Victoria

Regi: Sebastian Schipper

I en enda tagning följer vi Victoria genom en natt i Berlin som blir ovanligt dramatisk.

Victoria har en spöklik effekt på mig. Nu pratar jag inte om filmen utan om Victoria, som hon heter i den här filmen, där hon spelas av Laia Costa. Hon är ung, glad, opretentiös, nyfiken, försiktig – i hemlighet bär hon på en kvävande känsla av ensamhet, och hon tycker om att drömma sig bort på dansgolvet. Hon har till och med en grön parkas, en rak lugg och det bruna håret i en snodd. Jag har träffat henne inte bara en eller två gånger och jag tror att regissören Sebastian Schipper gjort det också.

Det är inte meningen att låta chauvinistisk. Poängen är att Schipper gjort en film om verkligheten, och i verkligheten finns Victoria. Det är faktiskt kusligt, ibland, hur effektivt kameran blir åskådarens huvud, linsen vårt öga, rörelsen framåt vår egen. Vi följer inte efter Victoria när hon går från dansgolvet, beställer en shot och går mot garderoben för att hämta sina kläder – vi går med henne. Vi är där.

Filmen är berättad i en tagning som pågår i nästan två och en halv timme. Inga klipp. Filmen är en enda kamerarörelse, ett enda iscensatt skådespel som pågår medan Berlin-nattens himlar ljusnar och unga människor hamnar i trubbel.

Skeptikerna kommer genast med det överanvända ordet ”gimmick”. Varför inte ha klipp? Varför bara filma allt i en tagning för sakens skull? Blir det inte bättre för storyn om man gör det på det vanliga sättet, kontrollerat och organiserat? Blir det inte en bättre film rent tekniskt om man har mer att arbeta med?

Jag förstår till någon mån en sådan skepsis. Jag undrar ofta om filmkonsten inte dog 1927. Behövde den verkligen få färg eller ljud? Sedan tänker jag efter och inser att saker är vad de är. Film är inte bara teknik utan tekniker, valmöjligheter. Vi kan inte bara kalla allt som inte följer den gängse mallen för en ”gimmick”. När William Castle på 1950-talet hängde skelett i vajrar för att skoja till bioupplevelsen för de som såg hans B-skräckfilmer, eller när han försökte lansera ”lukt-bio”, då var det tal om gimmickar. En gimmick är en ploj-grej som inte nödvändigtvis har något med filmen att göra.

Victoria är en entagningsfilm. Det är ingen ”gimmick”, det är ett faktum. Det finns orsaker till att göra en film så idag, lika självklart som det fortfarande finns orsaker att göra nya filmer i svartvitt. Den här filmen fångar ett händelseförlopp utan att manipulera bilderna – det vi har att arbeta med är bilderna vi har framför ögonen. Det kommer inte komma något klipp som förvränger vad vi ser, eller skapar nya omständigheter som vi egentligen inte ser i bild. Det här händer som om det händer i verkligheten. Inte alltid mer rafflande än att gå och köpa ett paket mjölk – gå till affären, fram till mjölkdisken, till kassan, stå i kö, betala, gå hela vägen hem igen – men där är också den konstnärliga poängen. Take it or leave it, den här filmen ska vara så här.

Det handlar till någon mån om hur mycket man älskar film. Tänker man att romanen är en högre stående konstform – och att allt bara handlar om story och berättande – så räcker det inte. Tänker man att filmskapande handlar om att skapa den perfekta, kontrollerade formen så misstar man mediet för måleri eller skulptering. Filmens kraft ligger i de rörliga bilderna i sig, hur de lever sitt eget liv och hur vi aldrig kan veta hur vi kommer att reagera på dem. Ju längre en tagning är, ju längre den rörliga bilden får pågå, desto bättre.

Och Victoria är alltså en enda lång tagning där vi får träffa huvudpersonen under en natt i Berlin som visar sig ge henne lite mer spänning än vad hon hade räknat med. På väg ut från klubben delar hon trappan upp med de stökiga killarna som blir utslängda av vakterna. Hon hänger med dem ett tag – de är biffiga, fulla, tämligen odrägliga och bröliga; kanske den typ av människor man helst skulle korsa gatan för att slippa dela trottoar med. Men Victoria hänger kvar, av någon anledning. Hon ska hem och sova egentligen, för hon ska öppna ett café där hon jobbar på morgonen. Hon prokrastinerar lite, får natten att pågå, något håller henne kvar.

