Få saker är så märkliga som att lämna biosalongen efter att ha sett en film av Terrence Malick. Du ser inte filmen så mycket som den ser dig. Och den stannar kvar i dig. När du kommer ut från biografen kan du se dig själv i tredjeperson, som förföljd av en kamera som samtidigt finns i din blick och i din kropp; varje ansikte du möter tycks unikt och säreget. Vinden känns övernaturlig. Solen kommer fram bakom ett hörn mellan två hustak, du får den i ansiktet och medan du kisar verkar människor röra sig i slow-motion omkring dig. Du är plötsligt i världen, närvarande om varje detalj.
Inte du? Så tråkigt. Men vissa av oss känner faktiskt så. På rogerebert.com har Matt Zoller Seitz skrivit en fantastisk recension av Malicks senaste film Knight of Cups utifrån det perspektivet: Why is it unacceptable to make films like ”Knight of Cups,” which speak in the language of poetry, fables, dreams, calendar art, Tarot cards? – Mmm-hmm. På en dålig dag kan tänka att Malick borde strunta i att ha så kända skådespelare i sina filmer (trots att de indirekt marknadsför dem) eftersom han förtjänar en arthouse-publik som är bekant med konstnärliga uttryck, och som förstår att en ambitiös film ger ett motstånd det är upp till åskådaren att arbeta med, inte en publik som säger ”jag har inget emot konst, men…” och som egentligen bara känner till en enda modern arthouse-regissör (Terrence Malick).
Om det nu är så eller inte, rent objektivt, det kan jag inte svara på. Men jag säger: På en dålig dag. De dåliga dagarna kan jag också bli provocerad av de ryggradslösa dårar som tanklöst och utifrån grupptryckets lättja svänger med den i vimlet upplockade klysch-frasen att Malick blivit en ”parodi på sig själv”. De senaste arton åren har han gjort fem filmer. Denna vår kommer den trettonde Marvel-filmen på åtta år – ytterligare tio planeras komma de närmaste tre – och ingen tycker det är något kategoriskt fel med det. Tjära och fjäder åt den som vågar sig på att göra konst, men om Disney säljer det så är det lika naturligt som molnen på himlen.
Men det är å andra sidan en av sakerna som Knight of Cups handlar om – en värld som säljer stimuli, och som vill att vi ska köpa biljetter till produkter med trikåmän och sedan känna oss nöjda, som om vi ätit en burgare på McDonald’s eller porrsurfat en kvart i det fördolda.
Bara det att många inte känner sig nöjda. Begäret har krympt, inte försvunnit, och snart växer det igen – ännu större än förut. Därav nitpicks och högre krav. Ny efterfrågan, ny produktion. Det går inte att bli nöjd. Man får inte bli nöjd – vad skulle hända då? Och nåde den som inte är mottaglig för reklamen, för stimulin, för alla de objekt du ska begära. Nåde den tradige stackars sate som fastnat i sig själv och sina känslor. Världen är ju en kall, gudlös plats där du ska sköta ditt och skita i andra – och även om många har goda hjärtan, och tror sig vara rättrådiga, så är det just den principen de lever sina liv efter. Vad ska denne göra annat än att rastlöst vandra genom en ödemark av gallerior och kraschade fester, vars ruiner ligger dränkta i gryningsljuset från höghusens ständigt fläckfria fönster?
Så okej. Knight of Cups har ingen handling. Liksom i alla Malicks filmer skildrar han ett tillstånd av varande. Christian Bale gestaltar denna i-världen-varande figur, som vi i förbifarten kan notera heter Rick. Han är eventuellt en skådespelare, eller en författare, men inte nödvändigtvis. Filmen handlar om honom, vem bryr sig om vem han ”är”. Han är ingenting, han är symbolen, budbäraren åt subjektet (som nog egentligen är Malick själv).
