Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Mediterranea

Mediterranea 1

Dag efter dag dör flyktingar till havs. Vi får nyhet efter nyhet. Människa efter människa. De kommer till de europeiska länderna, där de som känner sig trygga i sitt avstånd insisterar på att det är viktigt att det sker illegalt. Betyder det att de som dött till havs fått sitt rätta straff?

Hjärtlöshet är ingen gradfråga. Antingen är man hjärtlös eller så är man det inte. Det går inte att börja relativisera människor, om man samtidigt vill tro något gott om sig själv. Det stora med Mediterranea är att det är en film som sätter ett ansikte på den här verkligheten, tystar publiken med den, gör oss vittnen till verkligheten. Vi försöker ju gärna blunda från den.

Men jag vet inte om Mediterranea är en hjärtlös film, eller om det är en film som bara spelar på hjärtlöshet, eller om det är en poetiskt avvaktande film som kan misstolkas som hjärtlös – jag vet bara att jag upplevde den som oroande. Den skildrar afrikanska flyktingars verklighet, den livsfarliga färden från Libyen till Italien och det hopplösa livet därefter, och den gör det trovärdigt och naturalistiskt, utan att förlita sig på svartvita lyckokakor och enkla klichéer. Det är bra, för verkligheten förtjänar inget mindre.

Men varför har långfilmsdebutanden Jonas Carpignano gjort den här filmen? Det är en fråga som man inte tror ska behöva ställas, för viktigheten i Mediterranea säger väl sig självt? Ändå fann jag den ekandes inuti mig efter att filmen lämnat mig.

Han har gjort allt rätt, vad stil och smak och finkänslighet beträffar. Huvudpersonen Ayiva spelas av den verklige flyktingen Koudous Seihon, en man utan skådespelarbakgrund men med fantastisk närvaro för en film och med den autentiska erfarenheten i kroppspråket. Det finns ingen forcerad fiktion i hans framträdande. Liksom Ayiva var Seihon en far som inte kunde försörja sina barn, varpå han flydde Burkina Faso för den livsfarliga båtfärden och den glädjelösa tillvaron som illegal arbetare i Italien.

Mediterranea har en slags oundviklig dramaturgi, men inget strikt intrigbygge. Perspektivet är mer dokumentärt – vi ligger nära Ayiva och ser verkligheten han ser, delar hans upplevelse. Hans bästa vän Abas (Alassane Sy) är en av få glädjeämnen för honom och vi i publiken kan gång på gång notera de många färgerna i deras samtalsämnen, å ena sidan oskyldiga och konversativa men oavbrutet drivna av en längtan så intensiv att den måste utstrålas i varje mening – som när de umgås med andra arbetare, vissa av dem är kvinnor som tjänar pengar på sina kroppar, och pratar om att ”få till det med de där europeiska kvinnorna” samtidigt som de idealiserar Rihanna.

Medan jakten på asylpapper oavbrutet pågår slavar Ayviva och Abas under provisoriska chefer som knappt behandlar dem som riktiga människor – och vart Ayviva än rör sig i det italienska samhället är han en utanförvarelse som ser sin egen utsatthet speglad tillbaka mot sig själv, och den väger tungt.

Ayviva är en vandrare i denna tillvaro där han sorterar apelsiner och bor i ett skjul ihop med flera andra i hans sits. Genom hans öppenhet får vi en turné genom olika stationer som ger nyanser av globalisering och främlingsfientlighet – Ayviva klagar sällan på sin situation, och finner sig ofta försvara det samhälle han själv står helt utanför, medan Abas desto oftare ifrågasätter handen som föder en; Ayviva dras med i en kravall, vars ursprung vi aldrig riktigt får se – men även om han inte kommer kunna stå för det dagen efter så dras han med i våldsamheterna, för vi människor styrs bara av lagar och regler så länge vi är säkra; när vi är utsatta ligger vi närmare våra impulser, känslor och begär. Den som ligger ner och blir sparkad på kommer till slut hugga tag i sparkaren och äta upp den nerifrån.

