A Girl Walks Home Alone at Night

Regi: Ana Lily Amirpour

I den iranska spökstaden Bad City vandrar en vampyr omkring och sätter tänderna i skurkar.

Jag har alltid känt att en bra vampyrfilm frammanar känslan av närvaro, en slags lek med vår inbyggda tro på magi och vår från urmänniskans tid nedärvda syn på världen som fullständigt okänd och full av faror. Det tycks också kräva ett visst tempo, mycket tystnad och mörka färgskalor. Det är som den där (mestadels) irrationella känslan du får när du går på en mörk gata och tystnaden omkring dig plötsligt känns kvävande. Vill du veta vad som lurar i mörkret måste du stanna och undersöka. Går du vidare spelar det ingen roll. Vampyren, som redan länge betraktat dig, har något oundvikligt över sig.

Jag har använt liknande beskrivningar när jag skrivit om Nosferatu, Låt den rätte komma in och Jim Jarmusch Only Lovers Left Alive. Jarmusch är i synnerhet namnet som aktiveras av A Girl Walks Home Alone at Night, en iransk (fast tekniskt sett amerikansk) vampyrfilm som hypats en hel del sedan premiären för nästan två år sedan på Sundance – i förra veckan gick den upp på biografer i Stockholm och Malmö, i kombination med en SF Anytime-release, och jag är nog bland de sista att skriva om den.

Och har du inte sett den här filmen så finns det skäl att göra det. Det är en sådan där film som är svår att motstå även när man ser igenom den – bland annat för att det är en överraskande vampyrfilm, om man kan tro det, som placerar sig själv med en stadiga ben i myten. Men också för att det är en visuell (och därmed cinematisk) film, obekymrat expressionistisk, som med stil-som-substans berättar en historia… nåja, den visar oss ett par karaktärer i alla fall, och de gör saker och det ser snyggt ut. Vi förstår utan att det sägs för mycket. Ana Lily Amirpour, vars debutfilm detta är, förutsätter att vi kan koppla ihop saker utan att karaktärer ställer sig och förklarar saker för oss.

Denna insikt började man ana redan på 1910-talet. Det är inte förrän i vår tid som filmskapare börjat dalta med publiken. Vår tids populära, oavbrutet babbliga, TV-serier är bovar i dramat också – kanske de rentav lär publiken att lyssna istället för att se? – och lugnet och taktfullheten med vilken Amirpour vilar i det cinematiska är bland det mest befriande med A Girl Walks Home Alone at Night, en film som i övrigt är inspirerad lika mycket av Jarmusch som av Abel Ferrara, Cronenberg, Lynch, praktiskt taget alla som man kan nämna i samma mening som begrepp som ”dunkel”, ”trög”, ”inrökt” och ”hipstrig”. Att Amirpour är kvinna, och att huvudpersonen är en kvinna (enbart krediterad som The Girl, spelad av Sheila Vand som var med i Argo), och att filmen lanserats som en ”iransk feministisk vampyr-western” är förstås också politiska morötter till filmens framgång: Den kommer med ett sken av angelägenhet, eller den har åtminstone saker som vissa kritiker (som tenderar att vara mer intresserade av politiskt medveten konsumentupplysning än film i sig) kan påpeka.

Men jag tror nog att man kommer att känna sig lite dum om man ser den här filmen i tron att man faktiskt på allvar ska se en ”feministisk vampyr-western”. Det är klassisk marknadsföring, om än för en lite mer nischad publik (detsamma går att säga om den egentligen oprovocerade politiska titeln), för filmen är bara feministisk i runda ordalag (de goda karaktärerna är kvinnor, den onda är en man, och de godare männen är svaga) och att kalla det en Western säger inte så mycket. Jo, filmen utspelar sig i en liten stad med mytologiska förtecken, handlar om en generisk konflikt mellan random goda och random onda personer, och kanske att några långa, hypnotiska scener tycks inspirerade av Sergio Leone.

