—————————————————————————————————
Louder Than Bombs (2015)
Ordet ”pretentiös” är extremt överanvänt. Vad är ens en pretentiös film? Är det alltid något negativt? Svenska akademin definierar ordet som ”anspråksfull, fordrande; utmanande” – och vad är det för fel med de egenskaperna? Var min gamla svensklärare i gymnasiet också pretentiös?
Jag har alltid definierat ordet som anspråk utan innehåll, ett narcissistiskt fordrande, en billig utmaning – något som utnyttjar effekter, ett intryck av något speciellt, utan att faktiskt innehålla mycket som svarar de effekterna. Här någonstans återfinner vi ospecifika, popkulturella känsloadjketiv som ”episkt”, ”arty” eller ”aweseome”. Ord som överensstämmer med någon slags känsla – intrycket, effekterna – men som aldrig kan definieras, eftersom de inte syftar till filmens innehåll utan till vaga minnen av subjektiva, odefinierbara intryck inuti enskilda individer.
Jag brukar vara den främsta kritikern av runtslängandet av sådana här ord, men jag har inga problem om vi blir mer sakliga. Christopher Nolans The Dark Knight (2008) är ”episk”, så tillvida att den bär stämningen av något väldigt djupt och avgörande, även om den innehållsmässigt levererar mindre. Matrix (1999) är ”awesome”, så tillvida att den är tuff och har coola effekter, även om filmen inte är mycket utan alla sina effekter och våldsamma intryck.
Och så har vi begreppet ”arty”, som överensstämmer med en film som Christian Triers Louder Than Bombs – en film som ger intrycket av att vara konstnärlig, och som på många sätt kräver en konstnärlig ingång för att tolkas, men som poserar mer än den presenterar, som slår upp ett ackord mer än den spelar en melodi, som lämnar ett flyktigt intryck mer än en bestående närvaro.
Därmed inte sagt att det intrycket är något dåligt. Louder Than Bombs är en ganska imponerande film. Den vältrar sig, tyst och subtilt, i en stringent återhållen stämning. Den vältrar sig till och med i intelligens. Det är en nästan problematiskt intelligent film.
Tekniskt sett är filmen en melodram om en familj som försöker samarbeta efter att dess moder gått bort, en berömd fotograf spelad av Isabelle Huppert. Men Trier förstår att en sådan story ligger till grund för banala klichéer, trots att familjetragedier i verkligheten består av traumatiska känslor som melodramatiska filmer sällan kan göra rättvisa.
Så istället för att göra en sådan film arbetar Trier med undflyende kontraster. Kontraster är hela poängen med Louder Than Bombs – det märks redan i titeln, plockad från The Smiths samlingsalbum med samma namn; filmen är minst av allt högljudd som bomber, utan mycket tystlåten och subtil, full av människor som beklämt och försiktigt rör sig omkring varandra för att försöka kommunicera med de ord de förmår hitta.
Isabelle Huppert, vars rollfigur heter Isabelle, spökar igenom filmen på TV-intervjuer och självporträtt, hennes krigsfoton och den återkommande slow motion-sekvenser där hon omkommer i en bilolycka – de sistnämnda bilderna kommer dock inte från media, utan pågår inuti huvudet på Conrad (Devin Druid), Isabelles tonåriga son, som spelar PC-spel och har mordiska dagdrömmar. Han är moderlös, och hjälplös, fången av känslor och begär han inte kan förstå – och trots att han försöker skapa kontakt så gott han kan så är hans pappa Gene (Gabriel Byrne) inte mycket till hjälp. Conrad sörjer sin mor, men vill vara ifred – han tycker att hans pappa är överallt, medan Gene tycker att Conrad är ständigt frånvarande.
På en intrignivå händer inte mycket i filmen. Vi ser Isabelle i de olika kryptiska montagen, vi ser Gene försöka kommunicera med Conrad; den äldre sonen Jonah (Jesse Eisenberg) kommer på besök. Han är, liksom Gene, en ung intellektuell med känslorna i styr. De tycks båda ha accepterat Isabelles död med ovanlig resonans. Enda problemet är att en gemensam journalistvän (David Strathairn) är på väg att skriva en artikel, och den kommer att avslöja att Isabelle egentligen inte dog i en bilolycka utan via sin egen hand.