Mediterranea fungerar på gott och ont inuti denna svävande, flyende kompromiss mellan verklighet och ofrivillig apati. Ayviva må vara utan agenda, men han kan inte återvända. Hans svåra tillvaro pressar fram svår hemlängtan, men han behöver bara prata med sin familj på Skype, se deras glädje och känna deras kärlek, för att veta att hemma är vart hjärtat är, och de bor i hans; faderskapet är hans hem, det svåra ödets hans grymma lott.

Mycket av vad som händer är vackert och hjärtskärande, men det är väl kanske inte så konstigt att det också är frustrerande. Mediterranea är inte en film om varför människor flyr. Det är inte en film som vill påstå att den vet varför de är utsatta. Den handlar inte om varför människor blir förtryckta. Den handlar inte om varför samhället ser ut som det gör. Den handlar inte om att öppna eller stänga gränser. Den handlar inte om Ayviva, för hans personlighet är inte lika viktig som hans kontext – men filmen handlar inte om den kontexten heller.

Det är en bra film, för den får oss att se det vi måste se. Det gör oss ledsna, arga, förvirrade. Allt det är bra. Men i filmen finns ett desperat rop efter ett svar i desperata tider, och där andra filmer kan låta publiken avgöra så är det en för enkel lösning här.

Det är en bra film där något filosofiskt saknas, något som gör det till en bra film jag tvekar inför. Vi sitter ju trots allt i samma båt, publiken såväl som filmskaparna, och om vi inte vill minska gränsen mellan ”oss och dem” så kommer den gränsen förbli vad den är, och en ”nyanserad” film som Mediterranea blir retsam, nästan lite grym.

Det vi ser är onekligen sanning – omskakande och ibland märkligt vackert – men filmen tycker sig ha råd att balansera mellan empati och uppgivenhet. Den skildrar denna verklighet, men besvarar den inte. Det ligger deprimerande nära kapitulation.

FREDRIK FYHR


Mediterranea 2

MEDITERRANEA

Originaltitel; land: Mediterranea; Italien, Frankrike, USA, Tyskland, Qatar.
Urpremiär: 19 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 10 november 2015 (SIFF), 29 januari 2016, 7 maj 2016 (DVD/BR/VOD).
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 16 mm (Super 16); DI 2K/DCP/1.78:1
Huvudsakliga skådespelare: Koudous Seihon, Alasse Sy, Pio Amato, Bilal Fall, Aisha, Vincenzina Siciliano, Mary Elizabeth Innocence, Polo Sciarretta, Annalisa Pagano.
Regi: Jonas Carpignano.
Manus: Jonas Carpignano.
Producent: Jason Michael Berman, Chris Columbus, Eleanor Columbus, Jon Coplon, Christoph Daniel Andrew Kortschak, John Lesher, Ryan Andrej Lough, Justin Nappi, Alain Peyrollaz, Gwyn Sannia, Marc Schmidheiny, Victor Shapiro, Ryan Zacarias.
Foto: Wyatt Garfield.
Klippning: Sanabel Cherqaoui, Affonso Gonçalves, Nico Lenune.
Musik: Dan Romer, Benh Zeitlin.
Scenografi: Marco Ascanio Viarigi.
Kostym:Nicoletta Taranta.
Produktionsbolag: Audax Films, Court 13 Pictures, DCM Productions, End Cue, Good Lap Productions, Grazka Taylor Productions, Le Grisbi Productions, Maiden Voyage Pictures, Nomadic Independence Entertainment, TideRock Media, Treehouse Pictures.
Svensk distributör: Edge Entertainment.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – saklig och avskalad, samtidigt vagt poetisk, skildring av flyktingars tillvaro i Europa; flyktig i sin sociala och politiska analys men gripande och emotionellt nödvändig som människoskildring.

Ett svar på ”Mediterranea

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *