Deadpool

deadpool

Jag minns killarna som mobbades på högstadiet och jag kunde höra deras skratt i mitt huvud raka vägen igenom Deadpool, en tafflig snorloska till film som hånar publiken för att den betalat en biobiljett. Redan i förtexterna vet vi vad vi har att göra med – istället för att skriva ut namnen på de inblandade kan vi läsa ”skämtsamma” och ”självironiska” tituleringar som ”A Hot Chick”, ”The Comic Relief”, ”A CGI Character”, ”A Gratuitous Cameo”. Det tragiska med det här ”skämtet” är förstås att det inte är ett skämt: Deadpool är en generisk och förutsägbar film som tror att den blir mindre generisk och förutsägbar om den avslöjar det själv. Regissören betitlas som ”An Overpaid Tool” medan manusförfattarna tar åt sig äran genom att kalla sig ”The Real Heroes Here”.

Eller hur, bros. Fortsätt inbilla er det.

Om du inte redan nu förstår att ”Deuche Pool” är ett bättre namn på den här filmen än Deadpool så är det bara att fortsätta: Deadpool, som vår anti-superhjälte heter, är en odödlig och osårbar snubbe som kommer på diverse porrinspirerade sex-referenser medan han skjuter ihjäl folk á la Columbine, inklusive de sedvanliga slow-motion-kullerbyttorna, skallarna som krossas i moln av CGI-blod och de konstanta närbilderna som gör att vi aldrig riktigt ser vad som händer. Han har en origins-story, som alla ”superhjältar”, och den tilldelas oss i flashbacks medan vi befinner oss på en bro där han har ihjäl sisådär två dussin lakejer (den här inramningen pågår ungefär halva filmen).

För några år sedan skrev jag en text som spekulerade i hur länge vi egentligen kan se Marvel-hjältar innan någon tröttnar (antingen publik eller filmskapare). Deadpool är ett första allvarligt trötthetstecken, för nu tycks serietidningsfilmen så slutkörd att det enda den har kvar att göra är att skoja om sin egen existens. I tid och otid vänder sig Mr Pool till kameran och pratar med publiken – att bryta fjärde väggen, som det kallas, har blivit ett rätt populärt trick att använda sig av som verktyg för berättandet (snarare än något enstaka skämt) sedan åtminstone Scorseses The Wolf of Wall Street (se The Big Short nu senast) men desperationen är påtaglig här. Deadpool (som spelas av Ryan Reynolds) pratar inte med publiken för att det har en estetisk eller filosofisk poäng – jag menar, plz; han gör det bara för att han gör det, antar jag, för det är ju kul, antar jag, och varför inte göra det fullt ut – Som om det här är någon slags Hot Shots-film kommenterar Deadpool sin egen likhet till Ryan Reynolds, undrar om Xavier är ”Stewart eller McAvoy” i ”den här filmen”, och klargör hela tiden att ja, filmen du tittar på är inte speciellt högklassig – tjoho!

Så okej, vi har en mer generisk version av våldsgröt som Kick-Ass och Kingsman, filmer som var ungefär lika amoraliska som denna men som åtminstone hade en egen stil man lade på minnet, och huvudpersonen är en irriterande skitstövel på Charlie Sheen-nivå. Något att lägga till på det?

Varför inte en intrig vi plötsligt ska bry oss om på riktigt. För, som sagt, så får vi ju en berättelse om Deadpools ursprung också. Den gamla vanliga superhjälte-storyn, fast berättartekniskt anorektisk och ungefär som om hälften av scenerna aldrig filmades.

Nu kanske du undrar hur vi ska ta en karaktär på allvar om han pratar med oss och hela tiden informerar oss om att han bara är en karaktär i en film och att ingenting av det här går att ta på allvar? Det gjorde åtminstone jag.

buy

Låt oss spela spelet ”varför ska vi bry oss”. Betänk följande intrig och leta efter en plats där den frågan får plats.

