Nerve är en fartfylld high tech-thriller som precis visar vart gränsen går mellan det lösryckt överdrivna och det omöjligt orimliga. Är det en totalt befängd film, helt ologisk och absurd? Ja, men det är å andra sidan Hitchcocks Vertigo (1958) också, och vissa anser det vara världens bästa film.
Brist på logik behöver ju inte vara ett problem; det finns inga generalfel i film, bara saker som kan fungera bra eller mindre bra beroende på filmen i fråga. Länge upplevde jag Nerve som en mycket underhållande film, bland annat just för att det vi ser i den aldrig skulle kunna hända i verkligheten. Det är den typ av tonårsfilm som oroliga föräldrar ser av misstag – de blir rädda för att deras barn ska inspireras av den och göra sig illa, medan ungdomarna själva skrattar åt alla tekniska missar.
Här handlar det om farliga saker som Internet och sociala medier, nämligen, och liksom alla filmer om ungdomar, gjorda av vuxna, finns det något patetiskt över filmen. Huvudpersonen Venus är sjutton år, men naturligtvis spelas hon av tjugofemåriga Emma Roberts. Venus är en smart Staten Island-tjej med läshuvud och självinsikt, på väg att börja college – hennes problem är dock att hon är ängslig och konflikträdd, och hon vågar inte säga till sin mamma (Juliette Lewis) att hon vill lämna henne för att plugga i Kalifornien.
Naturligtvis har också Vee, som hon kallas, en ”wild and crazy” kompis vid namn Sydney (Emily Made). Sydney introducerar henne för ”undergroundspelet” Nerve, där ungdomar uppkopplade via sina telefoner gör dåraktigheter i offentligheten och blir belönade med kändisskap och pengar på kontot. Ju galnare saker, desto mer pengar. Du kan få hundra dollar om du äter en burk hundmat, tio tusen om du lägger dig framför ett skenande tåg. Är det säkert? Är det lagligt?
Kom nu ihåg att inte ställa för många frågor. Det här fungerar bara så tillvida att det fungerar. Vem är det som styr spelet? Fråga inte. Vart kommer pengarna ifrån? Fråga inte, sa jag. Borde inte polisen känna till det här? Gör inte karaktärerna väldigt dumma val av väldigt dumma anledningar? Ssshh!
Vee blir triggad – av en eller annan menlös manuslösning – till att koppla upp sig till Nerve. Hon ska inte vara en fegis. Hon ska delta! Mer specifikt ska hon vara en ”player” och inte en ”watcher” – dessa är Nerves två kategorier, nämligen; de våghalsiga adrenalinjunkies som gör galna saker för pengar, och de andra som betalar en summa för att titta och kommentera. Andemeningen är att Vee hela sitt liv varit en passiv åskådare, men nu ska hon våga ta livstjuren vid hornen.
Emma Roberts är en begåvad indie-skådis och en av orsakerna till att Nerve funkar så pass bra som den ändå gör är för att hon överbryggar luckorna i hennes karaktär och övertygar oss om att hon faktiskt är en någotsånär riktig person.
En annan orsak till att filmen fungerar är mer primal: Den har bra fart och fläkt. Det tar inte lång tid för Vee att bli en Nerve-stjärna, och tämligen omedelbart har hon kastats in i en fartfylld, nattlig New York-odyssé tillsammans med en annan spelare, den charmige men något mystiske Ian (Dave Franco) som hon träffar av en mystisk slump – mystisk, eftersom han verkar väldigt erfaren på spelet, och hela tiden lägger nästa förslag i hennes mun. Kyss en främling i fem sekunder, det är harmlöst nog. Pröva en fyratusendollarsklänning, okej. Men vad gör du när någon annan spelare blir ombedd att sno dina kläder?
Hur det hänger ihop är alltså en överkurs som ingen kan delta i, och en alltför ambitiös åskådare kommer att börja spekulera i saker som filmen inte har en tanke på. Är Ian egentligen skurken bakom det hela? Eller finns det någon annan stor konspiration? Vees utmaningar blir mer och mer avancerade – när ska det övergå till det direkt livshotande?
Det är frågor som har svar, men de är milt talat skissartade. Som tur är vet duon Henry Joost och Ariel Schulman – som regisserade Paranormal Activity 3 och 4 – hur man berättar en intrig genom en fartfylld serie stunttrick, med ett lekfullt användande av olika tekniska perspektiv.
Vänta, gå inte. Jag vet att jag nu nämnde såväl Paranormal Activity 3 som 4. Men det fanns faktiskt spår av innovation i Paranormal Activity 3 som (förståeligt) gick många förbi – och fyran har duon faktiskt personligen bett om ursäkt för. När behovet av realism inte kommer i vägen längre, som i Nerve, kommer deras talanger bättre till pass, även om de skulle behöva ett ännu bättre manus för att göra en helgjuten film.
För rätt publik ligger Nerve och darrar på randen mellan sevärt och skippbart. Den är bättre som en tillfällig upplevelse än som film – jag hade rätt kul medan jag såg den, för den är verkligen inte tråkig, men så fort jag ska skriva något om den kommer bara det negativa till mig. Hur ska jag kunna veta om du biter lika mycket på naglarna som jag gör, när du ser någon klamra sig fast vid en byggnadsställning hundratals meter ovanför Times Square? Jag har inte ens höjdskräck. Har du? Då kanske du å andra sidan bör tänka till innan du ser den här filmen, som har många dödsföraktande stunder som fungerar som helt rimlig sensommarkittling.
Jag antar att filmen till slut bygger för mycket på nonsens för att helt kunna respekteras – inte minst är finalen en respektlös serie nödlösningar och förvirrande narrativa återvändsgränder, där flera rimliga frågor inte får skuggan av svar. Det lämnar en med känslan av att filmen inte riktigt är värd beröm, trots att skådespelarna gör allt de kan för att fylla upp fluffet med angelägenhet, tonårsdramatik och menlösa kommentarer om tonåringars uppmärksamhetstörst. De anstränger sig hårdare än författaren av manuset de följer, som på det stora hela taget känns halvfärdigt.
På samma sätt är Nerve en film som fungerar bättre att halvtitta på, förslagsvis framför TV:n en söndagseftermiddag, än vad den fungerar att fundera för mycket över. Det är en film som blir bättre och bättre ju mindre noga man är med att den ska vara bra.
FREDRIK FYHR
NERVE
Originaltitel; land: Nerve; USA.
Urpremiär: 27 juli 2016 (USA, Kanada, Filippinerna).
Svensk premiär: 19 augusti 2016.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa XT); DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emma Roberts, Dave Franco, Emily Meade, Milex Heizer, Kimiko Glenn, Marc John Jefferies, Machine Guy Kelly, Brian ’Sene’ Marc, Ed Squires, Rightor Doyle, Josh Ostrovsky, Eric D’Alessandro, Samira Wiley, Albert Sidoine.
Regi: Henry Joost, Ariel Schulman.
Manus: Jessica Sharzer, efter en roman av Jeanne Ryan.
Producent: Anthony Katagas, Allison Shearmur.
Foto: Michael Simmonds.
Klippning: Madeleine Gavin, Jeff McEvoy.
Musik: Rob Simonsen.
Scenografi: Chris Trujillo.
Kostym: Melissa Vargas.
Produktionsbolag: Lionsgate, Allison Shearmur Productions, Keep Your Head, Supermarché.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Betyg och omdöme: Över medel – långsökt och dåligt underbyggd high concept-historia som likväl är välspelad, tekniskt finurlig och berättad i ett underhållande tempo.