Det finns många sätt att uttrycka de mest kosmiska av sanningar. The Driftless Area gör det med en skruvad film noir-intrig, en rörelse som hela tiden ställer in sig själv, ett tisslande och tasslande mellan mål och mening. Tekniskt sett handlar filmen om en ung bartender vid namn Pierre (Anton Yelchin) som återvänder till sin hemstad efter något slags liv som gjort honom pank. Tekniskt sett träffar han där en märklig tjej vid namn Stella (Zooey Deschanel). Tekniskt sett är hon död. Nej, men hon lever så klart. Finns.
Hursomhelst. Det finns också en liten småstadsgangster vid namn Shane (John Hawkes). Han har en sådan där väska full med pengar, som man så ofta hittar i sådana här filmer. Han kör en truck i början av filmen. Han plockar upp Pierre när han står och liftar vid vägkanten tillsammans med en stor växt. Shane undrar om växten är till en kvinna. ”Män gillar ju inte växter” säger han, för att sedan tillrättavisa sig själv: ”Well, I don’t know, some do”.
Det finns många knepiga dialoger och konstiga tystnader i The Driftless Area och om man letar efter något att inte bli klok på så är det helt rätt destination. Det räcker inte med att Pierre måste ta den där väskan med pengar, och att Shane jagar honom för det, för sådant vet vi ju händer i sådana här filmer – här kan det mycket väl vara tal om ödet. Alltså: Ödet-ödet.
Ödet, inte som hela ens liv i en stor bok. Snarare som vissheten om att ens framtid är lika färdig som ens dåtid, på en kosmisk skala. Inför den insikten är livet väldigt okomplicerat. En poet som Fernando Pessoa kallar det ”ett begär efter likgiltighet/och en stilla tro på denna flyktiga stund”. Pierre säger: ”Life is fun. Sometimes you watch the leaves move. Sometimes you get laid. It’s fun”.
Jag har en känsla av att många kommer att tycka illa om The Driftless Area, eller bli automatiskt avtända av Yelchins och Deschanels skådespeleri – det är två extremt storögda och ängsliga framträdanden, och sådan gullig naivism missförstås gärna som ofrivilligt komisk seriositet eftersom den inte riktigt hör hemma i någon cinematisk tradition.
Men som skådespelare är Yelchin, som började sin karriär som barnskådespelare, gärna en förvirrad pojke. Och Deschanel verkar identifiera sig själv som en trasig fembot. Det är helt enkelt bara så deras konst ser ut. Det fungerar inte alltid i de mest konventionella filmerna, men vissa filmer som The Driftless Area, liksom den jämförelsevis underskattade Shyamalan-filmen The Happening (2008, också med Deschanel), tycks vara gjorda för dem.
Inledningsvis märks det inte, eftersom regin från långfilmsdebutanten Zachary Sluser är så oansenlig och noggrannt försiktig. Men efter att de udda dialogerna gör sig påminda börjar berättelsen, en till synes konventionell noir-intrig om de där stulna pengarna och skurkarnas jakt på underdogen, bli mer och mer svår att acceptera rent logiskt. Men bara om man lyssnar på vad karaktärerna faktiskt säger till varandra, och förstår att mycket faktiskt inte går ihop. Men, som sagt, på en kosmisk skala, vem kan säga vad som hänger ihop och inte?
Indiefilmer som blandar in metafysik gör gärna misstaget att äta med ögonen, men The Driftless Area är svår att dissa. Den ger aldrig efter för frestelsen att vältra sig i sin metafysik, utan fokuserar så noggrant på sin noir-intrig att de filosofiska aspekterna hela tiden blir något som ligger och lurar under ytan. Filmens stil är enhetlig, tempot och stämningen genomarbetad för en lyhörd publik och Yelchin och Deschanels perfekta Disneydags-stil kontras av absoluta, fullblodsseriösa proffs i skurklistan, som John Hawkes, Frank Langella och Ciarán Hinds – de två sistnämnda är som en liten tvåmansorkester av cellomörk timbre tillsammans.
På det stora hela taget är The Driftless Area den typen av ödmjuka, charmigt distinkta indiefilm som man alltid hoppas att hitta i reabacken, men för sällan gör. Den har inte medel att nå enorma höjder, förstås, men den förstår ändå vikten av att inte förklara ihjäl sina idéer och den kan konsten att få åskådaren att förstå, och känna, filmens idéer. Om det är något som är oklart, kan man se filmen en gång till.
Något i det påminner mig om vad Stanley Kubrick sa om The Shining (1980), att det var en i grunden hoppfull film – alla filmer som föreslår att någonting alls finns efter döden är ju en hoppfull film. The Driftless Area faller under den kategorin, och den som förstår den hoppfullheten förstår den här filmen.
FREDRIK FYHR
THE DRIFTLESS AREA
Originaltitel; land: The Driftless Area; Kanada, USA.
Urpremiär: 18 april 2015 (Tribeca).
Svensk premiär: 23 maj 2016 (VOD/DVD/BR).
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital (Arri Alexa)/DCP/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Anton Yelchin, Zooey Deschanel, John Hawkes, Alia Shawkat, Frank Langella, Ciarán Hinds, Aubrey Plaza, Benjamin Rogers, Primo Allon, Gary Hetherington, Lucia Frangione, Elika Portnoy, Amitai Marmorstein, Philip Granger, Duncan Ollerenshaw, Eric Keenleyside.
Regi: Zachary Sluser.
Manus: Tom Drury, Zachary Sluser.
Producent: Aaron L. Gilbert, Keith Kjarval.
Foto: Daniel Voldheim.
Klippning: Sam Bauer, Tom Cross.
ScenografiTony Devenyi.
Kostym:Maria Livingstone.
Produktionsbolag: Unified Pictures, Bron Studios.
Svensk distributör: Universal Sony (DVD)
Betyg och omdöme: Bra film – genomtänkt, säregen film som lyckas skapa en stor filosofisk kontext genom en enkel, konventionell noir-intrig.