Abandoned Dead
Det finns redan för många skräckfilmer som heter något med ”Abandoned”, inte minst Abandoned, som det finns minst två av, och så Abandon med Katie Holmes. Den här filmen heter Abandoned Dead och det verkar inte bättre än att det är en knockoff på ytterligare en film som heter The Abandoned… vars ”originaltitel” tydligen är… The Confines…? Men hade den inte bara få kunnat heta det då, så vi slapp en till ”övergiven” film!
Och måste det vara en så ironisk titel, jag menar alla de här filmerna är ju övergivna. Av publiken inte minst. The Confines ska tydligen inte vara så bra, enligt IMDb, men den är säkert dubbelt så bra som Abandoned Dead, som är en sådan där nollbudget-produktion som av faktiskt helt outgrundlig anledning kastas upp på streamsiter och nätfilmbutiker. Jag antar att det inte kostar någon att lura folk.
Så här: Abandoned Dead går ut på att en säkerhetsvakt har nattpasset på en medicinklinik. Fastän hon är säkerhetsvakt, och alltså har i uppgift att hålla platsen säker (att hon valt yrket borde väl också indikera att hon inte direkt blir rädd av mörkret), så blir hon nästan omedelbart rädd av att gå omkring (väldigt mycket) i tomma korridorer (väldigt många sådana) och öppna dörrar där det står lappar med texten ”Keep This Door Closed At All Times”. Dessa, snart mycket långa och monotona scener kontrasteras mot någon slags moody kriminalare som letar efter en seriemördare – också han vandrar omkring på tomma gator så att filmen kan ha en speltid, även om han då och då lyfter på ringande lurar i telefonkiosker där en fjantig röst väser ”She’s not safe…!”
Filmen är gjord någon vid namn Mark W. Curran och en googling senare inser jag att han är en Elvis-imitatör (!) – det gör slutet av den här filmen ännu mer konstig, med tanke på att det är en twist som gör att alla filmens konstigheter någorlunda begripliga. Den som gillar David Lynch och psykoanalys på en akademisk nivå kan åtminstone förstå tjusningen med Currans manus, där allt egentligen är något helt annat.
Synd bara att han helt missar den surrealistiska dimension som filmen borde ha. Eftersom han av allt att döma inte kan regissera en film. Abandoned Dead är en praktiskt taget stendöd film som faller under facket ”ge mig en HD-kamera så gör jag en bättre film själv” – och på tal om levande döda så har man grävt fram Judith O’Dea (Barbara i Night of the Living Dead) i en liten roll i slutet. Obs, det var inte värt besväret.
Captive
Captive är ju inte heller en speciellt kul titel, men den kan åtminstone stoltsera med skådisar som Kate Mara och David Oyelowo – den sistnämnda spelar en fånge som har ihjäl en domare, och några till, sticker iväg och blir en jagad man och gömmer sig hemma hos en meth-beroende kvinna (Mara) som försöker sluta knarka och bli en bra mamma till sin dotter.
Man kanske tror att det här ska utveckla sig till ett tätt gisslandrama – filmen är dessutom byggd på verkliga händelser – men nej. Stryk verkliga händelser förresten. Filmen är inspirerad av ett Oprah-avsnitt där den där mamman som hölls gisslan tydligen läste en kristen självhjälpsbok av någon vid namn Ashley Smith och lärde sig sluta knarka genom att finna Jesus – och på något sätt skulle det här också ha något att göra med den där mördaren, som fick livstids fängelse.
Stackars Kate Mara och David Oyelowo som dumpats i den här filmen med endast sina skådespelarkompasser som sällskap. Hur ska de kunna förväntas komma med en psykologiskt trovärdig gestaltning av en människa när de måste sitta och högläsa pseudo-kristet nonsens för varandra?
Captive är egentligen lika stendöd som Abandoned Dead, även om den såklart är mer kompetent och har högre budget än 50 cent. Man sitter och väntar på att filmen ska komma igång. Sedan sitter man och väntar på att filmen åtminstone ska hosta upp en poäng. Men praktiskt taget ingenting händer i filmen. Oyelowos karaktär säger att han är oskyldig, och poliserna som letar efter honom (i andra änden av storyn) förklarar att han är paranoid. Okej. Mara ska ta meth för att klara situationen men väljer att låta bli. Okej. I eftertexterna får vi Oprah-avsnittet där den verkliga kvinnan möter Jesus-charlatanen och man sitter där och undrar vad i hela helskotta den här filmen försöker övertyga en om egentligen. Att läsa hans bok antar jag. Tråkigt när propaganda inte ens kan övertyga om vad den handlar om.
