Det var en av de första riktigt varma, soliga dagarna i slutet av maj och jag såg Sophelikoptern i en stor biosalong. Alla stolar var tomma, sånär som på min och stolen framför. Ett tag trodde jag att jag skulle bli helt själv, men så under trailervisningen satte det sig en farbror framför mig som under resten av filmen skrattade tämligen gott åt de dråpliga scenerna. Jag kunde inte undgå känslan av att själv vara inuti någon liknande scen.
Det hade varit en sådan dag. Osynkad, icke-klaffande, allt kändes skevt och hängde lite på sniskan. I Göteborg, där jag bor, hade vagnarna varit inställda på morgonen. Efter en timme fick jag åka taxi för att ta mig till jobbet – en utgift som senare gjorde att jag nästan inte kunde betala för en biobiljett. Då hade det bara varit den där farbrorn i salongen, skrattandes i sin ensamhet, medan Sophelikoptern snurrade på duken.
Sophelikoptern är maskinen som städar undan allt ”fantasisnusk” i det svenska folkhemmet, det fordon som designerats åt poeten i den socialdemokratiska funkis-världen (där arkitekterna ”gjort molnen fyrkantiga” för att bli estetiskt matchande). Allt enligt Ekelöf, i dikten ”Till de folkhemske” i den mycket klassiska samlingen ”Non-Serviam”.
Jag såg filmen för några dagar sedan, men eftersom filmen redan recenserats av alla andra, och det inte direkt finns någon orsak till brådska, så har jag funderat lite på den istället. Filmen, en långfilmsdebut av Jonas Selberg Augustsén (som gjort ett par tidigare egensinniga kortfilmer och dokumentärer), kräver den takt och eftertänksamhet som en diktsamling kräver.
Inte för att den är speciellt ”svår” eller ”djup”. Den har bara en saktfärdig karaktär. Tempot är stilla, berättarstrukturen byggd på upprepningar, estetiken svartvit. Filmen landar i åskådaren som när damm faller till marken; det tar sin tid, och det finns ingen riktig början eller slut.
Filmen handlar om tre personer som ska åka 100 mil med en gammal väggklocka. Ett och annat händer under resans gång, och ett och annat händer inte. De reser genom inlandet, Norrbotten och Västerbotten, bland bönder och byhålor. De flesta de träffar talar engelska till dem, eftersom de är romer. Klockan tillhör deras farmor, som vaknat efter en konstig dröm och nu envist vill ha sin gamla klocka tillbaka – den går fortfarande, men den slår inte. Mer finns att säga om filmens intrig, antar jag, men det är inte nödvändigt.
Sophelikoptern är nämligen inte en film som egentligen lämpar sig speciellt väl för kritikerns snabba penna, eller recensionens inneboende tidsbrist. Inte ens efter några buffertdagar känner jag att en recension kan fånga filmens egensinnighet. Det är en folklig film, som måste upplevas av åskådare och inte förstås av kritiker.
Den snabba lösningen är att peka på influenser, liknande filmare, ”det här är lite grann som det där”-förklaringar. Det är effektivt så tillvida att det ger läsaren ett hum om vad som finns att vänta sig – visuellt kommer man att tänka på Jim Jarmuschs debutfilm Stranger Than Paradise (1984); Aki Kaurismäki går igen i huvudrollerna, tystlåtna outsiders med döda pannor, som gör att allt och alla i deras omgivning får komisk effekt. Därutöver har filmen en episodisk struktur, många stillastående inramningar och enskilda repliker mer än dialoger – hej, Roy Andersson.
Men hej då, vill jag säga till de liknelserna. Sophelikoptern har nämligen en avgörande skillnad från alla de sakerna: Regissören själv, Jonas Selberg Augustsén, och hans drivkraft och blick som uppenbarligen är helt personlig. I pressmaterialet skriver Augustsén att filmen är ett försök att se vad som händer med en intrig om man ”skruvar ner de dramatiska nivåerna till ett absolut minimum”.
Eftersom filmen handlar om ett par romer, och deras färd genom en svensk landsbygd i strikt avskalad stilisering, blir filmen ett slags Rorschach-test för publiken. Här finns inget drama, med karaktärsmotivation eller konflikt, och här finns heller inga övertydliga politiska pekpinnar eller stora budskapsskyltar. Men det är fritt fram för en åskådare att hitta de sakerna där ändå.
