Misslyckandet i Jeff Nichols Midnight Special ligger inte i vision eller utförande, utan att de aldrig möts. Den fängslar genom sin stil och sin känsla, inte för att den har något där som verkligen fängslar, greppar tag. Berättelsen, som den ursprungligen måste ha tänkts ihop, är storslagen och förunderlig men av någon anledning är den inte med i den färdiga filmen.
Jag vet inte varför. Jeff Nichols är en mycket bra regissör, men här har han gjort en film där ingenting händer. Ändå insisterar han, filmen igenom, på att säga: ”Jo, men något pågår verkligen här! Något stort händer! Du ser det kanske inte, men lita på mig: Det finns där! Jag har tänkt igenom det.” Det är den typ av entusiasm som man hittar hos ledaren av loppcirkusen.
Man bör inte prata så mycket om intrigen, även om jag kan säga att den som vill ha ett löst mysterium kommer att bli besviken. De första scenerna introducerar oss för Roy (Michael Shannon) och Lucas (Joel Edgerton), samt en pojke med simglasögon och hörselskydd, insvept i ett lakan med en ficklampa på golvet, läsandes en serietidning. Nyheterna på TV informerar oss om att Roy och Lucas är efterlysta för att ha kidnappat pojken, men vi förstår på en gång att TV-reportrarna inte har all information. Något har hänt, som sagt, och vad det än är så är det för viktigt för att Roy och Lucas ska kunna tänka på nyheter eller poliser.
Det är knappast en spoiler om jag hintar att en och annan dos av övernaturlighet finns här, och snabbare än du hinner säga Spielberg så har vi vetenskapsmännen (som hämtade ur E.T.) på plats. De belägrar en kyrka där en sävlig pastor, spelad av Sam Shepard, skrockar med ett trött leende: ”Ni har ingen aning om vad ni har att göra med.”
Vetenskapsmännen är taskiga-till-onda utom en: Den ifrågasättande, lyhörda hjälten Paul Sevier (Adam Driver). Vad det än är som pågår här så har han nästan listat ut det. Han samlar information genom intervjuer av församlingen, där pojken funnits (och där pojken verkar ha varit någon form av frälsarfigur), och han vet faktiskt vad de har att göra med. Pojken är otrolig. De måste hitta honom. Tänk allt de kan lära sig! Resten av filmen är, praktiskt taget, en jakt.
Men det är ingen godtycklig roadmovie, förstås. Stämningen är A och O, vilket man vet om man sett Nichols tidigare filmer – briljanta, suggestiva dramathrillers som Take Shelter och Mud, båda med samma dynamik mellan barn och vuxna, samma altruistiska optimism, och samma trögflytande men oerhört hypnotiserande suggestion som finns i Midnight Special.
Skillnaden är att Midnight Special aldrig blir en speciellt spännande film, eftersom den inte vill ge ifrån sig någon av sina hemligheter (vilket gör att vi måste fråga oss om det finns några där överhuvudtaget). Roy och Lucas är helt klart på väg med pojken någonstans, men vad slutstationen än är så har färden något oundvikligt och desperat över sig. Både Take Shelter och Mud levde på en spännande osäkerhet – Shannon i den ena filmen, och Matthew McConaughey i den andra, pendlade mellan två öden och vi kunde inte veta utgången eftersom Nichols hade en förrädisk lojalitet till sina figurer.
Hopp, önskningar som går i uppfyllelse, det är det centrala Spielbergska tema som Nichols burit i alla dessa filmer – en envis optimism. Roy och Lucas är också män som drivs av tro, även om den tron är ganska fyrkantigt förklarad. Jag menar, de måste ju drivas av tro antar jag. Annars skulle de ju inte riskera liv och säkerhet för att ta pojken… ja, vart det nu är de ska ta honom (åh, inga problem – det är någonstans, av någon anledning, det vet Nichols med säkerhet).
