihet”, som den svenska titeln lyder, öppnar rentav för en sådan tolkning.
Men lyssna nu: Julie har förlorat sin man och dotter i en bilolycka. Sådant händer. Om vi bara respekterar den här händelsen ett ögonblick, låter tanken sjunka in. Föreställ dig Julies liv före olyckan, och hennes liv efter. Föreställ dig själva olyckan, och allt vad den oåterkalleliga förlusten innebär. Utanför fönstret pågår världen som vanligt. Det är som om ingenting hänt.
Olyckan är det enda som händer i Den blå filmen, om man menar en ”händelse” som något fysiskt. Nej, Julie springer inte in i någon bekväm biroll som visar henne ett nytt liv via ett montage eller två. Vi får inte hennes berättarröst, kanske tankar ur en dagbok, där hon förklarar vad hon känner och tänker. Vi får inte gradvis förstå någon slags utveckling från det sämre till det bättre. Inte heller kommer någon man som hon kan hoppa i säng med, följt av en annan man som hon kanske är intresserad av i det långa loppet, men som sviker henne till sist varpå den första mannen är den hon väljer. Inget nytt jobb, inga nya vänner, ingen vacker soluppgång i slutet. Hon har förlorat sin man och sin dotter. Låt oss visa det vördnad.
Med Den blå filmen annonserade Kieślowski en trilogi byggd på den franska flaggans färger, samt att han skulle pensionera sig från regisserandet när den var klar (han dog också några år efter att Trikoloren färdigställdes). Att Den blå filmen hette ”Frihet”säger alltså sig självt – Den vita filmen står för ”jämlikhet” och Den röda filmen ”broderskap” – men ordet är förrädiskt. Kieślowski var inte en intellektuell filmare utan en intuitiv. Det är svårt att tro att han menade titeln som något annat än relativt, avtrubbat ironiskt – äktenskap och familj innebär ansvar och nu är Julie är ”fri”, kanske, men hon är också mer bunden än någonsin till de hon förlorat.
Originaltiteln heter kort och gott Bleu, och den är mer talande. Faktum är att ordet ”Frihet” kommer lite i vägen för oss (kanske det till och med gjorde det för mig i början). ”Blå” är däremot sannare. Filmen är verkligen en blå film rent visuellt – det existerar knappt en filmruta här som inte till någon mån innehåller något blått – men den svala färgen öppnar också upp för känslorna av sorg, saknad; mer än en film om ”frihet” är det en film om att ”feel blue”. Binoche är med i varje scen, men vi hör henne tala mer sällan än ofta eftersom hon är så ensam. Det är sant att hon försöker leva sitt liv efter olyckan. Hon befinner sig i en blå, inre värld och vi kan inte vänta oss mer av henne, eller filmen.
En av Kieślowskis talanger, ytterst få förunnad, var förmågan att hitta raka perspektiv på stora idéer. Den blå filmen handlar inte om just Julies förlust, den handlar om förlust i sig. Den försöker inte lösa hennes problem, för filmen handlar om problemet. Kieślowski visar oss det, lyckas få oss att känna det. Han försöker inte få oss att ”förstå” något om det, som vi inte redan förstår (och som vi därmed vet är omöjligt att förstå). Vi betraktar hennes stängda ansikte och kan bara föreställa oss vad hon tänker och känner – på samma sätt de flesta av oss bara kan föreställa oss vad vi själva tänkt och känt – och vi delar världen hon befinner sig i, vilken Kieślowski fångar med en annan av sina märkliga talanger: Förmågan att skildra den oansenliga vardagen, utan överdrifter, men ändå så att den framstår som oerhörd poesi.
Därmed inte sagt att ingenting händer i filmen – saker händer, de spelar bara inte så stor roll. Julie vill dö, sedan vill hon leva. Vi undrar vad hon tänker, så då undrar vi också varför hon gör det hon gör. Men det är att hon gör det, inte vad, som räknas. Hon slänger, sparar, rör sig åt nya håll, närmar sig olika människor – främlingar som blir vänner, vänner som blir något mer, kollegor som visar nya sidor. Vad det nu är. Kieślowski skapar stora metaforer med fotots inramningar och den storslagna musiken (av Zbigniew Preisner), men de är aldrig för obskyra för att vi inte ska förstå eller åtminstone känna dem instinktivt. Det här är inte en kryptisk film. Varje visuellt anslag är som en målning där vi ser, och genast förstår, Julies smärta.
Hennes liv fortsätter. De fysiska skadorna efter olyckan läker, de mentala kommer aldrig försvinna. Hon försöker göra sig av med allt och alla som påminner henne om det förflutna. Säljer och slänger allt som maken ägde, och hans aldrig färdigkomponerade symfoni (han var en världsberömd kompositör) slänger hon rakt i den glupska sopbilen medan den tömmer en soptunna. Hon flyttar in i en ny lägenhet där inga barn finns. Hon förblir hård och likgiltig inför sin omgivning, som innefattar en av makens vänner och en grannkvinna som bostadsföreningen anser vara en hora. Hon hittar ett stamfik där hon kan dricka espresso och lyssna på mannen som spelar flöjt på gatan (hämtad och lämnad i limousine, noterar vi i förbifarten).
