A Walk in the Woods är inte en speciellt bra film, men medan den pågick tittade jag på den utan att klaga. Kanske att jag rentav hade det lite trevligt där någonstans, mellan skrovlet och knarret, innan jag fortsatte tänka på matvarulistor och begrundade varför mitt närmaste Ica har så dåligt utbud av grönsaker.
Skrovlet tillhör Nick Nolte och knarret tillhör Robert Redford. De har huvudrollerna i filmen, och tanken är att vi ska tro att de är två gamla vänner som ger sig av på en vandring i skog och berg på gamla dagar.
Jag gick inte med på den tanken, insåg jag rätt fort. Jag trodde aldrig någonsin att jag såg två gamla vänner. Däremot trodde jag mina egna ögon som såg Nick Nolte och Robert Redford. Gamla som gatan, men där. Liksom övernaturliga varelser som trotsar naturlagen. Skrovel och knarr.
Nick Nolte är i synnerhet fascinerande. Han ser ut som en säck potatis. Ålderns rätt har gett honom ungefär samma fysiska kännetecken som Leif GW Persson, med en röst balsamerad av whisky. Redfords utveckling är mindre dramatisk – den charmante, stiligt rättrådige good guyen har skrumpnat ihop till en någorlunda charmig, mindre stilig men ungefär lika rättrådig russingubbe.
Jag inser förstås att det, på någon nivå, inte är speciellt schysst att skriva om den här filmen och direkt ge sig på skådespelarnas ålder och utseende. Hade det varit två kvinnor hade det ju inte gått (eftersom så få filmer med gamla kvinnor finns – vad trodde du jag menade?).
Men se denna film och försök klandra mig. Nolte och Redford är själva anledningen att den existerar, eller att någon skulle vilja se den till att börja med – och i ett desperat försök att få någon slags jämvikt i demografin har man klämt in Emma Thompson på ett hörn. Denna briljanta skådespelare, och mycket intelligenta människa, har förpassats till en menlös biroll där hon (i några scener i början) oroar sig för sin stackars man (Redford) som får en sådan där knäpp på äldre dar, som gubbar på film ju tenderar att få – nu ska han ut och hajka, som när han var ung och stolt!
Den enda av hans gamla kompisar som tackar ja till erbjudandet att följa med är Noltes karaktär, som vi ska förstå har någon slags bakgrund med Redfords; de vandrade tillsammans förr, men blev osams, typ.
Ni ser hur jag inte använder karaktärernas namn? Det är för att storyn inte är tillräckligt närvarande i filmen, och inte heller får de två ovännerna mycket till personlighet. Nolte ska vara en gammal rumlare och suput och Redford ska vara Redford – filmen försöker inte krångla till det. Den försöker faktiskt knappt göra något alls.
Filmen följer en slags high concept-intrig där de två gubbarna går igenom olika episoder av tilltänkt tokighet – hade den kommit på 90-talet hade den med hundra procents säkerhet gått direkt till video och hetat ”Grinig och grinigare”, för att rida på framgångarna av både Dum & dummare och Griniga gamla gubbar; här blir deras nattro störd av två björnar, de möter en jobbig hajkartjej, ett och annat gubbflåsigt oralsex-skämt tuffar förbi och en hel del svordomar lämnar trutarna. Däremot händer inte mycket konkret i filmen, vilket är en besvikelse med tanke på att filmens story föreslår att något ska hända de två gubbarna på deras vandring, vilken de uppenbarligen inte är speciellt fit för att genomföra.
Men ingen bryter några ben, får hjärtproblem, går vilse eller glömmer ta sin medicin. Istället blir det, ni vet, skrovel och knarr. Tuffande montage med sporadiska vyer. En del prat om gamla dagar. Nolte undrar om Redford verkligen bara legat med samma kvinna i trettio år. Redford hittar en whiskyflaska i Noltes väska – dricker han fortfarande, eller är det månne en slags symbolisk sentimental artefakt han bär med sig för att påminna sig själv om att han är stark nog att låta bli?
Som sagt. Det spelade mig ingen roll, för jag trodde aldrig på vad filmen tafatt försökte övertyga mig om. Däremot ska det sägas om A Walk in the Woods att den har sina skådespelare. De är värda att se. Kanske inte i den här filmen, men ändå.
FREDRIK FYHR
A WALK IN THE WOODS
Originaltitel; land: A Walk in the Woods; USA.
Urpremiär: 23 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 27 november 2015; 12 april 2016 (VOD).
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, ARRIRAW (2.8K); DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Robert Redford, Nick Nolte, Emma Thompson, Mary Steenburgen, Nick Offerman, Kristen Schaal, R. Keith Harris, Randall Newsome, Hayley Lovitt, Linds Edwards, Susan McPhail, Andrew Vogel, Derek Krantz, Gaia Wise, Tucker Meek, Chandler Head, Sandra Ellis Lafferty, John Schmedes.
Regi: Ken Kwapis.
Manus: Michael Arndt, Bill Holderman, byggt på en bok av Bill Bryson.
Producent: Chip Diggins, Bill Holderman, Robert Redford.
Foto: John Bailey.
Klippning: Julie Garces, Carol Littleton.
Musik: Nathan Larson.
Scenografi: Gae S. Buckley.
Kostym: Leigh Leverett.
Produktionsbolag: Route One Films, Wildwood Enterprises.
Svensk distributör: Disney (DCP, 2015).
Betyg och omdöme: Medel – konventionell hajk-feel-good utan överraskningar eller övertygande textur, något förgylld av två bra skådespelare.