The Falling är en djupt mystisk, intelligent och lyhörd film, en sådan där verkligt tredimensionell film som förstår atomerna och molekylerna av sin konflikt. Den handlar om ett par tonårstjejer som går i en sträng flickskola i slutet av 60-talet – och allt är på liv och död.
Det är en film om de centrala konflikterna mellan ungdomar och vuxna, mellan vuxenhetens frihet och ansvar och ungdomens omyndiga fångenskap och oerfarenhet; mellan världens ordlösa mysterier och det upplysta förnuftet. Det finns unga människor här vi kan se igenom, och det finns vuxna vi vill anklaga, men alla karaktärer har sin sanning.
Filmen arbetar långsamt för att nå sina djup – i början tycks det nog så alldagligt. En film om den stränga flickskolan och tonårstjejerna som inte kan låta bli att vara rebeller, på grund av reglerna ingen tonåring kan leva upp till; en coming-of-age-story av det slag vi känner till. Skillnaden är att manusförfattaren och regissören Carol Morley tar sin berättelse på djupt allvar, och hon börjar lägga upp ett nätverk av karaktärer och omständigheter som bildar ett mer och mer komplext mönster.
Det börjar med Lydia och Abbie. Bästa vännerna. De står i korridorer, och skrymslen, tjuvröker och pratar om sex. Abbie (Florence Pugh) är tjejen som verkar stå högst i den sociala hierarkin – hon är blond, söt, flyktig, men också kaxig och lite dimmigt självsäker. Hon är också den som förlorat oskulden, av orsaker som är djärvt okomplicerade – ”He had a car” – och vi kan förstå att Lydia (Maisie Williams) är stolt över att, som bästa vän, vara hennes högra hand.
Redan från början står det klart att Morley är intresserad av det psykologiska – tonåringarna får känsloanfall som bara en hungrig, frenetisk, expressionistisk klippning kan göra rättvisa och många centrala emotionella sanningar kommer i brutala visuella former. Morley behärskar samtidigt samma gammaldags brittiska känsla för mystik och psykologisk förträngningsestetik som präglat såväl den litterära, anglosaxiska skräckgenren som vissa cinematiska kuriositeter, semiklassiska filmer som Rösten från andra sidan (1973) och inte minst Peter Weirs Utflykt i det okända (1975) som också handlade om flickor som försvann.
Jag vill inte förklara för mycket av försvinnandet i The Falling, mer än att säga att ordet har många användningsområden. De nämnda filmerna är ledtrådar till stämningen. Lydia, som spelas med genuin begåvning Maisie Williams (känd från ”Game of Thrones”), finner sig mer ensam och utsatt än förut – plötsligt har skolan drabbats av en epedimi av svimmande skolflickor. Abbie påstår att hon är sjuk. Lydia håller med: ”Jag är också sjuk”. De andra vännerna följer: ”Vi är också sjuka.” Så fort de stränga lärarna höjer sina röster faller de ihop, till synes medvetslösa, ibland i sporadisk kramp.
Flickskolans personal består av de gammaldags pseudo-viktorianska haggor som man kan tänka sig – de ser svimanfallen som en attack på skolans livsviktiga regler och traditioner, och som flickornas desperata försök att få uppmärksamhet från de vuxna och självrespekt sinsemellan.
De kanske har rätt – faktum är att fakulteten inte består av nidbilder; ja, jag kallade lärarna för haggor, och de är det. Men de är inte Dolores Umbridge-karikatyrer utan autentiskt målade kvinnor som i ett extremt exklusivt, fnissande ögonblick av frivolitet påpekar att ”flickorna har ingen aning om hur det är att vara en medelålders kvinna”.
Men poängen med flickornas svimanfall är inte den omänskligt torra frågan om de är påhittade eller neurologiskt kausala – poängen är att Lydia, och de andra flickorna, upplever att de är sjuka. De är själva helt säkra på att de befinner sig i stadier av en mystisk sjukdom, och Morley vägrar anklaga dem för att vara bluffare; hon ger dem utrymme att vara i sin verklighet.