Den lilla staden heter Bad City. The Girl, som vandrar dessa gator, gör det precis sådär stilla och kusligt som en bra vampyr ska. Hon sätter bara tänderna i de som är goda – återigen en ganska typisk regel för en ”god” vampyr – så vi vet att hon förr eller senare kommer att hugga filmens skurk; lilla Bad Citys lilla gangsterkung Saeed (Dominic Rains) som dealar knark och utnyttjar hookern Atti (Mozahn Marnò) samt den åldrade knarkaren Hossein (Marshall Manesh) vars son i sin tur jobbar för Saeed fastän han är en oskuldsfull prettyboy som bara drömmer om att få åka ut på motorvägen med en gammal Ford från 50-talet. Han är så söt att hans vackra hals är osugbar.

Så, ja, ni kanske fattar. Frågan är inte vad som kommer att hända dessa karaktärer utan hur snyggt det kommer vara, och hur mysigt det kommer kännas (och hur många av de popkulturella referenserna man kommer att hitta). A Girl Walks Home Alone at Night är väldigt mycket indie-hipster-godis. Den utstrålar den självsäkerhet med vilken Jarmusch slog igenom med på 80-talet och Tarantino på 90-talet, med det enda undantaget att kopian blivit lite blekare. Den är filmad i svartvitt, den är snygg och mystisk, långsam och hypnotisk; Sheila Vand utstrålar perfekt vampyrism, atmosfären är övertygande och Amirpour är inte bara visuellt intelligent utan har en stor auktoritet som regissör.

Hon skapar bilder som är insvepande. I synnerhet, tror jag, om man är på ett visst kaliforniskt humör – Kalifornien, där filmen för övrigt spelats in – och inte har så mycket emot att det tycks finnas stora hål mellan alla scener, alla karaktärer och allt de säger till varandra. Jag såg filmen för en vecka sedan – som jag tidigare nämnt så är sidan på lågvarv just nu – och måste erkänna att den fungerar som bäst medan den pågår; i efterhand är minnet vagt.

Det är inte så mycket för att storyn är svag, eller för att filmen är så ytlig – storyn (praktiskt taget är den bara ett par karaktärer som används som klossar barn leker med) är precis den story filmen vill ha. Detsamma gäller för ytligheten; visst är det en hipster-film, om man menar att filmen främst av allt lockar med sin coola attityd och en yta som bara kan erbjuda sensoriska njutningar snarare än något mer substantiellt, men så är det ju. Man kan inte döma ett snyggt paket för att det är ett snyggt paket.

Problemet är att det som faktiskt finns där – även konturerna av storyn, de halmstrån vi får av karaktärer – är så bekant. Skillnaden mellan Amirpour och de regissörer jag nämnt i den här texten är att hon verkar sakna originalitet och istället bygger njutningar på en överväldigande kombination av saker vi redan känner till. Det gör att det i grunden finns något stillastående och ostimulerande med A Girl Walks Home Alone at Night, det lite fadda intrycket av en musikvideo.

Samtidigt är det en väldigt bra musikvideo som roar på finurliga sätt och det finns en dansant kvalité i de långa, förföriska passager när vi väntar och väntar och väntar på det där bettet som till slut, när det kommer, gör att det kittlas lite i kroppen. Konsten, antar jag, är samma som dansens; att inte tänka på stegen och bara följa med i rörelserna, låta det ske. Det skapar helt klart vibbarna av en stor vampyrfilm, även om helheten förblir glammig popkonst på vad jag önskar vore indie-standard.

FREDRIK FYHR

*

A GIRL WALKS HOME ALONE AT NIGHT

Originaltitel, land: A Girl Walks Home Alone at Night, USA.
Urpremiär: 19 januari 2014 (Sundance)
Svensk premiär: 5 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 25 september 2015 (Stockholm, Malmö samt VOD).
Speltid: 101 min. (1.41)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Arri Alexa, SxS Pro); DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sheila Vand, Arash Marandi, Marshall Manesh, Mozhan Marnò, Dominic Rains, Rome Shadanloo, Milad Eghbali, Reza Sixo Safai, Ray Haratian, Ana Lily Amirpour, Pej Vahdat.
Regi: Ana Lily Amirpour.
Manus: Ana Lily Amirpour.
Producent: Ana Lily Amirpour, Justin Begnaud, Sina Sayyah
Foto: Lyle Vincent.
Klippning: Alex O’Flinn.
Scenografi: Sergio De La Vega.
Kostym: Natalie O’Brien.
Produktionsbolag: Say Ahh Productions, SpectreVision, Logan Pictures, Black Light District.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment AB.