Rick befinner sig i Hollywood. I de svepande kamerarörelserna, som blivit Malicks signum via nyligen Oscarsbelönade fotografen Emmanuel Lubezki, får vi delar av hans vardag: Agenter som försöker ge honom deals. Kändisfester i palats. Flertalet vilda fester med nakna modeller. I kapitel, tydligen nämnda efter Tarotkort, får vi se brottstycken ur ett par affärer som Rick haft – kvinnor gestaltade av Cate Blanchett (moderssubstitutet), Natalie Portman (madonnan), Teresa Palmer (horan), Imogen Poots (galna tjejen), och Freida Pinto (den känsliga själsfränden); vi vet inte när, eller i vilken ordning de följt, men de verkar alla vara misslyckade och de olika kvinnorna har olika sätt att belysa Ricks problem: Oförmågan att förstå omvärlden. Oförmågan att bestämma sig. Oförmågan att hitta en grund i sig själv. Och hela tiden begäret, begäret som Hollywoods plast-glittrande omvärld bara tycks göda och göda, begäret som fortsätter driva honom på denna – eventuellt helt meningslösa – irrfärd.
Men resan är målet för Malick, vars uppenbart djupa kristna tro och bevisligt självbiografiska berättande verkar ha gått många förbi. Liksom mästerverket The Tree of Life (2011) stod i stark korrespondens med den bibliska boken om Job står Knight of Cups i stark korrespondens med John Bunyans berömda, allegoriska 1600-talsberättelse ”Kristens resa” (The Pilgrim’s Progress from This World to That Which Is to Come), där den rastlöse och förvirrade Kristen måste lämna världen bakom sig i en pilgrimsfärd på jakt mot det himmelska landet, där han kan komma till ro. (En koppling förtäckt med en symbolisk saga om en ”prins från Öst” som söker en pärla i Egypten men lockas att dricka ”glömskedryck” så att han glömmer sitt rätta jag). En religiös ro, Herrens nåd, som också är målet för familjen i The Tree of Life, som sörjer en död familjemedlem och till sist måste acceptera att han är i Guds händer. Malick ser en harmoni i religionens underkastelse, och frihet i trons ödmjukhet som gör hela världen till en enda perfekt skinande enhet, om än full av ljus, om än skrikande sorglig.
Det är också denna distinkta närvaro – detta ”aktiverade” tillstånd – som gör Malicks filmer så fascinerande. Vi ser inte karaktärer i en berättelse, som vi på avstånd ska betrakta; om världen är en symbios, en enda perfekt gröt där alla är en, så ska vi också vara hos dem, nära dem, tillsammans med dem; det finns inte då och sedan, allt reduceras till ett enda här och nu – och blir därmed ett möte med en värld, och människorna i den världen. Bilderna och klippningen (filmens rena språk) ger oss dem. Skådespelarnas blickar och kroppsspråk är våra att tolka, och de viskande rösterna ger oss ledtrådar. Den som listar ut hur man läser Malicks filmer – vilket alltså inte är speciellt svårt – kan också förstå att det är den känslomässiga aspekten av karaktärernas liv som förmedlas, inte vad, hur, eller varför de gör vad de gör. Inga omständigheter. Den radikalast tänkbara motsatsen till en TV-serie, där allt handlar om vad karaktärer gör och varför, men där inget någonsin känns på riktigt. Handlingar är hos Malick flyktiga och meningslösa detaljer i det lika flyktiga livet – filmen fungerar mest på ett spirituellt plan, hur det känns att vara vid liv, överhuvudtaget att det känns att man lever.