Morleys berättande är smått genialiskt: Medan hon bygger upp konflikten mellan flickorna och lärarna, och får oss att tro att det är där, i en slags Döda poeters sällskap-klyschig konflikt mellan de oförstörda och de av vuxenheten korrumperade, så pågår en helt annan sidointrig som visar sig attackera från flanken på ett briljant sätt: Lydias dysfunktionella förhållande med sin mor (Maxine Peake) som lealöst röker vid köksbordet dag in och dag ut, och som vägrar säga något annat än likställda svar och menlösa påståenden.
Vi vet inte varför modern är som hon är, men av de få saker hon säger förstår vi att det har något att göra med sex – i synnerhet sex i kombination med Lydia, och barn. Mysteriet om Lydias bakgrund, hennes mors bakgrund, går ihop med mysteriet om Lydias nutid, hennes svimanfall, hennes relation till Abbie och överhuvudtaget deras uppror mot de regler och den tvångstradition som de finner sig offer under.
Trots att filmen har en hel inre värld av psykologiska subtiliteter och djupa tolkningsmöjligheter så vet Morley exakt vad hon håller på med – hon förstår exakt varför social ångest och psykologiska reaktioner kan vara svåra att fånga på film, och hon förstår exakt hur hon ska kommunicera dem i en lagom enkel story som blir lika ambitiös i sina människoporträtt som i sin sensoriska poesi.
The Falling är nämligen också en romantisk och poetisk film, som förstår att mycket av vad vi tänker, känner och gör färgas av ett slags ordlöst psykologiskt spektra av intuition; människan är en psykologisk kameleont som känner sig fram och inser sanningar via känslorna innan hon förstår dem med tankarna.
Den ångest och den fångenskap som Lydia känner når en dramatisk befrielse, efter en lång och snårig vandring i det psykologiska landskapet, i en final som skamlöst snor paletten från David Lynchs mest transcendentala ögonblick.
Det är första gången jag ser någon stjäla från en så originell filmare som Lynch och få till en exakt replika – Morley är uppenbarligen en fantastisk filmskapare, som förstår hur människors inre fungerar; inte nog med att hon kan imitera Lynchs inre, hon har intelligens och intuition nog att skriva och regissera en film som The Falling, en precis och perfekt skildring av komplicerade känslomässiga och psykologiska sanningar.
Det är alltid svårt att skriva om filmer som får en att tänka, eftersom det låter torrt och tråkigt i ord. Filmupplevelsens mystik och magi kan inte fångas i de samtalsämnen man får efteråt. Men The Falling är en film som får en att tänka och prata och spekulera i vad man sett och hört.
Själv tror jag att det finns en känslomässig sanning i The Falling. Frågan är inte om flickorna lägger sig ner på marken och svimmar av för att de vill eller inte. Poängen är att de gör det, att vi måste fråga oss varför, och att svaret finns djupt inne i människohjärtat.
FREDRIK FYHR
THE FALLING
Originaltitel; land: The Falling; Storbritannien.
Urpremiär: 11 oktober 2014 (London Film Festival).
Svensk premiär: 18 april 2016 (VOD), 16 maj 2016 (DVD).
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (?)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Maisie Williams, Maxine Peake, Florence Pugh, Anna Burnett, Greta Scacchi, Rose Caton, Lauren McCrostie, Katie Ann Knight, Evie Hooton, Monica Dolan, Mathew Baynton, Morfydd Clark, Joe Cole, Elizabeth Marsh, Hannah Stokely.
Regi: Carol Morley.
Manus: Carol Morley.
Producent: Cairo Cannon, Luc Roeg.
Foto: Agnès Godard.
Klippning: Chris Wyatt.
Musik: Tracey Thorn.
Scenografi: Jane Levick.
Kostym: Sian Jenkins.
Produktionsbolag: BBC Films, Cannon ande Morley Productions, Independent, BFI ass. Boudica Red, Head Gear Films.
Svensk distributör: Njutafilms (DVD).
Betyg och omdöme: Mycket bra film – psykologiskt ungdomsdrama med suggestiva thriller-element; en djupt intelligent och intuitiv berättelse, skickligt och lyhört berättad, som prickar människans psyke mer än filmkonventioner.
3 svar på ”The Falling”