Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Room

room1

Room är en subtil och otroligt stark film som tar sig in i en och börjar arbeta på en nästan omedelbart – det är en sådan där sällsynt film som får en att bli berörd av tankarna man inte inser att filmen placerat i ens huvud.

Den introducerar oss för titelplatsen – Rum. Nej, inte ”ett” rum. För femåriga Jack (Jacob Tremblay) är det bara ”Rum”. Det vore fel att kalla det hans ”värld”. Det är platsen han föddes. Han har aldrig varit någon annanstans. Han vet inte om att det finns en värld.

Han bor med sin mamma Joy (Brie Larson) som för sju år sedan kidnappades av en man som spärrat in henne i detta rum. Hennes enda kommunikation med omvärlden är en suddig TV och de matvaror som mannen kommer med varje kväll. Hon har gissningsvis försökt fly flera gånger, men i och med att Jack fötts så har situationen blivit mer komplicerad. Hon har kontinuerligt blivit våldtagen av den våldsbenägna, störde mannen, som pratar och beter sig som om situationen är helt normal.

Det är så lätt att avskräcka människor om man pratar om vad filmen handlar om. Vi vet att dessa saker händer i verkligheten, och till den mån det görs film om det så är det ofta konceptuella, pretentiösa arthouse-filmer som inte anstränger sig för att göra upplevelserna mindre deprimerande. Filmer som Dogtooth eller Sleeping Beauty eller Miss Violence, och allt vad de heter; filmer som stirrat så fixerat på det fasansfulla i det här att de tycks krampaktigt oförmögna att göra något annat.

Jag visste inte vad som fanns att vänta sig av Room, men jag fasade inför en till typ av formalistisk pjäs som bara utspelade sig i ett och samma klaustrofobiska rum – i synnerhet eftersom jag visste att filmen är två timmar lång. Värst av allt vore en amerikansk ”viljan överträffar allt” och ”ingenting är omöjligt”-solskenshistoria om något så groteskt som ett Fritzl-fall (även om filmen, för att vara rättvis, tekniskt sett är irländsk-kanadensisk).

Hursomhelst hade jag fel på alla punkter. Room är fantastisk och jag rekommenderar dig att se den, se den, se den. Jag tänker inte spoila varför, men den kan komma att överraska dig. Den överraskade mig. Kring mitten av filmen hade jag hjärtat i halsgropen – ett vitt ljus separerar filmen i två och jag hade inte mer än den blekaste aning om vart vi var på väg. Det händer mycket sällan.

room3

Så nej, jag tänker inte berätta mer om vad som händer i filmen. Istället får jag skriva om tankarna filmen gav mig, idéerna jag tycker mig hitta i den. Förutom att vara en mycket engagerande berättelse tror jag Room är en film som handlar om hur vi skapar världen i våra huvuden.

Det klassiska exemplet är Platons grottliknelse, där han föreslår ett scenario där fångar växt upp fastkedjade i en grotta sedan födseln. De har ingen aning om att något existerar utanför grottan. I eldens sken kastas skuggorna från människorna utanför grottan – men grottmänniskorna tror att rösterna kommer från skuggorna, för de har ingen aning om att något annat än grottan, skuggorna och rösterna existerar.

Jack är en sådan grottvarelse och det kommer en punkt då hans mamma försöker förklara för honom om världen utanför. Det är hemskt och bisarrt och fruktansvärt att sätta oss in oss i hennes situation, men vi gör det genast – vi förstår det akuta och primala i hennes behov inte bara av att rädda hennes son undan rummet, utan att ta honom bort från den falska grottvärlden.

Samtidigt tror jag att vi känner igen oss i Jack, för vi lever ju alla i Platons grotta – även vi utanför grottan ser skuggor på väggarna, vi kallar dem för universum och slumpen men de har alldeles säkert ursprung vi inte kan förstå. Vi avundas därför Jack, som får svaren från en gudalik mor på samma sätt som vi längtar efter svaren på livets mening och sanningen om existensen.

Men också sådana sanningar är skrämmande. Fångenskapen är en trygghet. Jack besvarar mammas förklaringar med vrede och rädsla – han är född och uppvuxen i ”Rum” och han vill inte höra talas om ”Värld”.

Skådespeleriet är så bra att det är hjärtekrossande. Brie Larson har varit lysande i flera indiefilmer som fler borde se, och här får hon chansen att visa musklerna för en större publik och hon tar den med hull och hår – hon går igenom eld och aska i huvudrollen och hennes nyligen vunna Oscar är helt välförtjänt.

