Snobben – The Peanuts Movie

Regi: Steve Martino

Allas vår ”Karl” blir kär i den ”lilla rödhåriga flickan” och måste bevisa för henne och alla andra att han inte är en förlorare.

För att vara en av världens mest lästa serier så är Charles Schulzs ”Peanuts” egentligen väldigt indie. Liksom  ”emo” en gång i tiden var en obskyr avgrening av postpunken på 1970-talet var ”Peanuts”, liksom många populära serier, från början en raritet; en existentialistisk, lågmäld, popkonstig skapelse, lite mer lämplig för en gymnasist än för ett barn, där sjuåringar filosoferade om sakernas tillstånd och krasst konstaterade livets meningslöshet. I synnerhet Schulz tidiga serier från 1950- och 60-talet är fjärran det barnprogram som ”Snobben” skulle bli under 90-talet och vidare in i vår tid av tomt kommersialiserade.

Man behöver inte se mer än en affisch för att förstå att Snobben – The Peanuts Movie är en travesti av högsta rang (redan den svenska titeln avslöjar en identitetskris) men det hade inte behövt vara det. Schulz dog med löftet om kvalitetskontroll och denna film är producerad av hans barn, via hans änka som äger rättigheterna. Hon har gett dem tillåtelse att göra filmen. Hon lär inte göra om det misstaget.

Det är alltså en gräll, lättillgänglig, ytlig och barnslig film – den har siktet inställt på att vara en lite gammaldags Disney-film snarare än någonting som liknar förlagan. Jag är själv ingen ”Snobben”-expert, men jag känner igen urholkning när jag ser den. Animationen är en logisk digitalifiering av Schulz’ miljöer och man har kommit ihåg karaktärernas kännetecken. Man har bara missat poängen med dem. Den som minns figurerna minns till exempel Linus, pojken som går omkring med en blå filt – snuttefilten, övergångsobjektet, det djupt rotade psykologiska hjälpmedel som barn… äh, nej, han är bara Linus, ”han med filten”; han har en filt. Check.

På samma sätt är vår kära huvudperson Charlie Brown – eller det nostalgiska ”Karl”, som han heter i den svenska dubben som pressvisades (och som jag såg) – inte längre symbolen för mannen i mängden, strävaren som misslyckas och försöker bearbeta sitt lidande. Han är bara en ”förlorare” som kan bli en ”vinnare”, om han bara går igenom några montage först.

Filmen påminner mig om den där killen jag kände när jag var liten som trodde att Det våras för rymden (1987) var samma sak som Star Wars och därför trodde att alla menade Rick Moranis när de pratade om Darth Vader… det är liksom inom samma planhalva men helt, helt fel. Inte bara är filmen är en tondöv vulgarisering av originalserien – det borde vara svårt att förneka för vem som helst – utan rent praktiskt har den svårt att få ”Peanuts” att funka som en menlös Disney-film.

Ett tag fungerar filmen, till exempel. De grundläggande bitarna som Schulz en gång i tiden manifesterade finns där. Världen ser åtminstone likadan ut, och på en rent ytlig nivå verkar allt fungera på samma sätt. Det är svårt för en film att misslyckas när man har så etablerade karaktärer som Charlie Brown och Lucy van Pelt, som fortfarande säljer sina visdomar vid sidan av vägen. När filmen får till jargongen från serien är det svårt att motstå den. Som när hon håller upp en spegel framför Karl och förklarar att han här kan se misslyckandets ansikte, med en röst som nästan är lite upplyftande, som om det skulle vara något muntert med det.

Men The Peanuts Movie, eller Snobben, eller vad man nu vill kalla den, hamnar snart i ett dödläge av obestämda målgrupper och förlorad filosofi. Det fyrkantiga kopierandet av Schulzs mer filosofiskt mångbottnade idéer blir katastrofal när Karl blir kär i ”den lilla rödhåriga flickan” – som förresten hette Heather, och som vi här får se (i serierna var hon alltid en helt eller till hälften dold, mystisk figur som förmodligen mest fanns i Charlie Browns huvud). När filmen tar fram henne i ljuset försvinner den ironiska poängen och man har istället skapat ett objekt för honom att bli kär i – exakt vad meningen var att kritisera från början. (I animerade filmer och serier har Heather varit synlig, men en viss ironisk kvalitet har ändå bibehållits).

Inget blir förstås bättre av att intrigen är den mest generiskt tänkbara – där Karl ska försöka uppvakta sitt rödhåriga objekt via ett par montage med dålig popmusik där han blir populär på grund av ett missförstånd eller annat, och de existentiella poängerna förvandlas till klyschig och stendöd gamla ”vinnare- och förlorare”-tematik där det viktigaste är ”vem man är på insidan” och så vidare. Under tiden slösar vi tid med Snobben – som förstås bara är en maskot – när han försvinner in i drömda äventyr där han (också) är på jakt efter en hona; en rosa tjej-snobb. De flyger omkring i första världskrigsscenario där han är på jakt efter ärkefienden Röda Baronen. Saker vi känner igen från serien, men återigen översatt till film så tungfotat att all charm dör.

Flygare på 1910-talet är förresten bara en av många arkaiska detaljer i The Peanuts Movie, som kommer att alienera barn lika effektivt som vuxna. Jag kan se framför mig hur barn som ser denna film ställer sig helt rimliga frågor: Varför skriver Karl sina skoluppsatser för hand? Varför har han ingen mobiltelefon? Varför läser han böcker när han kan ladda ner dem på en läsplatta? Om han nu är så kär i den där tjejen, kan han inte bara adda henne på Facebook?

Jag har en känsla av att ingen kommer att bli nöjd av den här filmen. Men de gamla serierna finns kvar, och de tecknade TV-filmerna från förr har också sin charm intakt. Se dem gärna, för de känns alltmer obskyra och bortglömda idag. Förhoppningsvis är det The Peanuts Movie som allra snabbast försvinner i tiden, som en fotnot ingen lägger på minnet – det finns ju inte så mycket i den att komma ihåg.

FREDRIK FYHR