Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Ricki and the Flash

ricki and the flash videosöndag

3starrating

Regi: Jonathan Demme

Den åldrade, ruffiga och panka LA-rockern Ricki åker till Indianapolis när hon får höra att hennes vuxna dotter mår dåligt på grund av en skilsmässa – där möter hon den nu stenrika familj hon en gång övergav, och resultaten blir gråtmilda.

Det finns något otroligt betryggande och pålitligt i en ny film av Jonathan Demme. Detta är en filmskapare med ett svårslaget sinne för form och estetik – hans genombrottsfilm Stop Making Sense (1984), förmodligen den bästa konsertfilm som gjorts, är en häpnadsväckande uppvisning av helt perfekta bild- och ljudkombinationer – och efter spelfilmsframgångarna med När lammen tystnar (1991) och Philadelphia (1993) måste han ha sparat pengarna i en stor kakburk för sedan dess har han kommit undan med att göra dokumentärer, okonventionella saker som skitstöveldramat A Master Builder (2013) och bara ibland mer publikfriande saker som Anne Hathaways blödiga genombrott Rachel Getting Married (2008).

Det hans filmer alltid har gemensamt är ett oklanderligt hantverk. Det gäller även för hans senaste film Ricki and the Flash – en oansenlig dramedi som bara har siktet inställt på att vara en fin och mysig liten film som bara vill roa för stunden. Den lyckas så bra att jag vill ge den ännu mer beröm än den är värd. Så många filmer försöker vara enkla och opretentiösa men i sin lättja missar de basala saker och faller sönder – det finns en anledning till varför Helen Hunt-komedin Ride glider in direkt på video och Ricki and the Flash föräras en biorelease.

Demme tar inte sin berättelse för givet. Han är noga med att bygga en stabil grund och sedan bygga filmen på den. Han har framför sig ett schysst, effektivt manus av Diablo Cody (hjärnan bakom Judy och Jennifer’s Body). Storyn handlar om Ricki en åldrad, pank barsångerska som aldrig haft någon kontakt med sin familj, men som nu måste ta några stapplande steg mot någon slags försoning. Demme fattar att hans jobb blir så mycket enklare om musiken är bra och övertygande, om skådespelarna perfekta och om deras (och sedermera hans berättandes) rytm är i takt med Codys dialoger.

Enkelt uttryckt: Ricki and the Flash är en lyxbagatell, en nästan oförskämt välgjord version av välkänd melodramatik. Det är en film som helt enkelt funkar. Vi fattar att The Flash är ett gammalt band som ugglar vidare sedan 80-talet. Vi slår upp dörrarna till baren de spelar i och hör dem bränna av Tom Pettys ”American Girl” och förstår genast att Demme är hemma här (hans filmer har alltid haft att göra med rockmusik, och ”American Girl” var ju redan med i När lammen tystnar). Vi vet sedan tidigare att Meryl Streep kan sjunga, men inte att hon funkar så bra som rockmamma. Hon förkroppsligar Ricki med fullkomlig självklarhet och The Flash består av gitarristen Rick Springfield, basisten Rick Rosas, trummisen Joe Vitale och på klaviatur Bernie Worrell – det är inget vanligt husband utan praktiskt taget ett gäng som skulle kunna göra flera skivor tillsammans och turnera USA runt och sälja slut på biljetterna. De försöker låta lite ruffiga, men det är inte lönt; detta är gamla funk- och rockrävar av hög rang.

r1

Demme sätter musiken, sedan sätter han skådespelarna. Vi möts av en low key-ensemble som arbetar mycket effektivt med ett oansenligt material som de närmar sig med ödmjukhet. Filmen är inte effektiv så mycket i sin handling som den är i sättet skådespelarna skapar en känsla av historia. Ricki – egentligen heter hon det mindre raffiga Linda – är en åldrad, pank, sliten och obildad kvinna som en gång i tiden gav sig på en stjärnkarriär och misslyckades; hon övergav sina barn och sin familj, på grund av rädsla och fåfänga och okunskap – samvetet gnager i henne varje dag men kärleken till barnen är osviklig, även när de föraktar henne för att ha lämnat dem.

