Youth

I en tid när det talas om filmens död gör Paolo Sorrentino film för films skull – och han gör det så bra, med sådan filosofisk renhet, att många inte förstår vad han håller på med. Flera kritiker har erkänt att de inte förstår vad hans senaste film Youth går ut på, och jag undrar om det är något fel på mig som tyckte mig förstå den in i själ och ben.

Jag tror man missar poängen om man släpar in Fellini i ekvationen – Sorrentinos förra film, Oscarvinnaren Den stora skönheten, var verkligen en ultra-italiensk Fellini-pastisch, så pass mycket att jag tyckte det skadade filmen, men Youth har bara tillfälliga likheter med Federicos stil; visst, filmen handlar om två åldrade artister som funderar över ditt och datt, en naken Miss Universum glider förbi med hög svansföring och en och annan scen (som när filmregissören hemsöks av alla sina karaktärer) på rekreationscentret där filmen utspelar sig gör att tankarna går till 8 1/2 (1963), Fellinis bästa eller åtminstone mest iögonfallande film.

Letar man efter Fellini så hittar man, alltså, lite Fellini. Frågan är förstås varför någon vill närma sig Fellini, som var en så extremt personlig regissör, unik så tillvida att ingen kunde imitera honom eftersom hans filmer var så knutna till honom själv och hans eget privatliv.

Jag tror det finns en annan kvalité som Sorrentino eftersträvar, en han bara råkar dela med Fellini: Tanken att göra film för filmens skull, tanken att all konst är viktig i sig. Att det inte handlar om att addera något instrumentellt värdefullt till samhället, eller att ställa jordbävningsframkallande frågor om liv och död; det handlar inte om djupt drama, tjock litteratur, filosofi eller politik eller någonting meningsfullt – låt säga, för argumentets skull, att livet är en meningslös affär och att det enda värdefulla för människan är att känna glädje och behag. I Sorrentinos värld är en film inget annat än ett ämne som strävar mot detta mål.

Att hans inspiratörer är mer classy – här finns lika mycket Fellini som det finns Bergman, Weerasethakul, Ozu och Almodóvar, med några mycket specifika stänk De Palma – är kanske orsaken till att denna cinematiska lättja blir svårare att ställa in sig för; vilket skulle förklara varför Youth mötts med frågetecken när ingen ifrågasätter Quentin Tarantino, som sysslar med exakt samma typ av ”glädjefilm” som Sorrentino, fast med skräpig exploitation och genrefilm som förlaga, eller David Lynch, som på ett liknande sätt använder känslor och intuition före story och mening.

Alltså är Youth en film gjord av och för människor som verkligen älskar film, och konst och konstnärligt uttryck som koncept. Sorrentino är brutalt oironisk och självcentrerad, långt ifrån att reducera sig till en comme ci comme ca-attityd där han ängsligt skulle skoja om sig själv och säga att det ju ”finns viktigare saker i världen än film”. Inte för Sorrentino. Youth är ett klart och rent kärleksbrev till syntes och begär, konstnärlig hängivenhet och förståelsen för konsten som det redskap med vilket man upplever sinnenas värld, en värld som är högst verklig – kanske mer verklig än verklig; upphöjd, liksom den där svävande buddhistmunken.

Den där svävande buddhistmunken? Jo han är där. Platsen är ett rekreationscenter och via Sorrentinos kamera checkar vi in. Vi håller oss till vårt närmaste sällskap Fred Ballinger (Michael Caine), en numera pensionerad dirigent som svurit att han aldrig ska dirigera en orkester igen, som i sin tur håller sig närmast Mick Boyle (Harvey Keitel), en filmregissör i 80-årsåldern som med skådespelarna á la Cassavetes arbetar fram sin kanske sista film.

Vi ska dock inte göra misstaget att tro att de är ”huvudpersoner” i ett ”drama”. De har visserligen kvinnor, i utkanten av sina liv, som påminner dem om deras nederlag. Sättet de lagt konsten före allt. Freds dotter (Rachel Weisz) arbetar som hans assistent, och hon har visserligen minnen från sin barndom som spökar i Freds huvud – skulden över att sätta jobbet före familjen, och sättet mamman fick slita… – men den som kan sin Bergman inser snart att dottern praktiskt taget reciterar Liv Ullmann-monologer. Samtidigt får Mick besök av en åldrad diva (spelad av Jane Fonda) som förklarar att han är passé, att han liksom alla andra regissörer i hans ålder tappat stinget, att hans senaste filmer varit skit och att hon inte tänker medverka i hans senaste, ty hon har tackat ja till rollen i en TV-serie eftersom TV är framtiden (”Television is shit!” replikerar Mick utan ironi).

Det här är inte punkter i en intrig, det är bara saker som händer i filmen. Liksom allt annat rör det sig om cinematiska idéer. Det behöver inte vara realistiskt eller gå ihop, för Sorrentinos film är hundra procent film, även om han förmodligen lyssnat på kritiken från Den stora skönheten – fy på sig, inte filma nakna fotomodeller, gamle karl! – och nöjt sig med en naken fotomodell, och flera kvinnor som sysslar med att vara lika mycket verklig människa som vem som helst; och den där fluktarscenen i poolen avbryts på ett kul sätt av att Mick springer mot sitt livs sanna kärlek, den nästan 80-åriga Jane Fonda.