Deadpool var en gång i tiden en snubbe vid namn Wade, som sparkats från militären efter en karriär av massmördande, på grund av sitt sviniga beteende; han tjänar sitt uppehälle genom att låta bimbos betala honom att knivhota deras stalkers och menar därefter att de är värre än vad han är; han blir ihop med en prostituerad (Morena Baccarin) för att hon är så snygg och fortsätter vara ihop med henne för att de har så bra sex (han säger att han ”älskar henne” med jämna mellanrum, men inget föreslår att det skulle ha att göra med något annat än sex); han dumpar dock tjejen när han får reda på att han har obotlig cancer (han lämnar henne utan att hon får veta vart han tar vägen) och när han går med på ett Random Avtal med Random Person (vi får aldrig veta riktigt vem personen är, eller vad saken gäller) går han till Random Ställe för att bli Någon Sorts Superhjälte; så dålig koll som han har får han väl egentligen skylla sig själv när han blir fastspänd i en stol och får utstå månader av tortyr. Han ska inte bli Någon Sorts Superhjälte nämligen, han ska bli Någon Sorts Försökskanin och Random Ställe är egentligen Random Laboratorium ledd av Random Skurk Utan Känslor (Ed Skrein); på grund av dessa experiment blir Wade vanställd och odödlig; på grund av hans vanställda ansikte vågar han inte söka upp sin tjej igen (återigen, med tanke på att han bara valt henne på grund av hennes utseende talar det för sig själv att han är rädd för att hon inte ska vilja ha honom när han ser ut som The Things lillebror).

Men not to worry, naturligtvis kan Random Skurk kidnappa henne och så får vi oss en helt stereotyp upplösning med rallarfajter vid något hamnområde som om vi tittar på någon gammal direkt-på-video-action från 90-talet.

Det smått häpnadsväckande med Deadpool är att den vill att vi ska ta Wades berättelse på allvar – verkligen tycka synd om honom och vilja att han ska få ihop det med sin tjej, trots att vi aldrig får en enda anledning att bry oss om honom, samtidigt som filmen slår knut på sig själv för att hela tiden avslöja att vi bara tittar på en film – plus att Deadpool är ett ärkesvin som åtminstone jag önskade att skurken skulle döda långsamt och utan pardon.

Ryan Reynolds har visserligen karisma, och i mindre stunder kan ha få till en strulig bad boy-charm; den kommer till exempel i filmens enda smått begåvade scen, när han tjurar medan en ny hand växer fram där den avhuggna försvunnit, och hans inneboende, en blind tant han kallar för Al, försöker montera ihop ett IKEA-skåp. Men… ja, det hade ju inte skadat om han inte poängterade för oss att han egentligen är Ryan Reynolds. Till skillnad från vad dessa sviniga manusförfattare tror så är publiken inte idioter.

Det som hänt här är att filmskaparna drivits av hybris och lättja, eftersom det är egenskaperna som Deadpool också drivs av. Han är såklart från början en Marvel-figur och han är uppenbarligen inte tänkt att vara en politiskt korrekt skapelse – alltså finns det folk som gärna ser honom hugga huvuden av datoranimerade kroppar och skoja om att han ska stoppa ”bollar i hål”; kasta in en sexig brutta på det och snubbarna ba wöööööh. Jag har egentligen inget att säga om det, för sådana snubbar läser oftast inte recensioner längre än tweets.

Däremot uppskattar väl alla en film med en story som är originell och genomtänkt, med bra karaktärer, en anledning att bry sig, smart humor och bra action – Deadpool är en tunn och anti-originell slarv-story med odefinierade karaktärer, dålig action och ett sätt att skjuta sig själv i foten som gör att den naturligtvis inte kan komma någonstans: En riktig film kan inte ha metaskämt, och ingen riktig intrig kan finnas i en metafilm. En superhjälte behöver inte en vidrig attityd och kan inte bödel-mörda folk. Det krävs en antihjälte för det – men en antihjälte kommer aldrig få en flickvän, och kan inte ha en superhjältes berättelse. Det finns inga medelvägar däremellan men ändå är Deadpool där som ett stolt, idiotiskt långfinger – och det riktas till alla i publiken.

FREDRIK FYHR


buuu

DEADPOOL

Originaltitel, land: Deadpool, USA/Kanada.
Urpremiär: 8 februari (Paris).
Svensk premiär: 12 februari 2016.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (n/a); DI (EFilm)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Ryan Reynolds, Morena Baccarin. T.J. Miller, Isaac C. Singleton Jr, Randal Reeder, Hugh Scott, Gina Carano, Leslie uggams, Jed Rees, Karan Soni, Ed Skrein, Michael Benyaer, Greg LaSalle, Stefan Kapicic (röst). .
Regi: Tim Miller.
Manus: Rhett Reese, Paul Wernick.
Producent: Simon Kinberg, Ryan Reynolds, Lauren Shuler Donner.
Foto: Ken Seng.
Klippning: Julian Clarke.
Musik: Junkie XL.
Scenografi: Sean Haworth.
Kostym:Angus Strathie.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Marvel Enterprises, ass. TSG Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – en medioker, oinspirerad, slarvigt skriven och generisk superhjälte-story med oklar intrig, opersonliga karaktärer och halvdan action, som försöker distrahera publiken bort från sin medelmåttighet med skrikig självironi och ett desperat meta-perspektiv som gör den redan svaga storyn helt omöjlig att engagera sig för.