Och det är bara för att Meryl Streep övertygar oss om att det är så. Samma bedrift gör Kevin Kline – denna lysande, underskattade skådespelare, som varit med i många förbisedda, mindre filmer på senare år – som spelar Rickis ex-man Pete. Han bor i ett stort hus i trygga, borgerliga mellanvästern med en extremt sävlig, superorganiserad, och till synes helt perfekt kvinna vid namn Maureen (Audra MacDonald) som agerat mamma åt Rickis barn hela deras liv och talar som en nästan irriterande pålitlig skolkurator.

Ricki, som är officiellt bankrutt, lägger sina sista pengar på en flygbiljett när hon får höra att hennes dotter Julie går igenom en svår skilsmässa; Ricki, som levt ett tämligen egoistiskt liv, förstår inte hur hon kan ta det så hårt men hajar till när Julie berättar att hon försökt ta livet av sig. Julie spelas av Streeps verkliga dotter Mamie Gummer, ännu en supertalang i filmen som Demme låter vara osminkad och skitig och precis så uppriven som man är när hela ens livsplan gått åt helvete och man stirrar döden i ögonen i en antidepressiv dimma.

Ricki har två söner också – en är bög, vilket den konservativa Ricki ständigt försöker släta över, och den andra ska gifta sig. Som många konventionella filmer av det här slaget bygger allt på en final – bröllopet – som blir en deadline som filmens konflikter måste lösas innan. Allt det där har man sett förut, och man vet på ett ungefär hur det kommer att lösa sig.

Det imponerande med filmen är hur den visar vad starkt hantverk innebär. Skådespelarna är så bra att de stiger ut ur duken och möter oss, vi känner av deras historia och lider med dem i deras pinsamma möten och tafatta försök till att närma sig varandra med det sedvanliga grälen och det efterföljande marijuana-myset. Det räcker med enstaka detaljer – som att Maureen är svart och ena sonens nya kille asiat medan Ricki röstade på Bush två gånger – för att en hel värld av organiska motsättningar ska bli kännbara för oss. När inte Demmes exakta timing i klippningen är där och bär filmen så håller skådespelarna upp den med otrolig skärpa – inte minst den ständigt påhittiga Streep som aldrig gör den ovårdade Ricki till en Jack Sparrow utan konstant fokuserar på människan under den luggslitna ”working trash hero”-jargongen.

Men det skadar inte att alla andra är perfekta heller, förstås. Till och med den riktiga liraren Rick Springfield är riktigt bra, i en mysig biroll som Rickis lika luggslitna pojkvän, en betydligt mer emotionell och sårbar person än Ricki som är ”a cold one”, för att citera en av hennes låtar.

Visst. Filmen går en balansgång mellan feel good-fluff och mer allvarligt melodrama och den är inte alls originell (bortsett från sin politiska och Bechdel-vänliga medvetenhet). Men den är sjukt sympatisk; det är en riktigt stabil mellanviktsfilm som hela tiden fungerar, tycks andas egen luft, bär upp sig själv, övertygar och berör. Skådespelarna är lysande och musiken rockar hyggligt fett (det är inte meningen att det ska låta för bra). Kanske, om du har extra låga förväntningar, så kan den till och med röra dig till en och annan tår.

FREDRIK FYHR

*

rfp

RICKI AND THE FLASH

Originaltitel, land: Ricki and the Flash, USA.
Urpremiär: 5 augusti 2015 (Locarno Film Festival, Schweiz).
Svensk premiär: 11 september 2015
Speltid
: 101 min. (1.41)
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Arri Alexa XT)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Meryl Streep, Kevin Kline, Mamie Gummer, Audra MacDonald, Rick Springfield, Sebastian Stan, Nick Westrate, Hailey Gates, Rick Rosas, Joe Vitale, Bernie Worrell, Gabriel Ebert, Lisa Joyce, Cynthia J. Hopkins, Charlotte Rae, Ben Platt, Peter C. Demme, Keala Settle, Joe Toutebon, Aaron Clifton Moten.
Regi: Jonathan Demme.
Manus: Diablo Cody.
Producent: Mason Novick, Marc Platt.
Foto: Declan Quinn.
Klippning: Wyatt Smith.
Scenografi: Stuart Wurtzel.
Kostym: Ann Roth.
Produktionsbolag:
 TriStar Pictures, LStar Capital, Clinica Estetico.
Svensk distributör: UIP/Sony.

3 svar på ”Ricki and the Flash

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *