99 Homes är en rättfram film som på ett underhållande, spännande och emotionellt engagerande sätt berättar om den spruckna amerikanska bostadsbubblan och offren i den amerikanska mardrömmen. Den gör det bättre än den ironiska meta-pastischen The Big Short, som är filmen fler lär ha sett, eftersom den inte lämnar en passiv.
Visserligen är inte 99 Homes ett fotorealistiskt drama som består av pseudodokumentärt foto och sociologiskt dokumenterade dialoger. Filmen är på ett helt konventionellt sätt en film – Karaktärer pratar filmspråk och tar sig fram genom montage och färdigskriven retorik.
Men 99 Homes är ändå en långt mer ärlig film, för den berättar historien den måste berätta och den hittar ett sätt att göra den emotionellt förankrad i publiken.
Den introducerar oss för Dennis Nash (Andrew Garfield), en helt vanlig byggarbetare i mängden, som tar hand om sin moderlösa son (Noah Lomax) och hans mamma (Laura Dern) och ser till att få ihop lön för mödan trots att tiderna är tuffa.
Men tiderna är tuffa. Plötsligt äger bankens hans hus. Enligt byråkratin ska han ha trettio dagar på sig att överklaga domen. I verkligheten står Rick Carver (Michael Shannon) vid hans dörr dagen efter domstolsbeslutet. Carver bor i ett flott hus med fru och barn, och det är hans jobb att åka från hus till hus, hus som Dennis’ hus, och be dem ta det pick och pack de behöver för nu ska de tömma huset på saker. ”Inget personligt, son. Banken äger ditt hus nu.”
Det är en omskakande och plågsam scen, inte minst för att den är så realistisk och påträngande. Dennis försöker artigt förklara att han har lagen – eller åtminstone en eller annan mening på ett eller annat papper – på sin sida. Men Carver hade inte tänkt flytta på sig. Bakom honom har han ett dussin män. ”This is happening” säger han, som om han sagt det förr, till så många människor rentav att han inte längre känner innebörden av orden.
Lika omskakande som denna skildring är, lika kuslig är följderna – Dennis, hans son och mamma, flyttar till ett hyreshuskomplex där flera andra familjer i samma sits bor: ”Vi är bara här tillfälligt” förklarar de medan deras nya grannar kisar med ögonen skeptiskt: ”Visst, visst. Vi sa så för två år sedan.”
Arbetsför som han är söker Dennis desperat en lösning på problemet; han drivs av en paranoid vrede vilken snart leder honom tillbaka till Carver, som tittar på honom med en registrerande blick. Här har vi en ung man, verkar han tänka, rättrådig och modig, redo att gå över eld för att tjäna pengar. Han borde ha mitt jobb.
Inte långt senare jobbar Dennis åt Carver, som slugt ger honom lättare arbetsbördor som blir fler och större. Carvers stil är cynisk och rapp, han får saker gjorda och han ser aldrig åt ett annat håll. Han vet att moroten är enkel: Cash money. Carver har möjligheten att ge Dennis ”summor han aldrig sett i sitt liv”. Liksom en maffiaboss lär sin nya adept kör de runt i hyreshusen där Carver effektivt och subtilt vrider Dennis sätt att tänka – ”Vad ser du i de här husen? Folks hem? Vi har just åkt förbi tio affärsmöjligheter”.
I botten av filmen vilar en gammal klassisk sedelärande berättelse – ska Dennis kunna rädda sin själ? – men regissören och manusförfattaren Ramin Bahrani har hittat en angelägen kontext för den – med små medel får han oss att se denna ekonomiskt kollapsade värld där råttorna börjar äta varandra efter att skeppet börjat sjunka.
Filmen är inte ett karaktärsdrama men Bahrani balanserar fint det symboliska dramat med karaktärernas personligheter – en hel del subtila lager finns här, även om annat kan sägas om själva manuset: ta till exempel en scen som den när Carver på tal om ingenting börjar berätta om sin pappa, som liksom Dennis var byggnadsarbetare: ”Jag föddes inte in i det här” säger han utan illusioner, när han förklarar att hans jobb är ett man måste luras in i – för ”vem i sina sinnens fulla bruk skulle välja att sparka ut folk från sina hus istället för att hitta ett åt dem att leva i?”