Medan jag såg filmen började jag inse att Nichols inte tänkte förklara för mig vad han håller på med i Midnight Special. Han är en tillräckligt bra regissör för att jag ska skylla på mig själv – har jag egoistiska krav? Måste jag veta allt? Måste en film avslöja sitt mysterium?
Såklart inte! Det som är mer irriterande med Midnight Special är tanken att den kanske inte innehåller något mysterium alls. Vem pojken är, och vad som är resans mål, det är för stort för att vi ska förstå det – alltså är det farligt nära att vara ingenting. Nichols hade behövt ge oss ledtrådar, konturer, en och annan Kubricksk gåta. Istället verkar han hoppas att skådespelarna ska överföra det storartade i händelsen (vad den nu är) genom många allvarsamma och storögda ögonblick då alla pratar som om allt är på liv och död, eller som att Det Största Någonsin är på väg att hända (Kirsten Dunst finns med på ett hörn också, som pojkens ”mamma”).
Precis som i Spielbergs filmer har den här ”magin” också något lidesefullt över sig – det må vara fantastiskt, det som händer här (vad det nu är), men karaktärerna är slitna och deprimerade, som om det som händer (vad det nu är) må vara mycket stort, men också skitjobbigt. Roy och Lucas ser ut som om de helst av allt i hela världen skulle vilja lägga sig på en soffa och somna framför TV:n, istället för att vara ”utvalda” till Det Största Någonsin. Vilket förstås hade varit utmärkt, om inte deras negativa känslor är mer övertygande än deras positiva. Nu håller de inne vad de än tänker och känner. Alltså kan vi inte känna det med dem.
Det slår mig att många filmer är såhär nuförtiden, i synnerhet indiefilmer med viss prestige. Midnight Special placerar sig under samma fålla som Under the Skin eller Ex Machina, filmer med snygga utformningar som de inte fyller med något intressant. Det är en besvikelse att se Nichols falla för frestelsen att ”antyda ihjäl” sin film med ett undertryckt mysterium och en speciell atmosfär som samtidigt förnekar innehåll, tematik eller minsta detaljer av den berättelse vi klart och tydligt ser bli utspelad framför våra egna ögon.
Det mynnar förstås ut i en fråga om tro, så tillvida att karaktärerna skulle kunna gå runt med T-shirts med trycket ”vi symboliserar tro” på. Jag håller med Nichols, tro är jättefint. Högre krafter är fascinerande att tänka på. Här hade han ett utmärkt tillfälle att göra en film om de tankarna, men han har inte tagit tillfället i akt. Han hade kunnat fylla sin film med vad som helst, och göra sin röst hörd både filosofiskt och konstnärligt, men han nöjde sig med att säga och göra så lite som möjligt, genom ett attraktivt estetiskt tomrum och ljudet av ett suggestivt hum.
FREDRIK FYHR
MIDNIGHT SPECIAL
Originaltitel; land: Midnight Special; USA, Grekland.
Urpremiär: 12 februari 2016 (Berlinale).
Svensk premiär: 15 augusti (VOD), 29 augusti 2016 (DVD/BR).
Speltid: 112 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Shannon, Joel Edgerton, Kirsten Dunst, Adam Driver, Jaeden Lieberher, Sam Shepard, Bill Camp, Scott Haze, Paul Sparks, David Jensen.
Regi: Jeff Nichols.
Manus: Jeff Nichols.
Producent: Sarah Green, Brian Kavanaugh-Jones.
Foto: Adam Stone.
Klippning: Julie Monroe.
Musik: David Wingo.
Scenografi: Chad Keith.
Kostym: Erin Benach.
Produktionsbolag: Warner Bros, Tri-State Pictures, ass. Faliro House Productions, RatPac-Dune Entertainment.
Svensk distributör: Warner.
Betyg och omdöme: Över medel – personlig, visuellt attraktiv och mystisk berättelse med en oerhört suggestiv ton – men det sensoriska överbryggar inte en tunn intrig vars ”mystik” lika gärna kan passera som ofärdighet.