Allt pågår i en vardag som är fundamental i sin närvaro. Kieślowski använder verkligheten som om den är en bok han bygger filmen på. Det är det verkliga livets minimalism – en madrass på golvet, ett akvarium, sockerbiten längsmed randen kaffe, sättet ljuset i tunneln reflekteras över bilfönstret, det tysta bruset av en söndag. Världen pågår, och är oerhört påtaglig, medan Julie gör vad hon gör. Låt oss upprepa: Hon har förlorat sin man och sin dotter. Hon lider oerhört. Hon är fundamentalt ensam. Hon hemsöks av mannens musik, vilken kommer till oss i dånande avbrott som i ögonblick stänger ner hela filmen som om kameran stänger ögat och blundar, innan musiken tonar ut och ögat öppnas igen – det är för mäktigt för att filmen ska orka med, Julie behöver andas en stund, och samtidigt påminns hon om att makens komposition fortfarande är oavslutad, liksom full av stora svarta hål.
Julie lär sig mer om sig själv och sin man under tidens gång. Hon lär sig om det skoningslösa i livet, och vid det laget vi lämnar henne skulle man kunna tro att hon bearbetat sin sorg, men hon har tvärtom bara gjort sig redo att sörja. Den blå filmen handlar, rent psykologiskt, bara om den otroliga utmaningen att hitta sig själv efter ett livsomvälvande trauma. Det kräver mycket stillhet och tystnad, år, dagar, månader, ytterligare år. Alla som gått igenom riktigt svåra saker, hur vi nu vill definiera det, känner igen det här. Om Julies smärta hade kunnat förklarats för oss hade filmen gjort det – men naturligtvis är den för stor, för komplex. Smärta som Julies är ett mysterium. Under filmens strama yta, inuti Julie, pågår ett inferno. Kieślowski tuktar sin film för att förbli stilla, och inte låta minsta spår av melodramatik slinka upp till ytan.
Vi befinner oss hela tiden i vår vackra och vidunderligt smärtsamma värld. Det mesta Julie lär sig lär vi oss med henne, men vad hon känner håller hon för sig själv. Vi kan inte bli andra människor, vi står separerade. Julie är i sitt huvud, du är i ditt, jag är i mitt, men filmen visar oss världen där vi står, separerade från varandra. Vi kan bara betrakta varandra, känna in, finnas till, nå fram men inte in. Julies beteende skiljer sig nog inte mycket från ditt och mitt, och det är därför vi ser henne. Hon är en av oss. Detta är den ironiska twisten på ordet ”frihet” – ordet betyder egentligen avskildhet, ensamhet, isolation – och känslan är onekligen blå.
FREDRIK FYHR
Frihet – Den blå filmen har digital nypremiär på svenska biografer (SF) 26/8 2016.
I serien mästerverk har också Kieslowskis Veronikas dubbelliv tidigare recenserats.
FRIHET – DEN BLÅ FILMEN
Originaltitel; land: Trois couleurs: Bleu; Frankrike, Polen, Schweiz.
Urpremiär: 1 september 1993 (Venedig).
Svensk premiär: 17 december 1993, nypremiär 26/8 2016.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm (DCP, 2016)/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Juliette Binoche, Benoit Regent, Florence Pernel, Charlotte Very, Helene Vincent, Philippe Volter, Claude Duneton, Hugues Quester, Emmanuelle Riva, Florence Vignon, Daniel Martin, Jacek Ostaszewski, Catherine Therouenne, Yann Tregouet, Alain Ollivier, Isabelle Sadoyan, Pierre Forget, Philippe Manesse, Arno Chevrier, Idit Cebula, Stanislas Nordey, Jacques Disses, Michel Lisowski, Yves Penay, Philippe Morier-Genoud, Julie Delpy, Zbigniew Zamachowski, Alain Decaux.
Regi: Krzysztof Kieślowski.
Manus: Krzysztof Kieślowski, Krzysztof Piesiewicz (scenario), Agnieszka Holland, Edward Zebrowski, Slawomir Idziak (medarbetare).
Producent: Marin Karmitz.
Foto: Slawomir Idziak.
Klippning: Jacques Witta.
Musik: Zbigniew Preisner.
Scenografi: Claude Lenoir.
Produktionsbolag: MK2 Productions, CED Productions, France 3 Cinéma, Zespol Filmowy ”Tor”, Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe. delt. Canal+, Centre National de la Cinématographie.
Svensk distributör: Triangelfilm AB, SVT, Kulturföreningen Kedjan (35mm, 1993), Sandrew Film AB (VHS, 1995), NonStop Entertainment AB (DVD, 2008; DCP, 2016).
Betyg och omdöme: Mästerverk – en extremt elegant skildring av förlust och saknad, visuellt förförisk och symbolisk, melankolisk och otroligt jämn, där huvudpersonens känslor förblir hennes ensak och regissören hittar en poesi i vardagen knuten till en känsla av livets förunderlighet, skönhet och smärta.
3 svar på ”Frihet – Den blå filmen (1993)”