Något annat som separerar Sophelikoptern från de andra filmarna är att den berättar en intrig genom stora ellipser (hopp i tiden). Episoderna är separerade av korta, svarta pauser, och de kan ibland bestå av sekunder korta scener och ibland längre segment. Jag tror att varje scen måste bli tagen för sig, medan filmens helhet blir som ett kollage.
Det leder till en splittrad film, en vars estetiska stil håller ihop något inneboende spretigt, liksom ett funkisfängelse åt en mycket mer myllrande kärna. I en scen kan vi se Galne Gunnar själv kliva ut ur en konsthall (där en skylt förklarar att platsen är ett ARTHOUSE) som visar sig innehålla en utställning om Auschwitz. Det har inte speciellt mycket att göra med en annan scen som pågår omkring den – där två av huvudpersonerna street-racar med ett par byfånar, med snöpliga resultat – men ser man filmen som en stor mosaik fungerar den bättre.
Och enklare, ska jag säga. Liksom i bra poesi har Sophelikoptern en flyktighet som känns som en nåd – insikten att här inte finns något att till hundra procent ”förstå”, att ingen kan till hundra procent förstå något överhuvudtaget. Augustsén lyckas tvinga fram ett möte mellan publiken och dess spontana känslor, en känsla av intryck mer än innehåll. Det är en väldigt aktiv film på så sätt, och trots den till synes kryptiska stilen har filmen ett oväntat kommunikativt inslag. Det här är en film som tvingar fram en dialog med publiken, och den gör det med en underfundig glädje.
Jag har läst några recensioner av filmen som varit positiva men ändå kallat den ”långtråkig”, ungefär som om tristess är ett pris vi betalar för att utsätta oss för konst (för att parafrasera Pauline Kael). Men jag tycker inte att Sophelikoptern är tråkig alls – tvärtom tyckte både jag och den där farbrorn att filmen i grund och botten var väldigt rolig, så pass mycket att den fungerade som en paradoxal feel-good. Det är en film som ger en saker att tänka på, men som i en god komedi behöver man inte försöka klura ut någon slags budskapsekvation eller hitta en kryptisk innebörd av de olika detaljerna.
Väldigt mycket i Sophelikoptern är bara väldigt roligt, och det som är svårt att begripa behöver man inte begripa. Augustsén har i godan ro format sin film som han behagat, med referenser som vissa förstår, andra inte, och vissa som nog är helt reserverade för Augustsén själv. Men han har ändå tagit ansvar för sitt uttryck, och sett till att helheten blivit en introvert, knasig komedi. Jag tror många skulle tycka väldigt mycket om den, på ett alldeles okomplicerat sätt, och repliker som ”Vilken fin klocka” och ”Vi pratar svenska” har en inneboende potential att bli klassiska citat.
Synd att ingen annan var där, bara.
FREDRIK FYHR
SOPHELIKOPTERN
Originaltitel; land: Sophelikoptern; Sverige.
Urpremiär (svensk): 27 maj 2016.
Speltid: 100 min.(1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ?/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Jessica Szoppe, Christopher Burjanski, Daniel Szoppe, Singoalla Millon, Rafael Szoppe, Angelina Dimiter-Taikon, Josef Balok, Berthel Wiklund, Alexander Thomas, Lotta Lindvall, Antonio Palovaara, Kerstin Nyman, Bernt Granberg, Mikael Andrén, Adam Huuva, Anton Raukola, Harriet Wikström, Lars-Åke Lundström, Stig Lövborg.
Regi: Jonas Selberg Augustsén.
Manus: Jonas Selberg Augustsén.
Producent: Jonas Selberg Augustsén.
Foto: Anders Bohman.
Klippning: Nils Moström.
Musik: Jan Sandström.
Scenografi: Åsa Nilsson.
Produktionsbolag: Bob Film, samprod. Filmpool Nord AB, stöd. The Doha Film Institute, TorinoFilmLab, SFI.
Svensk distributör: TriArt.
Betyg och omdöme: Bra film – snygg och egensinnig arthouse-komedi med ett myller av referenser och motsägelsefulla tematiska sidospår, via en totalt avskalad roadmovie-intrig; flyktig och lättjefull i sitt innehåll, men estetiskt sammanhållen och även enkel och rolig att se.
3 svar på ”Sophelikoptern”