En plats på jorden

Regi: Fabienne Godet

Uttråkad fotograf möter ung, deprimerad kvinna och de får en kort romans ihop.

Om du någon gång läst en roman av Ulf Lundell och verkligen gillat den så kanske du kommer att tycka om En plats på jorden. Jag menar inte ”Jack” nu, jag menar 90- och 00-tal, de där tegelstenarna om de medelålders konstnärerna och författarna med långsökta namn som flanerar i ett alienerande Stockholm, möter en mystisk kvinna och upplever en melankolisk, romantisk flinga med tunga omen omkring sig, och allt är bara alltings generella jävlighets fel.

Tro nu inte att jag raljerar – jag har sett Lundell live åtta gånger – men oh la la vad jag inte vill ha den historien, åtminstone inte utmejslad i rörliga bilder, i en fransk film med den karaktärslösa, kan-betyda-vad-som-helst-titeln En plats på jorden.

För så mycket mer än de tomma skenkonst-kalorierna får vi inte här. Möt Antoine Dumas (Benoît Poelvoorde), en uttråkad fotograf som bara råkar dela namn med en av de tre musketörerna. Han är luggsliten men medveten om vem han är, omvärlden består av professionella bekanta, en och annan sval kvinna ser på honom som någon som kommit på kant. Han bor såklart i en pittoresk lägenhet med många dunkla vrår – han har inga barn, men hans bästa kompis är en sjuåring som är son till en granne som aldrig är hemma. Han tjänar sitt uppehälle genom att fota skolklasser och bröllop, fast han förstås är en konstnärssjäl djupt inuti. Han har slutat bry sig, och behöver någon som kan starta flamman igen.

Men vem är det som sitter i lägenheten mitt emot och spelar Chopin? Kan det vara unga skönheten Elena (Ariane Labed, den grekiskfödda talangen som syntes i Before Midnight)? Det är inte i stycket som attraherar Antoine, det är sättet hon spelar det på. Han följer henne med blicken. Fotar henne i smyg. En kväll dansar hon på kanten av hustaket (för i film är Chopin aldrig bra nyheter) och hoppar, försöker ta sitt liv.

Ack, den unga damen är suicidal – såklart, hon är liksom så full av passion att hon inte ens klarar av att vara vid liv. Hon försöker aldrig ta livet av sig igen, och vi får inte se några mer specifika psykologiska problem eller något som liknar en diagnos; det tillhör bara sådana här unga, mörka väsens natur att försöka ta livet av sig då och då. Fröken Julie kommer att gå till annalerna, som Strindberg i korrekthet siade.

För att få lite mer kött på benen, åtminstone skenbart, har Elena en familj som Antoine får delta i en trist middag med. Dålig stämning runt matbordet är nog en väldigt fransk symbol för mardrömsångest, för någon sådan där jättestor tragedi är det väl inte. Elenas mamma och pappa är tillknäppta och håller tillbaka lite borgerlig ångest, medan hennes bror jämt är full och slutat bry sig om sin framtid (hu!) och dessutom är bitter och förolämpar folk till höger och vänster.

Så Elena behöver Antoine – någon som kan ta hennes hand och få henne att skratta igen, för skrattet är kvinnans viktigaste attribut – och Antoine behöver Elena för hon kan förstås bli hans räddning och väcka tillbaka det Rolf Lassgårdska livet i honom. Tillsammans med den där molokna sjuåringen blir de en estetiskt tilltalande trio och de kan gå igenom Kodak-moment-montage, rulla runt i gräset tillsammans, dricka vin, röka och dansa till vinylmusik, slumpmässigt besöka begravningar och fnissa i bänkraderna och nå den där moll-punkten lånad från amerikanska romantiska komedier, där Elena får veta att hon egentligen (också) är del av Antoines fotoprojekt och bu-hu, Antoine får supa till i ensamhet.

Ska de få varandra ändå? Nå, inte kan väl ödet vara så snällt. Något måste väl skilja dem åt? Minns alltings generella jävlighet, livet är hjärta och smärta och att vara här – på en plats på jorden, if you will – det är en väldigt fransk affär.

Okej, så jag raljerar visst lite grann ändå. Men det är svårt att bli annat än irriterad på en film som förutsätter att man ska vara så sjukt jäkla imponerad. Det tveklöst bästa med En plats på jorden är fotot av Crystel Fournier – som arbetat flitigt sedan början av 00-talet och fotat två filmer om året i snitt, bland annat Céline Sciammas Tomboy (2011) och Girlhood – och på många sätt är det en film man kan se utan ljud, med någon vacker musik, och egentligen få ut mer utav.

Då slipper man den bekväma melodramatiken och de klyschiga pretentionerna. Då behöver man inte se hur skådespeleriet är lika konventionellt ”bra” som det är övertydligt och teatralt. Då slipper man kanske höra hur skriven dialogen känns och hur lite liv och genomlevdhet som berättelsen andas.

Kanske det dämpar känslan av att se på något hyggligt intelligent men totalt självbelåtet, något som bygger helt på suspension of disbelief men som ändå vill bli taget på största allvar; en film om människor som är opersonlig och blodfattig, i verkligheten oerhört ängslig inför de känslor den försöker förmedla. Det är en emellanåt snygg men medioker och poänglös film som tror att publiken ska bländas av en näve kattguld.

FREDRIK FYHR

*

EN PLATS PÅ JORDEN

Originaltitel, land: Une place sur la Terre, Frankrike/Belgien.
Urpremiär: 24 augusti 2013 (Festival du Film Francophone d’Angoulême, Frankrike).
Svensk premiär: 7 september 2015 (DVD).
Speltid: 100 min. (1.40)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (B-MAC)/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Benoît Poelvoorde, Ariane Labed, Max Baissette de Malglaive, Julie Moulier, Marie-Armelle Deguy, Thomas Coumans, Catherine Demaiffe, Stéphanie Colpé, Brigitte Sy, Jacques Spiesser, Pedro Cabanas, Vincianne Millereau.
Regi: Fabienne Godet.
Manus: Fabienne Godet, Claire Mercier, Franck Vassal.
Producent: Bertrand Faivre.
Foto: Crystel Fournier.
Klippning: Florent Mangeot.
Musik: François-Eudes Chanfrault.
Scenografi: Laurie Colson.
Kostym: Elise Ancion.
Produktionsbolag: Le Bureau, Versus Production, France 2 Cinéma ass. Canal+, Ciné+, France Télévisions, La Wallonie, Cofimage 23, Celluloid Dreams, ARP support Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique, Media Programme of the European Community, Procirep, Angoa-Agicoa.
Svensk distributör: Njuta Films (DVD).