Fear and Desire (1953)

Regi: Stanley Kubrick

Fyra soldater i ett fiktivt krig försöker hitta hem bakom fiendens linjer.

Att vara intresserad av film har en viss arkeologisk och mytologisk dimension. För sextioen år sedan gjorde den då tjugofemåriga Stanley Kubrick sin första långfilm Fear and Desire. Han var i sitt liv förtegen om den. Den var gjord helt på pengar han fått från sin farbror och sin pappa (som löste ut sin livförsäkring för att sonen skulle få göra filmen) och de pengarna förlorades för alltid. Efter en kort biorunda i New Yorks arthouse-scen åkte Kubrick till biograf efter biograf för att själv ta tillbaka filmen och se till att ingen sparade den någonstans. Enligt legenden brände Kubrick alla kopior av filmen.

Han ville utrota filmen ur historien. Under sitt liv såg han till att ingen kunde se Fear and Desire. De enda två kopior som sades finnas av filmen var en hemma hos familjen Kubrick (längst in i en garderob?) och en grynig, skruttig bootleg, som figurerat i den offentliga domänen ända sedan streaming-filer började buffra sina första buff.

Men så, som ofta sker, upptäckte någon någonstans en intakt kopia av filmen. År 2010, i ett filmlaboratorium i Puerto Rico. Fear and Desire. Där ser man. En film som praktiskt taget aldrig visats annat än i sällsynta sammanhang på festivaler, de flesta i New York, och aldrig i en restaurerad print. Men, Puerto Rico-versionen blev förstås restaurerad och medan Kubrick roterar i sin grav kan världen nu se Fear and Desire på en kristallklar, bara stundtals hoppig, 35 mm-print. Upplevelsen att se den är troligen mycket lik vad upplevelsen hade varit 1953, då filmen hade sin blygsamma premiär – och kom, och gick.

Häromdagen visade Cinemateket här i Göteborg just denna nya 35 mm-kopia av Fear and Desire. Det var en solig eftermiddag när jag förde mina steg genom höstlöven kring Vasakyrkan, varpå jag på gammal vana började gå åt Haga. När det var fem minuter kvar till visning så insåg jag att jag hade gått fel, så jag fick springa tillbaka, och på rätt väg, för att precis inte hinna; jag missade förtexterna och gled in i den mörka salen just när berättarrösten i första scenen slutade prata.

(Jag har sett filmen förut, men man ska alltid vara noga med sådana här saker).

Jag anser att Kubrick är tidernas bästa regissör – åtminstone av formalisterna – och jag har en mildare besatthet av honom. Jag har hört och läst så många intervjuer med Kubrick att jag på ett ungefär vet vad han skulle ha sagt om jag berättade om hur jag sprang genom stan för att se Fear and Desire:

”Well, Fred, I suppose I appreciate the effort. But, really, you wasted your time. That picture is bad.”

Ja, Kubrick föraktade Fear and Desire och kallade den för ”ett barns kylskåpskladd. En fumlande amatörfilmsövning, skriven av en dålig poet, filmad av några kompisar, och helt oduglig och konstig: långtråkig och pretentiös”.

Att Kubrick föraktade sin debutfilm har präglat omvärldens syn på filmen också. Filmen har till stor del avfärdats som en amatörs första försök att göra film. Men jag vet inte, jag… Jag har alltid tyckt om Fear and Desire lite mer än andra tycks ha gjort – kanske är det för att jag är svag för ”Kubbe” och håller honom så varmt om hjärtat att jag är snäll även när man ska vara sträng. Men jag har alltid tyckt filmen är lite mysig.

Vi kan börja med att bekräfta det negativa. På det stora hela stämmer kritiken, både den generella och regissörens egen: Filmen har ingen takt. Under en central portion av filmen händer ingenting. Det är knapert med musik och fullt av långa tystnader. Klippningen är totalt amatörmässig. Skådespeleriet är inte så bra, och en central biroll är usel. Och manuset är ibland skrattretande.

Kubricks vän och rumskamrat Howard Sackler, en misslyckad författare, skrev det pompösa manuset som är pretentiöst i ordets sanna bemärkelse. Istället för att finna en originell idé hittar manuset på den bekväma lösningen att låta filmen utspela sig under ett krig – ”vilket som helst” – i en universell inramning som på något sätt skulle symbolisera människans… ja, exakt vad filmen är ute efter är lite svårt. Det är en film av ynglingar som är så sugna på att göra En Stor Film att de först imiterar storhetens språk, och därefter försöker fuska med det språket, försöka låta det täcka över bristen på innehåll; innehåll har de nämligen inte förmågan att frammana.

Som Kubrick själv sa: ”Jag ville inte bara göra vilken liten film som helst, jag ville göra något mycket poetiskt och meningsfullt och det var lite grann som berättelsen om dvärgen som inte nöjde sig med att stå bas [i baseball] utan var tvungen att svinga trät.”

Därmed blev det en högtravande, stillastående film där alla karaktärer pratar som William Shatner och håller långa heroiska tal om att ”vi spenderar våra liv sökandes på dödslistor efter våra egna namn och våra egna adresser”. Praktiskt taget är det en film om fyra killar i militärkläder som låtsas att de är i ett krig. Ett bra tag händer ingenting förutom att de har långa dialogscener utan tempo; de bygger en flotte; sedan kommer den obligatoriska sekvensen där de kidnappar en civil kvinna från fiendelägret; mot slutet bestämmer de sig för att ha ihjäl en general, av ingen särskild anledning. Ett klimax utan större spänning uppstår.

Men, okej, enligt rent traditionella kritiska mått mätt så fungerar inte Fear and Desire som berättelse eftersom den helt enkelt är amatörmässigt gjord. Kubrick lärde sig ohyggligt fort hur man gör film; bara fyra år senare gjorde han det felfria mästerverket Paths of Glory. Men faktum kvarstår att han fyra år innan inte visste ett smack – klippningen bryter 180-gradersregeln, eyeline-matchningarna är helt skeva och även om ett par snabba klipp mellan närbilder ska skapa plötslig spänning så föregås de, och följs, av långa passager av tystnad. Det är en film gjord av någon som inte vet hur man gör film.

Men så är det också en b-film, och det finns många av det här slaget. Runt 60 minuter i längd, producerade av Roger Corman eller William Castle, lågbudgetfilmer gjorda av talanger på väg upp och ner. Det unika med Fear and Desire är att en gjordes av just Stanley Kubrick. Samma år gjorde Ed Wood sin debutfilm Glen or Glenda – enligt många världens sämsta film av världens sämsta filmskapare. Men budgeten är ungefär lika stor, fotot lika grynigt; Ed Wood hade samma storslagna idéer som Kubrick och båda filmerna var i grund och botten lika långt borta från mål. Om Kubrick var världens bästa filmskapare så är det fascinerande att han debuterade samma år som världens sämsta, och att filmerna är så pass lika varandra som de ändå är.

Flera saker gick upp för mig när jag såg Fear and Desire igen, på stor duk i 35 mm. Först och främst att filmen inte alls är så dålig som alla, och Kubrick, vill få det till. Ja, den är kanske misslyckad som berättelse, men den har känsla och stil. Det är en demofilm och som demofilm är den inte alls dålig. Det finns saker Kubrick inte lärt sig – klippning, till exempel – men han håller fast vid det han kan: Fotot, till exempel.

Innan han beslutade sig för att satsa på filmskapandet hade Kubrick varit fotograf åt tidningen Look och hans foton hade illustrerat flertalet reportage. Dessa svartvita foton visade en mästare på bildkomposition och en besvärjare av skuggor och ljus. Kubrick har själv sagt att en tid på 50-talet övervägde han att bli filmfotograf och inte regissör.

Fear and Desire är ett logiskt resultat av den ambivalensen. En otroligt snygg film som står stilla, likt ett fotografi. Det är kulmineringen av hans tid på Look. Rörlig bild, 35 mm film, är ju fotografier efter varandra tjugofyra rutor i sekunden och i stort, gnistrande svartvitt blir filmformatet väldigt tydligt. Detta är en film som blir en blek kopia i digital form. Det är en film av en fotograf, vars fotografier nu rör sig. Konturen på bilderna är så uppenbart annorlunda än filmer idag. Jag skulle argumentera för att det rentav bara är genom 35 mm-printen som man ser filmens kvalitéer.

Därutöver är bilderna helt enkelt snygga också. Trots amatörmässigheten väljer Kubrick att filma centrerade närbilder på karaktärernas ansikten, gärna i skarpa vinklar uppifrån eller ner, som han skulle komma att göra i framtida filmer. En scen mot slutet visar generalen som snart ska skjutas; i en oväntad twist är han inte en skurk, inte något hot, utan som en deprimerad misantrop som väntar på att dö, med vaga konturer av Kurtz i Apocalypse Now. Scenen är filmad som i ett mörkt rum med en enstaka ljuskälla, och fotot här är (liksom på många ställen i filmen) präglad av en djup stämning och skarp, dramatisk estetik.

Sedan finns det en annan sak som folk i allmänhet inte har tänkt på vad gäller Fear and Desire: Det är en Kubrickfilm. Filmerna regissören skulle göra efter denna – obetydliga thrillern Killer’s Kiss (1955), storartade The Killing (1957), mästerverket Paths of Glory (1958) och Spartacus (1960) – är kanske alla bättre, tekniskt sett, än Fear and Desire men de är mindre personliga. Det var inte förrän Lolita (1962) som Kubrick kände sig erkänd nog att börja göra Kubrick-filmer.