He Never Died
He Never Died är, till skillnad från de tidigare två titlarna, praktiskt taget en riktig film. Den är inte helt lyckad, men jag tyckte åtminstone att halva filmen var sevärd och för genrefans går den att rekommendera.
Den vänder sig specifikt till de som vet vem Henry Rollins är, det vill säga den mediala kändis och sporadiska film- och TV-skådis vars berömdhet bottnar i att han en gång var frontfigur i bandet Black Flag. Rollins ser ut som en biffig vampyr, eller en halvsnäll kåkfarare, eller en mysig livvakt, och han har ett aggressivt stoneface som när som helst kan förvandlas till märkligt sympatiska hundögon.
Därför är han utomordentligt vald i huvudrollen här – Han spelar Jack, en odödlig jävel av rent bibliska proportioner (menar det bokstavligt talat!) som spenderar sina dagar med att spela bingo och inte överanstränga sig. Om han blir på dåligt humör måste han nämligen döda folk, vilket leder till en ond spiral av lik som staplas på lik eftersom han helt enkelt är hungrig på våld om han släpper taget – Han har levt i hundratals år, så han är inte så tjenis när en gammal flamma lämnar en tonårstjej hemma hos honom och det visar sig att han är hennes biologiska pappa. Men kanske kan hon hjälpa honom att motvilligt få en dejt med tjejen som jobbar på den lokala dinern. Först måste det bara ske lite kidnappningar, gangsteraction… och bingo!
Ja, det här är en sådan där film där folk säger ”Bingo!” och i nästa scen går de faktiskt till en bingohall där Jack får sin något autistiska sug efter att kombinera siffror i rätt ordning tillfredsställt. Som du kanske hör så är He Never Died en film präglad av en trög och college-pårökt humor och, som du kanske misstänker, så fungerar väldigt mycket på grund av Rollins ofta (tyckte jag) hysteriskt roliga stoneface, vilket leder till många tillfällen av otippad ”anti-humor”.
Det är alltså en över-medel-film, i synnerhet för att vara direkt på video-varianten, men det som drar ner filmen är andra halvan av filmen där vi motvilligt rör oss mot någon slags riktig konflikt och riktig intrig, vilket blir antiklimatiskt eftersom Jack inte kan dö. Det leder till upprepningar av samma skämt, generell poänglöshet och ett avslöjande i slutet som är ganska dum.
Men man kan se det positivt. Själv ogillade jag bara sista tredjedelen av filmen och det betyder ju att jag trots allt gillade majoriteten av den. Så många indie-genrefilmer är dåliga, och framförallt pajiga och överdrivet referens-baserade, och det är kul att se en film som vågar vara lite säregen och köra sitt egna idiosynkratiska race. Smaken av tuggummit tog slut halvvägs, visserligen, men vid det laget jag noterade det så var det för sent för att stänga av.
The Throwaways
Det har redan gått två år sedan den tredje och sista Expendables-filmen och jajamänsan – Vi behöver inte mer av det här nu! The Throwaways är en film med en titel som försöker säga dig något: Inget annat än en uselt regisserad knockoff av både Expendables och, märkligt nog, Michael Manns Blackhat; visserligen en bra film, men inte en film någon gick och såg, så hur de tänkte när de försökte tjäna pengar på den vet jag inte riktigt. Här är det den provocerande talanglösa Sam Huntington som spelar ”datahacker” som anlitas av CIA, i en operation ledd av James Caan som spenderar större delen av filmen ropandes ord mot skärmar (jag gissar att hans arbetsdag var några timmar). Osammanhängande goja är orsaken till att rikets säkerhet är i fara, och för att undgå ett liv i finkan måste han leda någon slags operation mot någon slags militär kraft i någon slags före detta sovjetstat. För att lyckas med det sätter han ihop ett skräddarsytt gäng bad boys, såklart, och i taffligt regisserade budget-actionscener ska vi utstå deras ”humor” som består av dåliga skämt och svajigt skådespeleri.
Eller, du kanske saknat Kevin Dillon? Han spelar gängets ”war machine”-kille, ni vet vapengalningen som gillar ’Murica och sånt. Det finns en rolig scen där han och kompanjonen Noel Clarke överraskar fienden (och sig själva) genom att kliva rakt in i ett överraskningskalas och möta en hord fiendesoldater som ropar ”surprise!” i tron att de är deras kompis. Lite senare avfyrar de en bazooka som missar målet och spränger deras egna bil istället. Tänk humorn i den sämsta Jönssonligan-filmen, fast med wannabe-action. Ungefär som ett pilotavsnitt till en TV-serie som aldrig blev av. Jag ska sluta skriva om den här filmen nu.
Stämningsbild
Ett svar på ”Outlet-Onsdag#8”