8 svar till ”Deadpool”

  1. […] är tillräckligt “inne” (medan en direkt dålig och kokainstint cynisk film som Deadpool kanske känns “fräsch”). Visst behöver man inte vara någon stor pessimist för att […]

  2. […] publicerat mina negativa recensioner på Sin City: A Dame to Kill For, Kingsman och nu senast Deadpool. Ingen annan målgrupp blir så provocerad av demokrati som superhjältefansen, tycks det. Om de […]

  3. […] fru, för deras CV:n föreslår inte direkt en fallenhet för god smak (de var ett kärlekspar i Deadpool också) – jag kan till och med acceptera att Kevin Costner är här, men det börjar osa […]

  4. Jag hade velat skriva kommentarer till tre av dina artiklar, men jag samlar ihop dem här istället.

    ”Deadpool” tilltalar inte alla (definitivt inte mig), men jag håller inte med om att filmen skulle vara det första trötthetstecknet.

    Att karaktären Deadpool är vulgär, våldsam, tänker bara på sex samt ofta bryter fjärde väggen är inte för att Fox desparat varit tvungen att hitta på något nytt, utan för att dessa är delar av hans personlighet från serietidningarna.

    Den amerikanska kulturen är annorlunda än den svenska. Medan superhjältar betraktas som något barnsligt här (du har i din recension om ”Batman: The Movie” nämnt att du vuxit upp och gått vidare), är de stora i USA. Att en amerikan frågat mig varför Sverige inte satsade mer på den svenska superhjältinnan ”Dorothy Virvelvind” är bara ett tecken på det. Naturligtvis måste inte alla gilla superhjältar, men superhjältegenren är ändå något som ”vanliga” människor tar för givet ”där borta”, och inte bara ”hardcore” fans som besöker Comic-Con. Ett exempel är skribenten Aaron Hubbard som skrev en intressant artikel där han beskrev sin första kontakt med superhjältar och varför han som vuxen fortfarande tycker att superhjältehistorier har samma värde som filmer och annan skönlitteratur: http://moviepilot.com/posts/2560403

    Att skådespelare på Comic-Con interagerar med sina fans på alla möjliga vis (du skrev t.ex. om Loki som slängde bombastiska förolämpningar) behöver inte betyda att en genre börjar gå i förfall. Jag känner inte till att Freddy Kreuger deltog i talkshows under 80-talet, men jag skulle inte jämföra skräck- och superhjältegenren med varandra på det sättet. Skräck kan ju inte ses all folk i alla åldrar på samma sätt som superhjältefilmer gör.

    1. Profilbild för Fredrik (admin)
      Fredrik (admin)

      Det var ju naturligtvis en bred jämförelse, men poängen var att en filmserie tenderar att ha en naturlig kurva, alldeles oavsett genre. Superhjältefilmen, åtminstone som den ser ut nu med MCU och DC osv, skulle jag inte klassa som en genre i sig utan en filmserie eller ett typ av franchise-fenomen. Det går även att jämföra med Universals gamla skräckfilmer som började med Dracula och Frankenstein (1931) som alla tog på fullaste allvar och var livrädda för, men 15-20 år senare var det Abbott och Costello som mötte Frankenstein. Jag vet att att Deadpool bryter fjärde väggen i serien, men det är ju också nu man gör film av Deadpool, det var inte läge för det för 5-10 år sedan (eller så länge Reynolds velat göra filmen). Sedan så visst, superhjältar tillhör en typ av specifikt amerikansk myt, som Westerns eller high school-filmer. Men jag är inte säker på vad din poäng är. Jag skulle tro att de flesta jorden runt tar superhjältefilmer för givet vid det här laget, eftersom de aldrig slutar komma. Och om man tar superhjältar ”för givet” eller inte spelar ingen roll för mig eftersom jag skriver om film. Som regel kan man säga att en film (för mig) alltid är viktigare i sig än vad superhjälten i den är.

