★★★½, drama, high concept, Kulturkvotering, verklighetsbyggt

1 Litre of Tears (2005)

werere

Det här kan vara den sorgligaste film jag någonsin sett – och jag skojar inte! Det är en seriös, verklighetsbaserad skildring av en femtonårig flicka som får veta att hon lider av spinocerebellar ataxi, en sällsynt sjukdom som långsamt kommer att döda henne, men inte innan hennes röst, rörelseförmåga och sinne försvinner. Hennes kamp pågår i tio år. Det är en kamp med sjukdomen, snarare än mot den. Rent praktiskt är det en lönlös kamp men den säger mycket om vad det innebär att vara människa.

Det är också en nyttig film att se för den som vill förstå hur tabun ser olika ut i olika delar av världen. Sjukdom och död av det här slaget är, skulle jag vilja påstå, ett tabu i västvärlden eftersom människor i väst uppfattar det som något ”skoningslöst” – i den formuleringen finns monoteismen som förutsättning, och den döda Guden spökar; det är fritt fram för expressionistiska existentialist-pessimister att göra skräckfilmer som Amour, där sjukdomen (och i det här fallet ålderdomen) bara är arthouse-versionen av en Cronenbergsk ”body horror”-upplevelse; överhuvudtaget får vi anledning att gotta ner oss i masochistisk feel-bad, nu när ingen ändå längre tror på högre makter så kan vi alla testa på hur det känns att bära ett kors på axeln och självplåga oss genom att vältra oss i lidande med den förlösande insikten att allt är fullständigt meningslöst; gör en film om det och det är prestige.

Som dödsrädd västerlänning kan 1 Litre of Tears alltså slå mot en med en än mer märklig klang. Det känns nästan bisarrt inledningsvis, när vi introduceras för Aya (Asae Ōnishi) som är en glad och snäll och helt normal femtonåring som inte gjort någonting för att förtjäna att långsamt dö i en ”skoningslös” sjukdom. Automatiskt går tankarna till skräckfilmer eller pessimistisk arthouse. Visst måste det finnas någon slags sadistisk njutning i blicken hos regissören Riki Okamura? Visst bygger han upp för en hemsk upplevelse, där vi ska må dåligt, och där det av någon anledning är viktigt att vi gör det?

1l1

Men icke. 1 Litre of Tears präglas istället av harmoni och lugn, som om att ingenting hänt – vilket skulle överensstämma med en mer ”österländsk” filosofi, eller i det synkretiska Japans fall en treenighet av shinto, zen och konfucianism; en bindande tanke mellan dessa trosuppfattningar är att egot är oviktigt, antingen för att seder och riter är det som har egenvärde eller för att själen ska gå upp i alltet. Att man ska dö är självklart, hur är oväsentligt, och utan ego finns ingenting skrämmande med de tankarna. 1 Litre of Tears kan därför vara sakligt uppdelad i kapitel, döpta efter varje år som Aya fyller, och pedagogiskt förklara (gärna i långa tagningar) hur hennes kropp blir sämre, hur hon inte längre kan gå i skolan, hur alla hennes allmänna förmågor degenereras.

Men samtidigt förblir Aya själv den hon är – en livstörstande känslomänniska, tillräckligt gammal för att vara självständig men inte tillräckligt gammal för att ha djupare självinsikt eller en mer intellektuell kompass. Hon är i grunden en positiv och nyfiken person, som finner glädje i att hjälpa andra, och även om hon kan bryta ihop i tårar över sin situation när kroppen säger ifrån så gråter hon sina egna tårar för sig, i ensamhet eller i tröst – hon basunerar inte ut någon självupptagen opera av galenskap och självömkande.

Jag tror inte Aya är att betrakta som en heroisk idealfigur. Snarare är hon en ganska realistiskt målad och trovärdig person, smart nog att kunna formulera sig, inte sällan om situationen hon själv är i, och konstant driven av nyfikenhet på världen och villig att hjälpa andra även när hon själv inte kan gå – filmen hedrar henne som människa, gör henne aldrig till ett sjukdomsfall eftersom hon själv aldrig faller ihop och definierar sig som ett, och filmen frågar cynikern varför det är omöjligt att föreställa sig henne som en relativt glad och harmonisk person, redo att behandla andra med ödmjukhet även när hon själv är i stor smärta.