Lika minnesvärd är Jacob Tremblay, en sådan där genuint begåvad barnskådespelare som man bara hittar en gång vart tionde år eller så, och man märker att deras förhållande blev personligt och nästan symbiotiskt under inspelningen (Brie Larson har ett festligt instagramkonto, för den nyfikne). De framstår som mor och dotter med organisk självklarhet, utan minsta millimeter av oklarhet. Room är en film om föräldraskapet som ett intensivt och obrytbart band, och en stor del av anledningen är att vi känner det bandet mer än vi förstår det intellektuellt. Och vi känner det för att skådespelarna är så vansinnigt bra.

room2

Jag har hört enstaka kritiker ifrågasätta filmen – alla har varit män och alla har de ifrågasatt den manliga karaktären i filmen. Det är lite grann som att se Titanic (1997) och undra varför den inte har mer Billy Zane.

Men visst. Om man inte är villig att engagera sig för en mor och hennes barn, eller situationen de befinner sig i, så finns det saker att undra över. Är det troligt att en kvinna instängd i sju år är så pass lugn, relativt sett, som Joy är? Är det troligt att hennes förövare, som gått så långt att han kidnappat och frihetsberövat henne, skulle ge henne ens en centimeters chans att fly? Går det inte att fly? Hur mycket har hon försökt egentligen? Va, va?!

Det finns stunder då karaktärer gör saker som tycks gå emot sannolikhetsläran, hur man nu vill använda den, och definitivt finns stunder då saker händer för att berättelsen ska fortsätta.

Ändå klingar den kritiken falskt, för Room är inte ett karaktärsdrama. Det är en film som accepterar verkligheten som bisarr och full av motsättningar. Vi får inte veta speciellt mycket om karaktärerna, så det är orättvist att förvänta sig någon slags universell logik. Vad kan vi egentligen kalla ett förväntat beteende av en kvinna inlåst i sju år, och mannen som låst in henne? De är inte normala människor. Filmen vet detta, och dess händer är rena.

Filmen är byggd på en bok av Emma Donoghue, som skrivit manus, och även om den tekniskt sett är fiktiv så vet vi förstås att det inte är hela sanningen. Regissören Lenny Abrahamson (Frank) regisserar allt så sakligt som möjligt, som om han vet att detta är en film om berättelsen och människorna i bild, inte om hans egna nycker.

Han låter Joy och Jack gro framför våra ögon, och omständigheterna blir bara detaljer som pågår någonstans utanför bild; detta eftersom perspektivet ligger hos barnet. Jack vet minst av alla, och känner därmed mest. Vi upplever filmen med honom. Vi förstår ungefär vad som händer omkring honom, för vi lever i vuxenvärlden, och vi kan lista ut vilka processer Joy går igenom och ömka för barnet såväl som modern. Room handlar därför inte om en kidnappning, om onda män – låt oss kalla dem fäderna – eller ens i djupare mening om skräcken och effekterna av deras onda handlingar. Room är en film om en pojke och hans mamma och världen de delar genom bandet de har. Det är en fantastisk film.

FREDRIK FYHR


loveposter

ROOM

Originaltitel; land: Room; Irland, Kanada.
Urpremiär: 4 september 2015 (Telluride).
Svensk premiär: 3 februari 2016 (Göteborg International Film Festival), 18 mars 2016.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Brie Larson, Jacob Tremblay, Sean Bridgers, Joan Allen, William H. Macy, Cas Anvar, Amanda Brugel, Joe Pingue, Wendy Crewson.
Regi: Lenny Abrahamson.
Manus: Emma Donoghue, efter hennes roman.
Producent: David Gross, Ed Guiney.
Foto: Danny Cohen.
Klippning: Nathan Nugent.
Musik: Stephen Rennicks.
Scenografi: Ethan Tobman.
Kostym: Odile Dicks-Mireaux.
Produktionsbolag: A24, Element Pictures, No Trace Camping, TG4.
Svensk distributör: UIP.


rsz_35starrating2-300x72
Betyg och omdöme: Mycket bra film – dynamisk och mångfasetterad berättelse, både en stark emotionell skildring av en kvinna och hennes son under exceptionella omständigheter och en engagerade, spännande intrig; många ingångspunkter och tematiska möjligheter i undertexten och ett lämpligt, skickligt avrundat hantverk.

2 svar på ”Room

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *