Hemkomsten

Regi: Zhang Yimou

Efter den kinesiska kulturrevolutionen återvänder den politiska fången Lu från fängelset, bara för att finna att hans fru fått en minnesförlust och inte längre vet vem han är.

Hemkomsten är inte en speciellt bra film, men den är ledsen och ömklig och vill väl. Den handlar om en man och en kvinna som inte setts på tjugo år och när de väl ses igen så har hon minnesförlust och vet inte vem han är. Han står i porten och gapar förvirrat när hon sjasar bort honom. En näsduk borde komma med biobiljetten.

Bakgrunden är Maos kommunist-Kina – anledningen till att paret inte setts på tjugo år är för att mannen, den ”högervridna” professorn Lu (Chen Daoming) suttit fängslad. Filmen är som bäst i början, när vi några år innan huvudintrigen får se hur Lu temporärt flytt från sin fångenskap och nästan hinner återse sin kärlek Feng (Gong Li) innan han åter blir tagen av kommunisterna (som i några scener skildras oväntat realistiskt och antagonistiskt för att vara kinesisk film).

Tre år senare är kulturrevolutionen över och Lu släpps från fängelset. Han möts av sin dotter Dandan (Zhang Huiwen) som lämnat Feng då hon drabbats av den selektiva minnesförlust som Lu möter när han står där och gapar i dörren.

Det som följer är nästan som ett experiment i publikens förhållande till suspension of disbelief. Den som inte ställer några frågor kommer att tycka om Hemkomsten mer än den som är lite mer skeptisk. Det finns ju, kan man tycka, något oerhört suspekt med en kinesisk film som behandlar sin svarta historia genom en supersentimental film om minnesförlust. Spåret är inte speciellt övertygande, men i den (hyggligt) positiva kritik filmen mött efter sin premiär på Cannes förra året har man velat se Fengs minnesförlust som en symbol för just Kinas problem med att identifiera och bearbeta sitt förflutna.

För det första vet jag inte om det är en speciellt bra symbolik. För det andra vet jag inte om den ens är där i filmen eller inte. Större delen av Hemkomsten är snarare än överraskande tom och banal film, som främst binds samman av sina skådespelare och sin sentimentala pianomusik. Upplägg finns för både det ena och det andra – inte minst har Dandan en intressant sidointrig och hon spelas förträffligt av nykomlingen Zhang Huiwen. Dandan har ju praktiskt taget aldrig träffat sin far och som ung är hon hjärntvättat ”lojal mot partiet”, allt för att få klättra i karriären som dansare – drömmar som senare skingras, och när moroten faller bort tycks även ”lojaliteten mot partiet” falna.

Det är en stark karaktär, bra spelad, men men manuset vägrar av någon anledning att ge henne ett ordentligt drama att säga eller göra något intressant i. Detsamma gäller för Chen Daomings och Gong Li, två rutinerade skådespelare som vet exakt vilka strängar de ska dra i för att en sådan här film ska fungera. Jag vet inte om de är speciellt trovärdiga som riktiga människor i någon slags verklighet, men kameran älskar dem och de har ett sätt att förgylla sina scener och göra dem till (om inget annat) en värdig skådespelarsession.

Något liknande kan sägas om regissören Zhang Yimou, den bejublade regissör som efter Den röda lyktan (1991), Att leva (1994), Hero (2002) och House of Flying Daggers (2004) knappast behöver någon större presentation. Hans begåvning är vattentät och han kan göra en enkel liten kärleksfilm i sömnen – vilket han bevisade redan i sin förra film, Flowers of War med Christian Bale; ett krigsdrama som passerade förbi obemärkt i USA och Europa, men som blev en enorm succé i hemlandet.

Helt klart är Hemkomsten en av regissörens sämsta filmer och mer problematisk än hans relation till staten (bara politiska antagonister kan förneka storheten i Zhangs filmer) är hans tendens att spela mer och mer säkra kort och göra tråkigare och tråkigare filmer. Det finns liksom inte mycket liv och rörelse i Hemkomsten och den förblir en ganska ihålig variant av något melodrama-mästaren Douglas Sirk skulle ha gjort på 1950-talet; en typ av film som efter regissörer som Pedro Almodóvar inte riktigt går att ta på allvar om det görs ”straight”. Det enda vi egentligen får se är Lus försök att få Feng att minnas honom genom olika strategier – han läser sina gamla dagböcker som om han inte skrivit dem själv, han låtsas vara en man sänd för att stämma pianot, etc  – vilket ges märkligt lite emfas om man jämför med filmens upptakt som skildrar det kommunistiska system som skapade detta problem till att börja med (de första tjugo minuterna av filmen är i synnerhet starka).

Men kan man nu ta Hemkomsten på allvar, om man sväljer karaktärerna och deras väldigt filmiskt (o)definierade problem – främst att Feng lider av ”den ovetenskapliga men för manuset nödvändiga minnesförlusten” (jag ska komma ihåg att skriva upp det på klyschlistan) – då kan det förstås vara en väldigt gripande film av ganska okomplicerade orsaker. Och ser man dessutom en ”parallell” till Kinas historia då är ju detta plötsligt en riktigt bra film, antar jag; en slags politisk meta-melodram och rentav ett psykoterapeutiskt steg framåt för landet där fria val fortfarande lyser med sin frånvaro.

Själv har jag svårt att tänka i sådana hyperboliska banor – och jag ser inte riktigt meningen i dem heller – och jag hittar inte mycket i det här ihåliga manuset. Hemkomsten förblir snygg, välspelad och sebar men i sina värsta stunder är den som en ofrivilligt komisk korsning mellan Ettore Scolas klassiker En alldeles särskild dag (1977) och Christopher Nolans Memento (2000). De sista tjugo minuterna är i synnerhet patetiska och slutet är ett tomt antiklimax som bygger på en dum nödlösning.

Däremot är jag säker på att Zhang inte är någon mekanisk nickedocka; han är bara en talangfull regissör som precis som alla bra regissörer drivs av en kärlek till mediet och han vill få kunna arbeta. Jag tror nog att det finns ett äkta vemod i den här filmen, en ärlig förtvivlan – annars skulle inte första akten vara så överlägsen de efterföljande – men det förblir en instinkt, en slags grundton.

Över den tonen vilar för mycket rastlös oro och ängslan, avsikterna blir dunkla medan skådespelarnas teatrala krokodiltårar faller mot marken; bakom scenridån anar man verklighetens fasor och föreställningens stämning blir allvarlig – inte på grund av själva operan, utan snarare på grund av operafantomens gäckande närvaro.

FREDRIK FYHR

*

HEMKOMSTEN

Originaltitel, land: Gui lai, Kina.
Urpremiär: 16 maj 2014 (Kina).
Svensk premiär: 15 maj 2015.
Speltid: 109 min. (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW 4K; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Li Gong, Daoming Chen, Huiwen Zhang, Tao Guo, Ni Yan, Chun Li, Jia-yi Zhang, Peiqi Liu, Jiali Ding, Bai Qing Xin, Feng Zu, Xiaoyi Chen.
Regi: Yimou Zhang.
Manus: Jingzhi Zou efter boken av Geling Yan.
Producent: William Kong, Zhao Zhang.
Foto: Xiaoding Zhao.
Klippning: Yimou Zhang (?).
Musik: Qigang Chen.
Produktionsbolag: LeVision Pictures.
Svensk distributör: TriArt Film.