Det är inte subtilt, men vi lyssnar och förstår att Bahrani måste få in de här sakerna i sitt manus, kosta vad det kosta vill. Det är ett sympatiskt berättande, för det låter inte passionen begränsas av konvention eller god smak – Bahrani påminner på så vis om en filmskapare som Oliver Stone, som också hittat sätt att göra underhållande filmer med en mainstream-logik, som ändå lyckas berätta om verkligheten på ett angeläget sätt. Om Bahrani har denna talang, varför skulle han inte använda den?
Skådespeleriet är superbt – det är möjligt att Garfield är den svagaste länken, men som i alla välgjorda filmer används han funktionellt; Dennis är inte Hamlet, och det finns en anledning att Garfield passade som Peter Parker.
Hans mamma spelas, som tidigare nämnts, av Laura Dern som naturligtvis också är utmärkt, så till den grad att jag frestas att komma med enklast tänkbara rekommendation: Säg en film som du sett med Laura Dern som inte varit bra? (Jurassic Park III räknas inte).
Jag slår vad om att du inte kan komma på många titlar, och 99 Homes lär inte vara en av dem. Det är en tajt, kraftfullt berättad film som placerar dig i skorna på människorna som lider av vår tids verklighet, där stabilitet och trygghet är utbytt mot en Kållerado-åktur nerför kapitalismens skenande Yukonflod och dess förespråkare, charlataner med stora magar och fula frisyrer som har siktet inställt på Vita Huset, förblindar Slow Joe med svammel som inte ens behöver nämna guld och gröna skogar längre. Har folk lurats på sina ägodelar och sina pengar? Det finns pengar att tjäna på det!
Detta händer. 99 Homes – trots dess ibland pamflettliknande dialoger – tillåter inte att du tittar bort. Allt som sägs är sant. Det är plågsamt att tänka på hur många som inte kommer att se den här filmen, medan filmer som Batman v. Superman håvar in cashen åt storföretagen.
Jag menar, jag gillar en eskapistisk actionfilm lika mycket som vem som helst men ingen behöver se de filmerna. 99 Homes är en film som angår alla, även om den nu råkar vara specifikt amerikansk. Den kan aktivera dig och ge dig kunskap som kan bli erfarenhet i framtiden. Den kan ge dig ett perspektiv på vart du är i världen, och hur världen faktiskt fungerar. I synnerhet om du är ung nog att tro på att du kan lyckas med vad som helst.
Till skillnad från en tråkig dokumentär gör 99 Homes detta genom den emotionella dynamiken i bra berättande och fint skådespeleri. Och till skillnad från flashiga, oproportionerligt cyniska filmer som The Big Short, kommer du faktiskt förstå de tusentals människor som förlorat medan bankerna vunnit. Om du inte redan är en av dem kommer du säkert känna dig lättad att inte vara en av dem, samtidigt som du nu bör veta att det kan hända dig.
FREDRIK FYHR
99 HOMES
Originaltitel; land: 99 Homes; USA.
Urpremiär: 29 augusti 2014 (Venedig).
Svensk premiär: 21 mars 2016 (DVD, Blu-Ray, VOD).
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS; DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Michael Shannon, Andrew Garfield, Laura Dern, Noah Lomax, Clancy Brown, James Brown, Albert C. Bates, Jayson Warener Smith, Liann Pattison, Cullen Moss, Nicole Barré, Judd Lormand, Javier Molina, J.D. Evermore, Christopher Berry, Donna Duplantier, Jordyn McDempsey, Tim Guinee, Jonathan Tabler, Garret Kruithof, Richard Holden, Robert Larriviere, Nadiyah Skyy Taylor, Ann Mahoney, Jason Kirkpatrick, Don Brady, Deneen Tyler.
Regi: Ramin Bahrani.
Manus: Ramin Bahrani, Amir Naderi.
Producent: Ashok Amritraj, Ramin Bahrani, Justin Nappi, Kevin Turen.
Foto: Bobby Bukowski.
Klippning: Ramin Bahrani.
Musik: Anony Partos, Matteo Zingales.
Scenografi: Alex DiGerlando.
Kostym: Meghan Kasperlik.
Produktionsbolag: Broad Green Pictures, Hyde Park Entertainment. ass. Imagenation Abu Dhabi FZ, Noruz Films.
Svensk distributör: Scanbox (DVD, Blu-Ray), SF, Plejmo (VOD)
Betyg och omdöme: Mycket bra film – lyckad och välgjord melodram med en angelägen social och politisk inramning; drivs av engagerat berättande och starkt skådespeleri, och belyser problem samtidigt som den skapar en empatisk förankring i dem.