Det har tagit Malick lång tid att komma hit – långt ifrån att vara en ”parodi på sig själv” har han tvärtom hittat fram till sig själv. Det som bara var en vag aning i de relativt raka första filmerna Det grymma landet (1973) och Himmelska dagar (1978) blev mer påtagligt i hans mest överskattade film Den tunna röda linjen (1998) där en berättelse om soldater i andra världskriget kändes malplacerad, medan hans predikan, det svepande kameraögat och Jim Caviezels altruistiske huvudperson verkade vara där filmens verkliga hjärta låg. Han hittade en fin balans i underskattade mästerverket The New World (2005), där tidens avstånd gjorde att han kunde berätta om Pocahontas och upptäckten av den amerikanska kontinenten på sitt lyriska sätt. Men till och med då var det tydligt att Malick ville fortsätta hugga bort berättelsen, slipa ner karaktärerna, utplåna dramat och söka sig fram till den perfekt skinande formen då han gjorde självbiografisk film-poesi och inget annat. Till och med The Tree of Life hade för mycket drama, misstänker jag att Malick anser. All representation är lögn – Malick vill kommunicera ut sin själ.
Om han inte är hemma nu så är han åtminstone fruktansvärt nära. På en teknisk nivå är Knight of Cups hans bästa film hittills – det är på sätt och vis en perfekt film, som att han till sist byggt ett hus och nu flyttat in. Vi har ingen aning om vem Rick är – han bara är – och Malick skildrar hans själ som en skicklig konstnär som målar lager på lager och vet exakt vad han gör, även om han nu blivit så bra på det att han bara går på intuition.
Den som vill möta filmen kommer att möta den och förundras, men man måste begära noll. Den som vill ha en konventionell film (och antagligen inte vet vem Malick är) kommer bli förvirrad. Den som vill ha realistisk psykologi kommer bli missnöjd. Den som är intresserad av sin ”samtid”, och älskar TV-serier och franchises och överhuvudtaget allt som går under epitetet ”popkultur”, kommer ängslas. Den som vill ha en politisk analys kommer bli ställd. Den som inte tycker att regissören ska stå i fokus av tolkningen av en film kommer att bli frustrerad. Den som räknar vad som finns i bild, och hur många det finns av det, kommer bli direkt sur. Den som inte tycker att vita rika mäns känslor är värda att lyssna på (i synnerhet inte om de innefattar vackra kvinnor som, liksom alla och allt i filmen inklusive huvudpersonen, i grunden är symboler och objekt) kommer bli provocerade. Den som fnyser åt ”cinemagi” och den som tycker att alla män som filmar fotomodeller är snuskgubbar kommer inte vilja lyssna på filmen i första taget. Den som inte tror på själen, och bara på sunt förnuft, kommer att somna. Den som är cynisk, och skrattar åt allt och alla som tar sig själva på allvar, kommer inte ha förmågan att se filmen. Den som väljer grupptrycket kan enkelt dissa filmen, gärna med smakfullt putslustig eller ignorant överlägsenhet, och komma säkert undan.
Listan är lång. För att göra det enkelt kan man säga att om du har ett endaste krav på filmen, om du överhuvudtaget vill att en film ska ge just dig vad just du vill ha, då kommer du inte tycka om den – och så ska det vara. Det är en film att ta för vad den är, en visuell text att tolka utifrån logiken den själv följer, och vill man inte ta den på allvar från början så behöver man inte se den eller ens yttra en åsikt om den. I buken hade jag kanske velat ha ett mindre konservativt slut på filmen, till exempel, men jag älskar att Malick vet vad han själv vill. Han får gärna vara min sektledare.
En annan förenkling av filmen är att kalla det en direkt uppföljare till The Tree of Life. Brian Dennehy spelar Ricks pappa och Wes Bentley Ricks bror. De tycks ännu plågade av minnet av deras tredje bror, som dog när de var unga – och den som lyssnar noga på filmen inser att också Ricks andra bror också är död ”nu”… när detta ”nu” nu blir eller är, eller pågår (nu, antar jag). Malicks egen bror dog när han var ung, år 1968, och Dennehy är så snarlik Brad Pitts bristfällige far i The Tree of Life, och inramningen av bröderna så likartad att det praktiskt taget rör sig om samma värld. Och ja, också Malicks andra bror har dött. Han dog medan Malick gjorde The Tree of Life. Och när Wes Bentley spelar brodern här så viskar Rick, i dåtid, ”At that time I loved my brother”.