Samtidigt är Sorrentinos karaktärer aldrig mer verkliga än figurer i en bok eller målningar på en tavla – man kan, förstås, acceptera dem som människor i verkligheten, men man vet alltid att de inte riktigt är det; eftersom Sorrentino accepterar syntesen som det allsmäktiga har han mycket svängrum att leka med den stora bilden: Huvudpersonen i filmen är egentligen platsen, och Mick och Fred är lika mycket eller lite värda som den unga massösen (Luna Mijovic) som gör workout på sin TV-spelskonsol om nätterna, den unga filmstjärnan Jimmy Tree (Paul Dano), som betraktar alla omkring sig i ett obskyrt method-projekt eller den feta mannen som trots sin ocharmiga framtoning översvämmas av fans och i allmänhet bara tilltalas som ”han” (eftersom det är Diego Maradona). Och så en och annan miss Universum, och en och annan svävande buddhistmunk, förstås.

Som om vi själva checkat in lär vi känna de här karaktärerna (eller åtminstone lär vi oss deras närvaro) och det är känslan av värld, texturen av en plats, som lägger grunden för hela upplevelsen. Ålderdomen ser Sorrentino som en sval och tyst plats utan tid, som detta rekreationscenter av oklar natur. Fred och Mick strävar inte längre, de kan inte längre kissa och de rör sig knappt – de kan se, och de tittar (bland annat på Miss Universe), men de ser inte längre sakerna själva; ingenting har enkelt ”face value”; allt de ser processas genom det inre ögat, det de använt hela sina liv, och varje syn är i sig full av meningen från alla de syner de haft i sina liv; och konsten, som de fortfarande lever för, vävs med materialet från de avgörande känslor som kommer från dessa enkla syner.

Sorrentino ser konsten som själens språk, det konstnärliga uttrycket som samma vilja som ville bygga Babels torn; en enad strävan som sträcker sig mot himmelska höjder. Sorrentino tror inte på någon slags counter-kultur, han tror inte på smärta som njutning, eller skräck (som nämns i filmen) som något med mening eller värde. Man kan ana ett underliggande avfärdande mot ansedda regissörer som Michael Haneke eller Ulrich Seidl; människor som bara hittar mening i meningslöshet och lyfter fram det fula som något nobelt.

Istället kom jag att tänka på den nyligen bortgångne David Bowie när jag såg Youth – det är en film som naturligtvis har stora tematiska stråk av död, och sättet den ständigt strävar efter att göra bildkonst (dvs. den enda konst som finns i film) påminde mig om sättet Bowie med albumet ”Blackstar” gjorde musik av sin sista tid i livet. Det är musik Sorrentino bäst jämförs med, och även om man kan avfärda honom som plågsamt högborgerlig så måste man vara döv för att inte höra den mäktiga skönheten och verkliga själen i symfonin han orkestrerar – det finns ingenting ironiskt eller deprimerat över dessa konstens herrar. Fred får höra att han varit en dålig far, han håller med. Mick får höra att han är en föredetting, han blir arg – och han har rätt att bli arg. Varför anses det rätt att en människa vid en viss ålder slutar med sin profession?

Vid ett tillfälle säger Fred något i stil med att känslor är överskattade – men om han verkligen trodde det så skulle han inte behöva säga det. I en avgörande minut säger Mick att han har fel, att känslor är allt, det enda. Allt det här knyts ihop själsligt i sopranen Sumi Jo som sjunger så att själen går sönder av skönhet – en emotionell sanning som transcenderar den obetydliga storyn, till och med bilderna i sig, och vi möter karaktärerna på en osynlig plats i våra hjärtan.

FREDRIK FYHR

YOUTH

Originaltitel, land: Youth, Italien/Frankrike/Schweiz/Storbritannien.
Urpremiär: 20 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 22 januari 2016.
Speltid: 124 min (2.04).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 4K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Caine, Harvey Keitel, Rachel Weisz, Paul Dano, Luna Mijovic, Jane Fonda, Ed Stoppard, Rory Serrano, Loredana Cannata, Madalina Diana Ghenea, Mark Kozelek, Nate Dern, Alex Beckett, Mark Gessner, Tom Lipinski, Chloe Pirre, Alex Macqueen, Heidi Maria Glössner, Helmut Förnbacher, Dorji Wangchuk, Sumi Jo.
Regi: Paolo Sorrentino .
Manus: Paolo Sorrentino.
Producent: Carlotta Calori, Francesca Cima, Nicola Giuliano.
Foto: Luca Bigazzi.
Klippning: Cristiano Travaglioli.
Musik: David Lang.
Scenografi: Ludovica Ferrario.
Kostym: Carlo Poggioli.
Produktionsbolag: Indigo Film, samprod. Barbary Films, Pathé, France 2 Cinéma, Number 9 Films, C-Films AG, ass. Medusa Film, Film4, delt. Canal+, Ciné+, France Télévisions, RSI-Radiotelevisionen Svizzera, SRG SSR, Téléclub, Mediaset Premium, support. Ministerio per i Beni e le Attività Clturali, Regione del Veneto, Regione Lazio, Bundesamt für Kultur, Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe.
Svensk distributör: Folkets bio.

Betyg och omdöme: Mycket bra film – expressionistisk och cinematisk, men samtidigt stillsam och lugn, panorama-liknande film om konstens själsliga betydelse och innebörden av ett helt liv hängett till konst; oundvikligen oformlig som karaktärsstudie (dess prio 2), men via sina centrala effekter en stolt, originell och sublim film om strävan efter skönhet och glädje (prio 1).