Men alla poänger och känslor i filmen finns inom parentes. Var det posttraumatisk stress, efter år av krigsfotograferande, som fick Isabelle att göra som hon gjorde? Eller var det oförmågan att koppla till sin familj när hon kom hem? Vem vet. Varför gör folk saker? Varför fråga varför?
Karaktärerna får, å andra sidan, många svar på många frågor. Ingenting som händer i filmen är svårt att förstå. De har alla olika sätt att tolka Isabelle, sig själva i relation till henne och till varandra. De har alla olika mål. Alla skådespelarna gestaltar sina roller oklanderligt, inte minst nykomlingen Druid som kan vara värd att hålla ögonen öppna på.
Problemet med filmen är att den är nästan vedervärdigt prydlig och smakfull, designad att stimulera hjärnan utan att egentligen ge något. Allt som presenteras försvinner ut i tomma intet, genom någon parallell eller kontrast. Bilder blandas för att relativisera idén om en bild – är det ett foto, en inspelning, fiktion, en dröm? – och anknytningar görs till våra fördomar om vad vi ser. Bär Conrad på ett desillusionerat, frustrerat mörker, när han sitter där och spelar sina spel? Ska han plocka upp ett vapen och gå till skolan för en sista skoldag? Eller är det en fördom? Är det i så fall vårt fel om vi gör kopplingen som Trier själv lägger fram för oss att koppla?
Eller kanske filmen har något att säga om ytliga kopplingar och snabba fördomar. Svårigheten att nå andra. Anstränga sig för att finnas till för andra. Omöjligheten att verkligen veta hur andra känner, eller att veta vad som verkligen hänt någon annan, som var någonstans någon gång när ingen annan var där. Att vara sig själv också, att försöka acceptera sina egna känslor och intryck i denna värld där man är en pol på en stor karta av poler, som en ensam spelare i ett onlinespel.
Kanske. Antagligen. Men… ja?
Det är väldigt mycket av väldigt lite i Louder Than Bombs. Det är en självsäker och självuppfylld film som i mångt och mycket är beundransvärd – jag tycker om de trixiga tematiska spelen, de tysta och ömsinta skådespelarprestationerna, den lågmälda, visuella stämningen. Jag förstår att det är lite roligt för en filmskapare att leka med något som låter mer än bomber, och som nästan inte ger ifrån sig ett ljud. Det är bara att detta ”något” kanske måste vara något också. Tyst och högt räcker för att roa, men vad är det vi försöker lyssna på?
FREDRIK FYHR
LOUDER THAN BOMBS
Originaltitel; land: Louder Than Bombs; Norge, Frankrike, Danmark, USA.
Urpremiär: 18 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 18 november 2015 (SIFF), 18 december 2015.
Speltid: 109 min. (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm; DI/35mm, DCP/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Gabriel Byrne, Isabelle Huppert, Jesse Eisenberg, Devin Druid, Amy Ryan, Ruby Jerins, Megan Ketch, David Straithairn, Rachel Borsnahan, Russell Posner.
Regi: Joachim Trier.
Manus: Joachim Trier, Eskil Vogt.
Producent: Joshua Astrachan, Albert Berger, Alexandre Mallet-Guy, Thomas Robsahm, Marc Turtletaub, Ron Yerxa.
Foto: Jakob Ihre.
Klippning: Olivier Bugge Coutté.
Musik: Ola Fløttum
Scenografi: Molly Hughes.
Kostym: Emma Potter.
Produktionsbolag: Motlys, Animal Kingdom, Arte France Cinéma, Beachside Films, Bona Fide Productinos. delt. Canal+, Ciné+ support. CNC, Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe.
Svensk distributör: Disney.
Betyg och omdöme: Bra film – originellt och säreget familjedrama om kommunikationssvårigheter, med tematik om kontraster och relativism (i synnerhet vad gäller bilder och mänskliga ytskikt), men också en i grunden ytlig film som nöjer sig med effekter.
2 svar på ”Louder Than Bombs”