  5. Jag är medveten om att du driver en filmblogg, är en filmälskare och huvudsakligen skriver om film – naturligtvis är mediet viktigare i sig än vad superhjälten i den är. Jag inser utifrån ditt svar att vi talar på olika planer. Jag är inte en utbildad filmvetare och har därför inte det ”korrekta” språket för att kunna formulera mig som en. Därför kommer jag inte att kommentera allt du skrivit samt avslutar diskussionen efter detta svar även om jag tycker att det är intressant.

    Jag kan förstå att filmvetare väljer att inte klassa superhjältefilmen som en självständig genre utan som en filmserie. Men samtidigt tycker många jag talat med att det blir lättare att tala om dessa filmer om denna genre ”existerar” – superhjältefilmen är ju en blandning av olika genre (deckare, spion, science-fiction, action, skräck etc.) trots allt. Många (på nätet naturligtvis) tar därför för givet att genren existerar. Men självklart spelar detta (i filmälskares ögon) ingen roll för Filmen som medium, det har jag förstått nu.

    Som du skrev tillhör superhjältar en specifikt del av amerikansk mytologi. Men nu när Disney äger Marvel kommer filmbolaget att göra superhjältar att bli lika ”rumsrena” som Musse Pigg och Kalle Anka. Innan 2008 fanns det få människor som kände till andra hjältar än Stålmannen, Läderlappen, Spindelmannen och X-Men. Nu är det helt annorlunda och jag tvivlar på att folk kommer att tröttna på dem om – låt oss säga 10 år.

    Eftersom du jämfört Universals skräckfilmer med MCU när det gäller naturliga kurvor, vad tycker du om den stora Star Wars-populariteten? George Lucas må endast ha gjort 6 filmer mellan 1977 och 2005 som allmänheten (eller Filmälskaren) känner till, medan Star Wars’ ”expanderade universum” levt vidare (tack vare fansen) i form av skönlitteratur, serie och TV-spel. Men nu kommer Disney att släppa minst en film per år (sedan de slopat det expanderade universumet och ”börjat om”).

    Du undrade vad min poäng var. Min poäng var att man inte ska se, försöka förstå och försöka tolka superhjältefilmen utifrån en Filmälskares perspektiv. Visst är det sant att de flesta jorden runt tar superhjältefilmen för givet eftersom de slutar aldrig att komma. Men det som jag vill betona är attityden mot superhjältar i allmänhet. Visst stämmer det att det finns fanboys som har ett barnsligt försvarsmekanism och drar en gräns mellan dem och ”alla de dumma vuxna” som inte håller med dem. Men för många handlar superhjältar om en verklighetsflykt – att bli hänförd över hur fantastiska och spektakulära dessa hjältar är med deras superkrafter eller intelligens. Bara för att man gillar superhjältar behöver inte betyda att ”alla inte har flyttat hemifrån” (som du skrev i din recension om ”Batman: The Movie”) och (särskilt i svenskars ögon) är barnsliga.

    Jag avslutar detta svar med att komma tillbaks till din recension: Du har nämnt att ”Deadpool” var ett tidigt trötthetstecken och förklarade bl.a. i ditt svar att det inte var läge ”att bryta fjärde väggen” inom Filmens värld för 5-10 år sedan. Men måste det per automatik betyda att folk börjar få nog av superhjältefilmen? Det kanske stämmer för Filmälskare och Filmvetare. Men hos vanliga människor (som saknar utbildning i filmvetenskap och som bara längtar efter eskapism), serienördar och fans ser jag istället tecken på det motsatta. Deadpool – hur tramsig, löjlig eller förolämpande han än är, är otroligt populär i USA och nu har Fox planerat en uppföljare (som jag personligen kommer att undvika).

    Jag hoppas att detta svar (efter att ha korrekturläst det minst 10 gånger) ger dig en ökad förståelse i hur jag resonerat kring hela ”genren” och dess framtid. Om det inte gör dig klokare och du fortfarande undrar vad min poäng är – då är det inte så mycket jag kan göra.

    Jag är ju inte en utbildad filmvetare trots allt.