De två timmar som filmen pågår kommer kännas som fem för vissa – för mig kändes det nästan som en kortfilm. Att smyga omkring i denna värld, att svepas fram i en våg som rör sig oöverskådligt mellan tid och rum, och möta dessa människor, känna deras smärta och hur vi delar samma värld, är en ynnest. Och som Seitz säger så är det lönlöst att betygsätta Malicks filmer. Jag skulle kunna ge fullt betyg, men om jag ska jämföra med hans tidigare verk så är Knight of Cups mindre i skala och räckvidd än The Tree of Life och The New World så, tja, jag sänker väl med en halv stjärna.
När man säger att en film handlar om ”en ensam kille som bittert söker sann kärlek och en väg ut från sin miserabla vardag, och en omvärld han inte kan relatera till” så kan man ju lika gärna tala om en romantisk komedi med Ben Stiller. Om jag, under mina första intryck av ren njutning, tolkat filmen rätt så är det kanske Malicks mest naiva film, men jag menar det inte som något negativt. Det är ju en extremt välgjord och fruktansvärt vacker film, full av dunkla meningar och innebörder. Den gör Malicks beundrare lika storögda som den gör belackaren upprörd. Jag trodde, och kände, varje ord och varje sekund av den.
FREDRIK FYHR
*
Läs också
Speaking Malick, lysande genomgång av John DeCarli på Filmcapsule.com, om hur det är lönlöst att se en Malick-film om man inte först förstår hur han arbetar.
Recension av Christopher B. Barnett ur en teologisk och estetiskt filosofisk synvinkel.
Matt Zoller Seits nämnda recension.
KNIGHT OF CUPS
Originaltitel; land: Knight of Cups; USA.
Urpremiär: 8 februari 2015 (Berlinale).
Svensk premiär: 3 september 2015 (Peace & Love Film Festival), 1 april 2016
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, 65 mm, Redcode RAW, ARRIRAW 2.8K; DI 4K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Brian Dennehy, Antonio Banderas, Freida Pinto, Wes Bentley, Isabel Lucas, Teresa Palmer, Imogen Poots, Peter Matthiessen, Armin Mueller-Stahl, Cherry Jones, Patrick Whitesell, Rick Hess, Michael Wincott, Kevin Corrigan, Jason Clarke, Joel Kinnaman, Clifton Collins Jr, Nick Offerman, Jamie Harris, Lawrence Jackson, Dane DeHaan, Shea Whigham, Ryan O’Neal, Bruce Wagner, Jocelin Donahue, Nicky Whelan, Fabio, Joe Manganiello, Thomas Lennon, Joe Lo Truglio, Beau Garrett, Katia Winter, Jelly Howie, Nick Kroll, Danny Strong, Sergey Bodrov, Jörg Widmer, Kelly Cutrone, Alpha Takahashi, Yumi Mizui, Ben Kingsley (röst).
Regi: Terrence Malick.
Manus: Terrence Malick.
Producent: Nicolas Gonda, Sarah Green, Ken Kao.
Foto: Emmanuel Lubezki.
Klippning: A.J. Edwards, Keith Fraase, Geoffrey Richman, Mark Yoshikawa.
Musik: Hanan Townshend.
Scenografi: Jack Fisk.
Kostym:Jacqueline West.
Produktionsbolag: Dogwood Films, Waypoint Entertainment.
Svensk distributör: SF.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – en uppluckrad och poetisk fixering på ett människojags känslor av utanförskap och alienation i tillvaron, samt den värld av ytlighet och begärtriggers som tornar upp sig ovanför och omkring honom, samt hans sökande efter kärleken och hans trasiga familjeförhållanden; berättat som i ett enda ögonblick, i visuella lager med religiös och mysticistisk tematik; en imponerande fulländning av regissörens uttryck, om än inte hans allra mest ambitiösa film rent tematiskt.
7 svar på ”Knight of Cups”