The Last of Robin Hood

Regi: Richard Glatzer

Berättelsen om den åldrade Errol Flynn, åren innan han dog, och hans relation till en minderårig kvinna samt hennes opportunistiska mamma.

Det finns många anledningar till att ta en chans med en film som anländer direkt till DVD, BluRay, VOD (det där som förut, ack så enkelt, kallades ”video”).

The Last of Robin Hood är verkligen inte en av dem, men ändå. Betänk bara, för en stund, filmbranschen. Det är ingen vacker plats. Talanger spottas ut ur dess kropp när de blir för gamla, idéer som inte är tillräckligt lukrativa får ingen uppmärksamhet och kraven på idioti blir allt större.

Den här filmen skulle kunna vara en kommentar på det, eftersom den är ett resultat av hela problemet. Det är en skildring av Errol Flynns sista dagar, när han försökte hålla liv i sin karriär som en gammal skådis medan han efterhand insåg att hans flickvän – en ung stjärnsökare, spelad av Dakota Fanning – bara var femton år.

Filmen är befolkad av skådespelare som är fantastiska, men som Hollywood inte ger plats för idag. Kevin Kline, en av mina personliga favoritskådespelare i alla kategorier, gör bara små filmer numera, små och anspråkslösa draman som Darling Companion, My Old Lady och Ricki and the Flash, filmer som är bra men som alltför få människor ser.

Susan Sarandon, som spelar den nämnda flickans mamma, är en av sin generations bästa amerikanska skådespelare: För gammal. Vill fortfarande jobba. Tar vad hon kan hitta, vad som verkar intressant. Det blir Jeff Who Lives At Home, det blir Bedragaren, det blir The Company You Keep. Såg du dem? Inte dåliga.

Å andra sidan. Skådespeleriet, en konstform som förstör så många talanger genom prestige och ego, återgår här till en ödmjuk princip. Rollen, stycket, ensemblen. Förställandet och utförandet. Inget mer. Är publiken liten? Må så vara, må så vara.

Jag har rekommendationer att ge alla titlar jag nämnt  – vissa mer försiktiga än andra, men ändå – men filmen ingen behöver se är tyvärr The Last of Robin Hood. Kevin Kline ser onekligen ut som den åldrade Errol Flynn, och det är synd att han inte kommer få chansen att spela honom igen. Det ser visserligen ut som att han oavbrutet ångrar att han var med. Sarandon verkar också tänka på annat medan hon proffsigt gestaltar en roll som inte säger oss bu eller bä. Dakota Fanning, som den minderåriga flickvännen, är mest dimmig av alla. Hon levererar sina repliker som om hon inte kunde bry sig mindre och snart är på väg att somna.

Kanske det är den deprimerade apati jag hört att skådespelare drabbas av när regissören inte inspirerar dem. The Last of Robin Hood är nämligen så dåligt regisserad att det känns som att den spelar poker med publiken – du har ingen aning om vad den håller på med, men spelet fortsätter som om allt är normalt. Det blir inte bättre av att manuset – såväl i inramningen som i dialogerna – skriker fyrkantig TV-film där alla repliker är bruksvaror som finns till för att hålla storymaskinen igång. Det spelar ingen roll hur intressant storyn är egentligen – på TV kan allt bli svintråkigt babbel utan djup.

När som helst tror man att filmen ska komma igång, eller landa någonstans. Den traditionella inramningen – vi börjar när Flynn är död, och får sedan berättelsen i flashbacks – gör oss förväntansfulla. Men mamman (Sarandon), som berättar intrigen, verkar inte bära på någon hemlighet. Vi får inte ut något av Flynn. Vi vet inte vad den femtonåriga tjejen tycker och tänker.

Plötsligt är filmen slut och faktarutorna, med de tillhörande bilderna, avslöjar att filmen faktiskt försökt berätta en historia här. Flynn var ju känd som någon slags player. Flickan som växte upp och skaffade barn, ovillig att prata med pressen eller ha något att göra med Hollywood, blev aldrig vän med sin mor, som pushade henne till att bli stjärna och såg mellan fingrarna när Flynn pedofilerade sig på hennes dotter. Det som hände var egentligen en hemsk tragedi.

Men allt det där är borta, nivellerat till en jämntjock och ogenomtränglig anonymitet i den här filmen som lyckas med konststycket att ta en story från A till Ö utan att någonsin handla om något. Filmen är som en spänd lina som saknar tvätt, som aldrig går av, och som aldrig ens får besök av en fågel. I en scen försöker Flynn få huvudrollen i Stanley Kubricks Lolita (1962). En inte speciellt övertygande Kubrick (Max Casella) säger att han är för gammal och, efter en lång pinsam tystnad: ”This is awkward”.

Det är omöjligt att inte hålla med.

FREDRIK FYHR

*