The Nice Guys är en 80-talsfilm. Även om den är gjord 2016, och även om den utspelar sig på 1970-talet, så är det en 80-talsfilm. Det är inte nostalgi. Det är en 80-talsfilm.
Det är exakt den typ av film jag skulle kunnat haft i pojkrummet, inspelad från TV på VHS (eller ”på band”, jag sa åtminstone aldrig VHS på den tiden) med reklam och i pan-scan. Exakt den typ av film jag såg om och om igen – dels för att den var bra, dels för att filmerna man hade var de man kunde kolla på.
The Nice Guys, om den faktiskt hade varit gjord på 80-talet, hade smält in helt organiskt i den numera skrotade samlingen. Det hade varit Skjut inte på min kompis, Tequila Sunrise, Tango & Cash, Den siste scouten, Spanarna och The Nice Guys. Möjligen hade den haft en ocool svensk titel: Kanske ”Lustiga lirare” eller ”Dottern, drummeln och detektiven”.
Dottern heter Holly, och är en trettonårig Kitty-wannabe. Hon är inte huvudpersonen i filmen, men en stor anledning till att den fungerar. Hennes pappa Holland March (Ryan Gosling) är en privatdetektiv som är bra på sitt jobb bara om han har tur – större delen av inkomsterna verkar komma från dementa tanter som vill att han ska hitta deras förrymda makar (vars namn återfinns på askurnan ovanför spisen). Han är en änkling, med en vigselring runt halsen och påminnelsen ”You will never be happy” skrivet längsmed pekfingret. Och så dricker han, naturligtvis, och får han i sig för mycket blir han helt omöjlig att ha att göra med.
Jackson Healy (Russell Crowe) har lagt drickandet på hyllan. Han hade varit en bättre privatdetektiv än Holland om han hade varit en till att börja med – han är lugn, intelligent, snäll och lite saktfärdig och han försöker att vara så resonlig som möjligt när han spöar upp folk för pengar, vilket är hans huvudsakliga syssla.
Han träffar Holly och Holland i samband med en kringelikrok-skruvad hit-och-dit-intrig som har sin grund i en försvunnen dotter till en politiker och den döda porrstjärnan vid namn Misty Mountains. Exakt hur Misty Mountains förlorade livet är för bra för att jag skulle drömma om att avslöja det – men det är ironiskt, melankoliskt och märkligt insiktsfullt.
Överhuvudtaget är The Nice Guys inte en så grabbflåsig eller masochistisk film som man skulle kunna tro, med tanke på att den är gjord av Shane Black, som på 80-talet var Hollywoods hetaste manusförfattare efter de två första Dödligt vapen-filmerna och nämnda Den sista scouten. Black försvann från radarn och levde ett ganska inkognito liv under de följande årtiondena, även om den nu över tio år gamla Kiss Kiss, Bang Bang (2005) var ett noterbart uppdyk.
Liksom den filmen, och det mesta som Black varit involverad i, handlar The Nice Guys om dekadenta Hollywood-baksidor av porr och prostitution, och huvudrollerna är såklart det omaka snut- eller deckarparet, där åtminstone en drivs av flaskan (eller som Black nyligen sa i en intervju, ”de verkliga hjältarna är killar som kommer till jobbet utan att ha rakat sig ordentligt”).
Vid första ögonkastet är visserligen inte Jackson och Holland nämnvärt olika varandra, men en av de fina sakerna med filmen är hur vi lär känna dem på vägen och förstår de olika nyanserna av deras personlighetsdrag. Blacks manus är oerhört rikt på detaljer, sluga planteringar och överraskningar, så pass mycket att man ibland måste kalla det snudd på genialisk film-dramaturgi. Vi vet ofta inte vad som ska hända Jackson och Holland, ibland inte alls, och medan vi kuskar fram i den snurriga noir-intrigen förstår vi att de verkligen är ”nice guys”. De är krassa losers i en krass värld, men de har goda hjärtan och vill väl. Holly önskar inte för en sekund att hon hade en annan pappa, och hon är fullt beredd att ladda revolvern, hänga med på spaningen och hoppa ner i bagageluckan om han säger nej.
Jag kan inte förklara varför karaktärerna fungerar så bra, för det skulle bli en för lång och invecklad lista. Det ligger i magin mellan Blacks manus, regi och Crowe och Goslings helhjärtade framträdanden. Båda är bättre än de varit på år och dagar, och de har glidit in i dessa karaktärer som man glider in i morgonrockar. Andra framträdanden är mer skakiga – barnskådisen Angourie Rice, som spelar Holly, är sympatisk men inte direkt vattentät, och Kim Basinger dyker upp för att göra en (medvetet?) melodramatisk biroll… och förresten är storyn i grund och botten nonsens, en ursäkt för Jackson och Holland att ta sig från A till B och hinta om en öppning till en Nice Guys 2 (”Lustiga lirarna kör så det ryker”) från 1988… förlåt, 2018.
Men Black kör också flera rundor genom hela alfabetet. The Nice Guys är berättad med auktoritet, och Black har en fantastisk känsla för rörelse – filmen är lika fartfylld och brutal som den är rappkäftad och ibland gudomligt läcker att lyssna på, men precis som loopen i en perfekt berg-och dalbana hinner man känna varje sväng och gungning medan allt rusar framåt.
Ja, det är en redig film, banne mig, värdig en sådan skorvig gammal liknelse. Black gör ungefär samma ansträngning som George Miller gjorde när han gjorde Mad Max: Fury Road. Det är inte ett dugg nostalgiskt, om man inte med nostalgi menar ett sug efter tiden då manus var gedigna, regin skarp, skådespelarna lyhörda och tempot noggrant. Om den har brister, kalla det skönhetsfläckar, så kör den över dem som gupp på vägen. Och det skumpar skönt.
The Nice Guys är kärlek vid första ögonkastet.
FREDRIK FYHR
THE NICE GUYS
Originaltitel; land: The Nice Guys; USA.
Urpremiär: 15 maj 2016 (Cannes, övriga Frankrike, Belgien).
Svensk premiär: 8 juni 2016.
Speltid: 116 min. (1.56).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, Redcode RAW 6K; DI 2K)/35mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Russell Crowe, Ryan Gosling, Angourie Rice, Matt Bomer, Margaret Qualley, Yaya DaCosta, Keith David, Beau Knapp, Lois Smith, Murielle Telio, Gil Gerard, Daisy Tahan, Kim Basinger, Jack Kilmer, Lance Valentine Butler, Ty Simpkins, Cayla Brady, Tammi Arender, Rebecca Dalton Rusk, Terence Rosemore, John L. Morris.
Regi: Shane Black.
Manus: Shane Black, Anthony Bagarozzi.
Producent: Joel Silver.
Foto: Philippe Rousselot.
Klippning: Joel Negron.
Musik: David Buckley, John Ottman.
Scenografi: Richard Bridgland.
Kostym:Kym Barrett.
Produktionsbolag: Misty Mountains, Silver Pictures, Waypoint Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – riktigt välskrivet noir-manus som sätter bra karaktärer i en fartfylld intrig, kryddad med exakt rätt mängd brutalitet och humor; därpå fullgjord genom lyhörd regi och helt flytande skådespeleri; en mycket välgjord och underhållande film.
Ett svar på ”The Nice Guys”