Liksom många indiefilmer som spolas upp direkt på video lider Bleeding Heart av en grovhuggen oproffsighet – tempot är ojämnt, intrigen uppblåst, dialogerna inte alltid de bästa; man sugs inte in i en berättelse så mycket som man tittar på en film någon gjort, högst medveten både om att man tittar på den och att någon gjort den.
Men här finns också en viss hjärta och en särskild själ. Varför någon bestämt sig för att göra just Bleeding Heart finns det i synnerhet vissa som kommer att förstå: Filmen handlar om en yogalärare (Jessica Biel) som inser att hon har en biologisk syster (Zosia Mamet) som i sin tur är ihop med en småskurk (Joe Anderson) som förstås är ett riktigt svin som blir aggressiv när han är full och försöker ha full uppsikt över hennes varje steg.
Alla som fattar vad den här filmen är ute efter kommer att fatta att den till sist bara handlar om en sak. Visst, det kommer vara lite konflikt och dialog, upptrappning och retardation och allt vad det heter på manusskrivarspråket som den nyutexaminerade manusförfattaren Diane Bell kan, flytande, om än inte så pass bra att hon kan skriva en poesisamling än.
Men: I grunden handlar Bleeding Heart om tillfredsställelsen i att se två kvinnor resa sig ovanför sina omständigheter, dikterade av männen i deras liv. Och förstås, att se den onda mannen dö. Det finns en hel del skavanker i bygget att klaga på, men den har en feministisk nerv intakt och den är lyhörd inför sina karaktärer.
Det som håller filmen vid liv är skådespeleriet, som skiner av solidaritet – Jessica Biel och Zosia Mamet försöker inte göra mångfasetterade porträtt (det kanske är omöjligt) men man märker att de vill vara med i filmen. De får May och Shiva, som systrarna heter, att fungera när de börjar umgås och ha kul ihop, och konflikten mellan dem är sympatisk – Shiva lever i ett destruktivt förhållande, men lever i förnekelse, och pekar på Mays mjäkiga medelklasslivstil som yoga-tränare och kallar henne naiv.
Det gör även hennes sambo och yoga-delägare Dex (Edi Gathegi) som utgör Mays motsvarighet till Shivas smågangster: Dex är mjuk och sensibel, men när hon börjar ge pengar till sin nyfunna syster blir han upprörd och börjar behandla henne på tveksamma sätt. Man ser på Dex blick att han, medvetet eller ej, tänker tankar han förväntas tänka: Ska kvinnan få för sig några dumheter nu, flyga iväg på emotionella irrfärder, har hon inget ekonomiskt sinne alls? Man anar en patriarkal medvetenhet hos Bell som finns i undertexten av filmen utan att göra för stort väsen av sig.
Jag ser de här detaljerna som frön av potential och jag hoppas att Bell kan göra en annan film; en riktig första film, så att säga, istället för Bleeding Heart som är för mycket av en övning. Det är en film att se eller missa, och jag kan inte försvara den tekniskt; den påminner mest om en förlängd kortfilm med mycket repetition och ingen riktig dynamik i berättandet.
Men jag förstår vad den kommer ifrån, och jag tror att den förutsägbart nog lär dissas av snubbiga filmfans som reträtterar till sina trygga manliga identiteter inför en ”tjejfilm”, medan de låtsas att de inte ser den politiska kontexten och påstår att de inte gillar den för att de bara inte gillar den, ungefär som man inte gillar en särskild typ av chips. Skulle de ta filmen på allvar, och på riktigt gå in i kvinnornas situation, hamnar de kanske i en läskig utomkroppslig upplevelse som ligger för nära insikten att de kanske är homosexuella, eller att de kanske fötts med fel kön. Ett säkrare kort att sätta på något med Ryan Gosling… no homo!
Jag vet att sådana reträtter finns, och de är i förlängningen anledningen till att kvinnor måste stå utanför filmmarknaden och göra b-filmer som spelar på Thelma & Louise-klyschiga girl power-formler för att synas ens lite grann. Bleeding Heart är en sådan dussinfilm som försvinner i mängden. Men det finns ödmjukhet i den. De som är med i filmen håller huvudet högt. Det är ändå värt ett visst erkännande.
FREDRIK FYHR
BLEEDING HEART
Originaltitel; land: Bleeding Heart; USA.
Urpremiär: 16 april 2015 (Tribeca).
Svensk premiär: 4 april 2016 (DVD, VOD).
Speltid: 80 min. (1.20).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jessica Biel, Zosia mamet, Joe Anderson, Edi Gathegi, Nandini Bapat, Exie Booker, Michelle Brew, Kate Burton, Harry Hamlin, Sam Ly, Kat Purgal.
Regi: Diane Bell.
Manus: Diane Bell.
Producent: Greg Ammon, Jonathan Schwartz, Andrea Sperling.
Foto: Zak Mulligan.
Klippning: John-Michael Powell.
Scenografi: Julia Van Vliet.
Kostym:Lindsey Kear.
Produktionsbolag: Super Crispy Entertainment, Fido Features.
Svensk distributör: Noble Entertainment (DVD, 2016).
Betyg och omdöme: Medel – konventionell film noir-intrig med knaper intrig och okokt regi, men engagerande skådespelare belyser storyns politiska stråk och ger filmen en viss heder.