Vad det är behöver vi bara en enda scen av karaktärsfördjupning för att få ett hum om – och vi behöver inte mer än ett hum; hon sitter vid ett piano och pratar om uppoffringar hon gjort, och att hon aldrig haft speciellt många kompisar. Den inte helt balanserade, men överlag sympatiske (väl?) killen Sonne (Frederick Lau) lyssnar och vi får en känsla av att han ångrar gesterna han gav sina kompisar när han följde med henne till den enskilda plats de är på nu.

Nu, som blir då. Filmen fortsätter, går från det ena skeendet till det andra. Man får sina hum. Den som har varit ute och ränt en natt – i synnerhet i Berlin – vet att det inte är som en pjäs eller en roman. Det går fort och det är svårt att hänga med. Som åskådare är man full av signaler i början av filmen – Victoria bor i Berlin, men kan inte prata tyska; ska hon verkligen följa med de där killarna, som pratar om henne på ett språk hon inte förstår? Varför går hon inte därifrån? Vad håller de på med? Finns det någon som tänker på något särskilt här? Plötsligt är vi på ett hustak. Vi vet inte riktigt hur vi kommit dit. Natten pågår. Allt är.

Det som till slut händer Victoria, och hennes nyfunna vänner, är filmens minst iögonfallande aspekt. Att Victoria inte kan prata tyska är också ett redskap för storyn. På papperet är det en tunn berättelse som visar sig vara markerad av genrefilmsklichéer och vad man kan svära på är en återkomst för Jeremy Irons’ tyska Simon-skurk i Die Hard – hämningslöst (1995). Utan entagningsformatet hade filmen naturligtvis inte haft mycket till story, men det argumentet gills inte, eftersom tagningen i sig är poängen med filmen.

Vi lever alla livet i en enda tagning, och det är den vackra metaforen i Victoria. Tagningen i sig är imponerande, när man tänker på alla förberedelser som måste ha gått in i arbetet, men det är mycket mer av en billig, handhållen indieövning än Aleksandr Sokurovs Den ryska arken (2002) som var en mer påkostad teknisk entagningsfilm. Victoria handlar om att närvara i världen – hur tiden rör sig i verkligheten. I ögonblick anar vi kanske att vi ser på skådespelare, och att de bakom nästa hörn anländer till en riggad scen, men när illusionen satt sig i huvudet stannar den kvar – effekten är lika magisk som i de bästa found-footage-filmerna (en styrka de hade som folk verkar ha glömt bort).

Vi lär känna Victoria, Sonne, och de andra, som om vi också just kommit ut ur den där klubben – som en dröm, eller ett berusat lördags-här och nu. De har inga bestämda karaktärer, de är bara människor. De rör sig och pratar som du och jag eller som människor vi ser, och delar det offentliga rummet med, varje dag. I det ständigt pågående nuet.

Och när den glada förvirringen växlar om till allvar, utan att någon riktigt märkte hur det gick till, och när spänningen kommer in, då kommer den in med ett adrenalinpåslag som vi delar med Victoria – vi är samma kognitiva varelse när den där bilen inte startar (men den måste starta! Starta! Starta!!) och det som skulle kunna vara en långsökt serie händelser verkar nu helt självklara, eftersom det ju är vi som upplevt dem, tillsammans med Victoria.

Människan är en förvirrad varelse, och hon lever i en dimma, har bara omdöme i efterhand och bygger sina handlingar på sina svagheter. När man är ung kan man strunta i motståndet och grubbleriet; man kan släppa taget och följa med i nuets omtumlande våg – oavsett vad för faror man hamnar i. Victoria fångar dessa vackra sanningar, bitterljuvt och intensivt, och det är sällan man ser ett sådant cinematiskt filmskapande i vår tid.

FREDRIK FYHR