1l2

Samtidigt så sa jag att 1 Litre of Tears är den sorgligaste film jag sett – och titeln ljuger inte; att den här filmen heter ”En liter tårar” är ungefär som att Rambo hade hetat ”Lots o’ Dead Bodies”. Regissören Riki Okamura kan omöjligen vika från de stora känslorna, och han arbetar med en mycket stringent ton för att se till att filmen inte vaggar över i besinningslösa snyftarschabloner. Filmen har ledsam pianomusik och ett par melodramatiska stråk – i synnerhet börjar såpa-varningslampan blinka lite när Aya flyttar in på ett hem för rörelsehindrade och hon möter diverse andra karaktärer – men filmen vältrar sig aldrig i negativism eller ens expressionism. Här finns inget ”moment”, då allt bara brister, utan situationens enkelhet, och Ayas självklara personlighet, gör att hela situationen i sig blir gripande, tyst och effektivt och till slut nästan utmattande.

Det är en otroligt mänsklig och filosofiskt hederlig film, för den förstår att det är naturligt för människan att gråta och vara ledsen, medan det inte finns något positivt eller beundransvärt med depression, som tvärtom är ett sjukdomstillstånd – ett kort liv i tårar och smärta är för Aya bättre än ett långt, hälsosamt men själsdött – faktum är att man kan gå så långt som att säga att budskapet med den här filmen är att livet levs i själen inte i kroppen.

111 112 113

Därmed inte sagt att 1 Litre of Tears är en feel-good.  Okamura hittar rörande ögonblick, det är sant, men de bygger från Aya själv, inte från någon påklistrad idé i manuset. Aya ska inte, som i en amerikansk film, överkomma något omöjligt hinder för att förverkliga sig själv – hon ska bara leva livet, och förstå att glädje räcker långt; men naturligtvis gör det ont, och naturligtvis närmar sig döden, och naturligtvis når berättelsen en punkt då det bara finns naken, direkt intighet; skillnaden mellan 1 Litre of Tears och en typisk västerländsk film av samma slag är att den ser denna intighet i ögonen, den vältrar sig inte i den utan accepterar den som ett naturtillstånd. ”Jag vill fortfarande leva” säger Aya mot slutet av sin kamp, varpå vi klipper till himlen – zen-harmonin i att allting finns, och att kärlek ligger bortom liv och död.

Aya fanns i verkligheten och filmen bygger på de dagböcker hon skrev, som gavs ut i Japan under titeln ”Tårarnas dagbok” och blev bestsellers – också 1 Litre of Tears blev en inhemsk hit, och gav upphov till en miniserie (som tydligen ska vara mycket sämre än filmen). Förutom den noggranna regin så gör Asae Ohnishi ett lysande porträtt i huvudrollen – det är en fulländad skildring av en person som åldras framför våra ögon, blir fysiskt skröpligare men tydligt samma person i allt hon säger, tänker och gör. Omkring henne finns en lika fin uppsättning skådespelare, inte minst Ayas mor (Shioka Kito) vars kärlek till sin dotter aldrig dör men som också tydligt går igenom en personlig resa. Men medan hon, liksom alla andra i filmen och Aya själv, inser tragedin och meningslösheten i situationen så väljer de att vara positiva. Det är sådana människor de är.

Detta är komplicerade saker att göra film om, i synnerhet när man har att göra med ungdomar och därmed en hel japansk genre full av klichéer och konventioner; om 1 Litre of Tears är en naiv film, så matchar den sin huvudperson. Det är en film som kan påminna i synnerhet yngre åskådare om att livet inte bara handlar om dem – det är en film som handlar om att vara människa, och att gråta för en annan; vi är alla här tillsammans.

FREDRIK FYHR

PS.

1 Litre of Tears har aldrig distribuerats i Sverige och är tämligen svår att få tag på. Själv såg jag filmen av en ren slump, upplagd på YouTube, och jag blev imponerad nog av den att skriva denna text.


1litreoftears

1 LITRE OF TEARS

Originaltitel; land: Ichi ritoru no namida; Japan.
Urpremiär: 10 februari 2005 (Japan).
Svensk premiär: n/a.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Asae Ohnishi, Kazuko Katò, Yoshimi Ashikawa, Mitsuo Hamada, Omiro Itakura, Yoneko Matsukane.
Regi: Riki Okamura.
Manus: Takao Tanaka, Bunta Yamamoto efter Aya Kitôs memoarer.
Produktionsbolag: All Out, Sho Enterprises.
Övrig info okänd.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – slående skildring av en flickas kamp mot en obotlig, dödlig sjukdom; utmanar de inneboende klichéerna genom en stringent story med zen-stämning, empati och ärlighet; fokuserat berättande, lysande spel.