Men han försökte, brådmoget och kanske dumdristigt, redan från början. Till och med titeln – Fear and Desire – låter mer som en Kubrick-film  än hans andra 50-talsfilmer, och den bär på alla kännetecken av hans mästerverk: Det är inte en realistisk skildring av verkligheten utan handlar om karaktärer på ett mer hypotetiskt plan. Det är en krigsfilm, vilket flertalet andra Kubrick-filmer är. Även när de inte är det så cirkulerar intrigen alltid kring ett strategiskt problem, där karaktärer försöker finna lösningar; som i Fear and Desire. Den har också en saklighet gentemot innehållet som kan uppfattas som kyligt och distanserande – Folk mördas med poetisk tystnad och karaktärerna fortsätter likgiltigt leva sina liv medan de döda är i samma rum. Hundar – i klyschiga filmer människans bästa vän – överges här till hemlöshet.

Dehumanisering, som alla Kubricks filmer specifikt handlar om från och med Lolita, är också centralt i Fear and Desire. Karaktärerna har krigat bort sin spontana mänsklighet och beter sig mer som maskiner av kött och blod. Några redo att dö, andra redo att döda, och en annan blir galen.

Galenskapen, också Kubricks tematik från början. Paul Mazursky – som senare blev en berömd regissör själv under 70-talet och som dog nu i somras – spelar soldaten som blir galen och försöker våldta den stumma bykvinnan de bundit fast vid ett träd men tänkt ”vara civiliserade” med (unga människor har skrivit filmen också – religiös ångest gör att själva manuset fumlar inför sex). Av ett gäng skådespelare som ändå är rätt stabila, på det där högtravande b-filmsättet, så spelar Mazursky över så det står härliga till. Men till och med han får äran att bära det första ”Kubrick-stirret”, det maniska ansiktsuttrycket som skulle följa i alla hans filmer, men inte förrän långt senare.

Om man är en Kubrick-fan så ska man alltså inte förringa Fear and Desire bara för att andra, och regissören själv, gjort det. Den bär på Kubricks oerhörda talang för fotografi – vad gäller filmfoto är det mer embryoniskt. Framförallt är storyn, trots sin banala framställning, fundamentalt Kubricksk. Samma regissör hade kunnat göra samma film långt senare. Faktum är att jag skulle vilja säga att Full Metal Jacket (1987) på många sätt är en oannonserad remake på Fear and Desire.

Det är helt klart en film för filmintresserade. Den som bara har vagare aningar om hur film fungerar, eller vem Kubrick är, skulle förmodligen aldrig orka se klart denna knarriga gamla rulle från 50-talet, gjord på ett par skosnören och brådmogen talang i puppstadie (Jag räknade till tjugotvå huvuden i salongen när jag såg filmen). Men det är en lärorik film att studera för aspirerande filmskapare och för de som gillar att studera estetik och form i film. Kubrick hade helt rätt när han sa att Fear and Desire var ett stapplande förstlingsverk. Men de stora idéerna, och den konstnärliga drivkraften, var densamma.

Det var hantverket han inte bemästrat, och anseendet han inte fått. Kubrick var en strateg, och han lät sina ambitioner vila fram till Lolita. Han genomförde sin karriär extremt effektivt efter Fear and Desire, hans kanske enda misslyckade drag. Strategin var tydlig. Först lärde han sig hantverket – med The Killing. Därefter gjorde han en film för att få kontakter, bra kritik och gott rykte – mästerverket Paths of Glory. Därefter gjorde han en framgångsrik storbudgetfilm för att få anseendet och den kreativa friheten – Spartacus. Därefter var han fri. Han gjorde Lolita, den första filmen han själv ville göra, och därefter gjorde han inga andra.

Men. Fear and Desire var den första filmen Kubrick ville göra. Det är en film att jämföra med filmerna efter Lolita, just på grund av den konstnärliga integriteten och den tydliga Kubrick-tematiken. Det är på gott och ont – och på alla sätt och vis – embryot av ett stort filmskapande. Idéerna är där, inte hantverket. Talangen finns, till exempel i det strålande svartvita fotot. Det är en trasig film, som ser väldigt fascinerande ut nu när man lappat ihop den.

FREDRIK FYHR

*

*

FEAR AND DESIRE

Originaltitel, land: Fear and Desire, USA.
Urpremiär: 31 mars 1953 (New York).
Svensk premiär: [aldrig distribuerad i Sverige]
Speltid: 68 min. (1.08).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process & print/bildformat: svartvit 35mm film/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Frank Silvera, Kenneth Harp, Paul Mazursky, Stephen Coit, Virginia Leith, David Allen.
Regi: Stanley Kubrick.
Manus: Howard Sackler.
Producent: Stanley Kubrick.
Foto: Stanley Kubrick.
Klippning: Stanley Kubrick.
Musik: Gerald Fried.
Produktionsbolag: [public domain].
Svensk distributör: -.