    1. Profilbild för Fredrik (admin)
      Fredrik (admin)

      Mycket av vad vi pratar om här är dels petitesser – klassificeringar, vad för genrer som existerar och inte, osv – och dels bokstavliga resonemang utifrån mer svepande beskrivningar. När jag t.ex skrev att ”alla inte flyttat hemifrån” så var ju det en metafor, ingenting som syftade till något slags objektivt noterande (det skulle ju betyda att jag anser att de som läser mycket serier aldrig flyttar någonstans).

      Mer to the point: Man kan förstås välja att se en film hur som helst, och om man vill se en film med superhjältar kan vilken superhjältefilm som helst förstås vara tillfredsställande (det du säger om hänförelse och verklighetsflykt går hand i hand med vad jag ibland kallat ”superhjälteornitologi”, att man går och ser en superhjältefilm för att identifiera och titta på superhjältarna och inte mycket annat). Men superhjältefilm står inte separat från film, och superhjältar är inte synonyma med hänfördhet och verklighetsflykt ur filmhistoriskt perspektiv. Ingen kan film kan tas bort från ett film-perspektiv (det säger ju sig självt). Jag skulle påstå att superhjälten ur det perspektivet bara är rekvisita, vår tids actionfilm, hur en vanlig typ av ”verklighetsflykt” och ”hänfördhet” på bio ser ut just nu. Superhjältarna kommer från en gradvis utveckling, från Western-hjältar till 80-talets maskin-actionhjältar (Rambo och Arnold), som gradvis blev kött och blod-poliser (Mel Gibson och Bruce Willis) för att sedan bli bra pappor/makar/presidenter/idoler på 90-talet (Cage i Con Air, Ford i Air Force One, Arnold nu snäll pappa-robot i T2, etc) för att till slut ta på sig trikåer och bli superhjältar (att de sedan är byggda på verkliga förlagor är ovidkommande). Publiken lär tröttna på just trikåer och hemliga identiteter, även om superhjältar förstås kommer leva kvar på film (de fanns ju på film innan Marvel också). Då kanske de förresten kan bli bättre och mer ambitiösa filmer också, fast för en mer nischad seriepublik. Den generella biopubliken kommer att se annan typ av hjälte än just en superhjälte, om de tröttnat på superhjältar.

      Samtidigt, det du säger är helt sant, människor behöver inte ha tröttnat på superhjältar bara för att filmerna blir tröttare. Box office-besvikelserna, inklusive skuggförlusterna, blir visserligen fler; för varje Deadpool finns en X-Men Apocalypse och för varje Civil War en Batman v Superman; men vinden har inte vänt på något tydligt sätt (även om alla människor jag pratat med, det du kallar ”filmälskare” liksom ”vanligt folk”, säger att de är trötta på superhjältefilmer eller att exponeringen åtminstone är absurd). Men förr eller senare kommer ju superhjältefilmen, som den ser ut nu, liksom allt annat ta slut. Om inte via någon slags slutgiltig flopp (en Batman & Robin för vår tid) så genom små förändringar som till slut gjort om hela spelplanen. Du nämner Disneys Star Wars och det kan vara en ledtråd – MCU-konceptet har påverkat all blockbuster-logik, så det är möjligt att ”interaktiva” filmserier blir den nya standarden inom kort, och det skulle såklart göra superhjältefilmerna mer urvattnade om varenda blockbuster som Hollywood gjorde följde samma koncept. Och det skulle bli lättare för publiken att inse att de flesta superhjältefilmer är ungefär likadana. Man kan leva länge på att veta vad man ska få, men till slut måste man ju rimligtvis tröttna. Om superhjältefilmerna blev mer innovativa hade jag inte tvekat på deras fortsatta succé, men de blir tvärtom tröttare, producenterna mer säkra på att publiken ska fortsätta strömma in oavsett om filmerna är bra eller inte.

      Men, dessutom: Rätt som det är kan det komma en ny finanskris, ett nytt 9/11, ett nytt krig, någonting som ändrar den ”breda massans” förhållningssätt till film (ser man filmhistoriskt så är det nästan alltid yttre omständigheter som påverkat utbud och efterfrågan) och inför stora förändringar i världen tror jag superhjältefilmen är en lättspräckt bubbla. Även ”comfort food” måste byta smak och sort efter ett tag.

      Tack för dina kommentarer!

  6. […] ogillade karaktären Deadpool så mycket att jag efteråt undrade om det verkligen var filmen jag hatade och inte bara figuren. […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *