Ibland undrar jag om alla berättelser verkligen är bra berättelser – jag tror säkert att man kan göra en bra film på vilken förlaga som helst, men ibland tror jag det är svårare än man tänkt sig.
Det finns säkert en bra film att göra om Lance Armstrong, som var världens främsta cyklist fram tills dess att han avslöjades som fuskare och plötsligt var ingenting alls. Sanningen var snopen. Kanske lite för snopen. Det där ”ingenting alls” ekar.
Så kände jag åtminstone inför Alex Gibneys av någon anledning hypade dokumentär The Armstrong Lie (2013) och så känner jag nu också, inför Stephen Frears biopic The Program, som med all önskvärd tydlighet berättar Armstrongs historia, med iver och engagemang, men utan att någonting verkar spela någon roll.
Ben Foster, rena rama dubbelgångaren till Armstrong, har huvudrollen och han är oavbrutet trovärdig och, om än lite karikatyr-artad, fullständigt på hugget. I andra änden av filmen finns reportern David Walsh, också med skärpa och närvaro gestaltad av Chris O’Dowd, som var den förste att ifrågasätta Armstrong; filmen bygger på Walshs arbete, och om man kan tänka sig en Alla presidentens män (1976) korsad med en pumpande, Scorseseistisk biopic om ett fuskande Tour de France-lag, så är man inte långt ifrån känslan av spänning som The Program inledningsvis frestar oss med.
På en konceptuell nivå ser alltså filmen lovande ut, och Stephen Frears är den rätte regissören för projektet, då han gjort flera publikvänliga filmer som ändå haft politisk pregnans – filmer som Dirty Pretty Things (2002), The Queen (2006) och Philomena (2013), till exempel; Frears verkar rentav ursinnig på Armstrong, som om han anser att hans bluff var något slags brott mot mänskligheten (jag ska erkänna att jag inte är någon sportfantast, så jag kan väl inte relatera fullt ut).
Jag tror säkert Frears är engagerad av berättelsen, och jag tror säkert att han beundrar Walshs arbete också – det är kanske det som är problemet. Omständigheterna och detaljerna kring Armstrongs bluff skildras metodiskt, kronologiskt, in i minsta detalj; från hans tidiga karriär som högst medioker cyklist, till hans kamp mot cancer och hans möte med den uppenbara bluffmakaren och doping-gudfadern Michele Ferrari (spelad av Guillame Canet som om han gör rollen i en SNL-sketch, även om det onekligen inte är långt ifrån verklighetens Ferrari).
Det finns mycket information här, många sammankopplingar av olika lopp och Frears lägger möda på att binda samman orsak och verkan – vi förstår hur Armstrong blir populär, hur han meckar med sina droger, hur han blir mer och mer arrogant och världsfrånvänd och hur hans lag blir mer och mer av ett elitförband utan spår av den glädje som Armstrong eventuellt kände, en gång i tiden, inför sporten.
Problemet är att det inte går att göra det här intressant ur en cinematisk synvinkel – The Program känns väldigt mycket som vad den är: En filmatiserad reportagebok, där en ohygglig mängd information svischar förbi i montage och där de dialogscener vi får med Armstrong och människorna runtom honom är så få att de måste innehålla övertydliga dialoger som inte kan missförstås, och den mer subtila berättelsen som finns här går förlorad.
Jag tror åtminstone det finns en sådan subtil berättelse här. Jag menar, alla vet ju att Armstrong var en bluff. Frågan som är mest intressant är ju varför han ville bluffa, varför någon vill bluffa till att börja med, och om behovet att beundra idoler har något att göra med faktumet att det tog så lång tid för Armstrong att bli avslöjad (med tanke på hur många i idrottsvärlden som visste sanningen).
Man kan se framför sig en fascinerande psykologisk profil här – en narcissist som har ett så starkt behov av att vinna att han kommer att måla ut sig som vinnare även när hans förluster uppdagats, kan man inte göra mycket annat än att fascineras inför: Om nu inte Armstrong är galen i verkligheten så skulle han kunna bli en fantastisk film-galning.
Men är verkligen de tekniska omständigheterna så spännande, om man inte har ett akademiskt intresse för sport? Är det inte själva idén om att vinna som är vad en film om Armstrong borde handla om?
Jag tycker det, och jag tror att det är därför som de tveklöst bästa bitarna av The Program består av scenerna med Chris O’Dowd, där han går mot alla andra för att bevisa att Armstrong är en fuskare – här, i en spännande och autentisk skildring av undersökande journalistik, känns det som att filmen hör hemma och det börjar klicka; aha, tänker man, det är inte Armstrong som är viktig, det är den här killen, Walsh, det är alla som har ett kritiskt sinnelag och vill arbeta för att gräva fram sanningen, det är alla som vet vad hederlighet är och som kan ta något slags ansvar för att fel person får mest beröm.
Men tyvärr så är inte The Program riktigt Walshs film heller, för han ”upptäckte” ju inte att Armstrong var en fuskare – det upptäckte sig själv, innan han gick ut med sanningen inför Oprah Winfrey.
Det är det jag menar med att den här berättelsen kanske inte är så bra som den ser ut på pappret. Frears verkar ta det säkra före det osäkra och hålla sig till fakta – vilket gör att alla de emotionella och tematiskt potenta bitarna av filmen får stå åt sidan, och såväl människan Armstrong som journalisten Walsh får stå som biroller i en film om fakta och omständigheter, en redogörelse för händelser som aldrig bildar en berättelse, och en film som aldrig kommer till liv.
FREDRIK FYHR
THE PROGRAM
Originaltitel; land: The Program; Storbritannien, Frankrike.
Urpremiär: 13 september 2015 (Toronto).
Svensk premiär: 19 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 4 december 2015, DVD/Blu-Ray/VOD: 4 april 2016.
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/DCP/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Ben Foster, Chris O’Dowd, Guillaume Canet, Jesse Plemons, Lee Pace, Denis Ménochet, Edward Hogg, Dustin Hoffman, Elaine Cassidy, Laura Donnelly, Peter Wight, Nathan Wiley, Chris Larkin, Mark Little, Michael G. Wilson.
Regi: Stephen Frears.
Manus: John Hodge, efter boken av David Walsh.
Producent: Tim Bevan, Eric Fellner, Tracey Seaward, Kate Solomon.
Foto: Danny Cohen.
Klippning: Valerio Bonelli.
Musik: Alex Heffes.
Scenografi: Alan MacDonald.
Kostym: Jane Petrie.
Produktionsbolag: Working Title Films, StudioCanal, Anton Capital Entertainment.
Svensk distributör: SF (DCP 2015, DVD/Blu-Ray 2016).
Betyg och omdöme: Medel – tekniskt godkänd redogörelse för Lance Armstrongs liv och journalisten David Walshs arbete, nog för att vissa bitar engagerar tagna ur sitt sammanhang, men filmen misslyckas med att göra en berättelse av dessa saker, främst för att den fokuserar på fakta och inte människor.
Ett svar på ”The Program”